Jordägarna hade fiskerättsandelar i Tainionkoski. Neitsytniemi hade en laxpata i forsen. Kronans andel av forsen var 0,8 ha. Kronan hade ett fiskeri med fyra laxpator, men gränserna var inte reglerade, utan jordägarna hade alltid fiskat i övre och nedre fallet. År 1827 arrenderade Henrik Zilliacus för första gången statens fiskevatten på auktion och han betalade då 59 silverrubel 33 kopek. En laxpata är en rymlig trekantig kammare med borrhål i bottnen, basen inböjd i vinkel och spetsen mot strömmen. Laxen går mot strömmen och finner i vinkeln en öppning, genom vilken den kommer in i den slutna patan, men sedan hittar den inte mer den trånga ingången. Laxöringen och forellen kom från Saimen till Tainionkoski och Mansikkakoski för att leka. Fisken kom inte ända till Imatra, och laxen kom inte heller från Ladoga till Imatra. Tre fjärdedelar av fångsten tog man i juli−augusti. Fångsten saltades eller såldes på auktion till väntande uppköpare.
Fisket i Övre Vuoksen blev populärt under 1800-talet. De gamla krokmetoderna utvecklades av svenskarna och engelsmännen till ett riktigt sportfiske. De rika och förnäma i Ryssland blev intresserade av sporten och for till Finland, Sverige och Norge och även till Skottland. Den bästa laxån i Finland var Vuoksen. Dess rykte nådde S:t Petersburg och lockade många petersburgare till orten.
I Petersburg fanns en betydande engelsk koloni. Engelsmännen, som var till exempel i Nobels eller det engelska varuhusets tjänst, grundade 1875 fiskeklubben The Wuoksi Fishing Club. I början arrenderades fiskevatten vid Harakanniska ovanför Neitsytniemi och Tainionkoski. En tvåvåningsfiskestuga av stock uppfördes nära gården Harakka. Fiskevattnen var ändå inte så bra, och ägaren av Harakka hov generalmajoren Astascheff övervakade sina fiskevatten mycket noga. Efter en brevväxling mellan senatorn Wilhelm Zilliacus och konsul John Mitchell, som grundat klubben[1], arrenderades med ett kontrakt 27.1.1883 till herrar Henry M. Anderson, konsul John Mitchell och James Murphy både fiskevatten och byggnader. Kontraktet fastslog arrendet för fiskevattnet till 600 mark per år i tio års tid. Till jordägarens förfogande stod såsom tidigare vissa ställen för fiskfångst i pator med nät. Rätt till mete på de utarrenderade områdena medges dessutom för senatorn själv, hans söner och svärsöner samt major Alexander Zilliacus ”hvilken en sjättedel af hemmanet i fråga tillhör”[2].
Paragraf 3 i kontraktet lydde:
”Utom de vid Wuokselfvens utflöde ur Saima sjö förut befintliga byggnader bestående af ett boningshus samt ett kök jemte kammare, utfäster jag mig att låta uppföra en byggnad, innehållande fyra rum och kök, äfvensom en iskällare och att ställa alla dessa byggnader till Herrar Anderson, Mitchell och Murphys förfogande mot en årlig hyra af ett tusen tvåhundra (1.200) finska mark.”
I Östra Finland beskriver Severin Falkman dessa fiskare i två avsnitt:
Uppe vid Neitsytniemi, vid det öfra fallet, ofanom Siitola, lär det ligga några villor, hvilka egas eller disponeras af en engelsk laxfiskarklubb, hvars medlemmar till större delen höra till den rika engelska kolonin i S:t Petersburg.
När vi kommo i land vid bryggan vid andra stranden, körde två stora, höga och öppna resvagnar med fyrspann af små bondhästar der förbi, och de voro lastade med långa, magra herrar i långa, hvita överrockar; hufvudbonaderna var omvirade med blåa flor, och herrarna bestodo sig långa rödaktiga kindskägg. De voro engelsmän, hörande till den omtalade laxklubben, hvilka föredrogo detta fashionabla sätt att färdas mellan sina villor och fiskvatten, framför det med de vanliga små kärrorna, och troligtvis voro äfven deras seltyg säkrare och hjulen på deras stora vagnar bättre bandade än kärrornas hjul.
Klubben flyttades slutligen 1890 längre ned till Varpasaari.
[1] Under en bild av John Mitchell stod följande text: Founder of the Warpasaari Fishing Club John Mitchell, I.S.O. H.M. Consul General for Northern North-Eastern and General Russia including Estonia and Grand Duchy of Finland, St. Petersburg 1875-1908.
[2] Alexander (d 1883) var Henrik Jonas son, som efter faderns död innehade Sienimäki.