Trots arrendekontraktet hade Wilhelm allt större ekonomiska problem, men när Ida försökte ta reda på hur stora de var, svarade Wilhelm bara att allt ordnar sig. Förmodligen började han tänka på att sälja egendomen efter mammas död. Wilhelms beskrivning av Neitsytniemi[1]:
Denna egendom finnes belägen i Ruokolaks socken i Lappvesi härad af Wiborgs Län, har ett afstånd af 60 verst från Wiborgs stad 35 från Willmanstrand och 30 verst från Saima kanal linien, nära Imatra vattenfall och vid allmänna landsvägen. Egendomen ligger vid ett annat vattenfall och läge och ställe är omgifvet af löfs[överstruket: skogar och vatten] en park, således ett af de mest skönaste ställen som landet kan framvisa. Den består af skatte natur om tillsammans ett halft mantal med inalles 450 tunnland jord, deraf en stor del än vidare kan uppodlas till bördig åker och äng. Karakters byggnaden är i gott stånd och brandförsäkrad samt innehåller 9 större [överstruket: och mindre tapetserade] vackra boningsrum, tambour, förstuga och tvänne kök (och förråd) med balkonger, hvarifrån den härligaste utsigt, utvärtes brädfordrad och målad; dessutom har under loppet af år 1851 blifvit uppfört en flygel byggnad, bestående af bagare stuga och tvänne rum, samt stall; vagnslider, källare, äfvensom åtskilliga äldre hushållbyggnader finnes å stället och en större ladugårdsbyggnad, hvartill alla materialie blifvit anskaffade, är påbörjad. Som under egendomens läge finnes flere betydliga strömfall kunna å lägenheten anläggas åtskilliga vattenverk eller Fabriker, hvilka vore särdeles välbelägna och förmonliga i afseende å communicationen, såvida längs med Saimen och den derifrån utgående Kanalen framdeles sjö transport är möjlig till finska viken och [—] hafvet. Sedan något år finnes å egendomen ett torp och ett annat är under anläggning, och egendomen tillhörande skog aflemnar fullkomligt bränsle etc. för husbehofvet. Årliga skördningen från åkern har vanligen gjort 30 tunnor råg, 30 tunnor hafra, 6 tunnor korn och Potatis. Hö afkastningen har årligen vanligtvis stigit till en 2000 pud, som betydligt kan ökas genom […] och godt sommar bete saknas ej heller. Fiskeriet är ganska lönande och inbringar utmärkt god lax och foreller, hvaraf en stor del kan årligen föryttras. Orten är sund och allmogen i allmänhet beskelig.
Wilhelm har gjort många koncept till en promemoria om Neitsytniemi och han har kommit till slutsatsen att hela lägenheten och fabriksplatsen kunde säljas för 200 000 Fmk, då den engelska fiskeklubben årligen betalar Fmk 1 800, fiskpatorna inbringar åtminstone 2 200 (inkomsterna representerar efter 5 % ett kapital på 80 000) och den bördiga jorden omkring 500 djäsjatina ej kan anslås till lägre värde än 50 000 och fabriksplatsen, som inte kan skiljas från lägenheten, representerar ett värde av åtminstone en million mark, säljes för 70 000 Fmk.
Våren 1886 skrev Wilhelm till herr Meyer i Forssa att han inte ännu hade lyckats få någon köpare och bad om ett års förlängning på lånet. Skulden var till dödsboet Wahren som förvaltades av bankirfirman E. Meyer i S:t Petersburg. Wilhelm skrev den 8 mars 1887 att han hade en allvarlig spekulant, men det blev ingen affär.
Efter Wilhelms död i hjärtslag vid skrivbordet på Neitsytniemi den 2 augusti 1887 gjordes två olika bouppteckningar – en för Neitsytniemi och en annan för hemmet i Helsingfors. På Neitsytniemi skedde förrättningen den 8 september 1887 i närvaro av änkan Ida Zilliacus. Som fast egendom upptas 5/6 skatte af hemmanet No. 5 i Siitola by och Ruokolaks socken med fyra underlydande torp, ”hvilka till stommen utgöra inalles 234 fot och 156 hästdagsverken om året i egen kost”, och värderas till 80 000 mark. Gården har 4 hästar, 14 mjölkande kor, 2 kvigor, 2 tjurar, 4 kalv, 3 svin, 3 får och 4 lamm samt 17 höns. I lager finns 1 200 pund hö, 57 tunnor råg, 100 tunnor havre, 13 tunnor korn och 30 tunnor poteter. Under åkdon och jordbruksredskap upptas en vagn med soltyg, 3 trillor med resorer, en ensitsig schäs och de båda sadlarna men inte längre några slädar.
Den 20 oktober 1887 verkställdes bouppteckningen i Helsingforshemmet, i närvaro av förutom änkan också svärsonen Axel Holmberg. Skulderna uppgick till hela 188 554,20 mark. En skuldsedel på 20 000 till Civilstatens enke- och pupillkassa är daterad så tidigt som 1860, men det mesta har upplånats på 1880-talet och av många privatpersoner. Det framgår av ett brev från professor U. Florin att han hade hjälpt ”den förhoppningsfulle och varmhjertade unge mannen som ung och medellös student” med 1 600 Fmk eller 400 rubel trots att hans egna tillgångar vid den tiden ej var stora, och senare med ytterligare 2 200 Fmk eller 550 rubel. Räntan tycks Florin ha fått ända till den 1 maj, men Wilhelm hade inte återbetalat lånen. I februari 1887 har Wasa aktiebank beviljat ett hypotekslån på 50 000 och i juni samma år ett kassakreditiv på 13 500.
Axel Holmberg försökte utreda Wilhelms trassliga affärer. I sitt brev den 20 september från Naulasaari undrar Nikolai vart pengarna tagit vägen:
Broder Axel!
Tack för brevet, däri Du meddelade mig den hugnesamma underrättelsen rörande Augustas[2] fordran, men ur hvilket jag tillika ser att måttet ännu ej är fyllt, utan boets ställning fortfarande ”vuit in pejus”. Hvad var det nu ännu för en skuld på 7000 mk, som kommit till och hvart ha de senast från statskontoret upptagna 50.000 andvändts, i fall Wasenius ej fått dem, åtmistone delvis? Men detta hör väl till antalet af de gåtor Du lika litet som jag kan lösa. Hvad Moritz’ fordran vidkommer, så baserar den sig på en skuldsedel, utfärdad efter afl. Mammas frånfälle utgör summan Moritz ärft efter henne. Ty då Wilhelm hade en del af hennes penningar och skulle till M. utbetala hans del i arfvet gjorde han det med en revers. Och att han ej heller därefter inlöst reversen känner jag så mycket säkrare, som jag vanligen härför å Wilhelms vägnar erlagt den årliga räntan. – Åt Söderhjelm, som i morgon via Åbo ämnar begifva sig till Sverige för att följa Sanny och tillika söka bot hos Westerlund i Enköping, meddelade jag innehållet af Ditt senaste bref igår och det tror jag i lämplig tid, enär han en qvart timme efter det han begaf sig från mig väntade Hubburt till staden och det med denne väl säkert blev fråga om Neitsytniemi. Måtte nu operationerna om N-s försäljning leda till ett lyckligt resultat, så Du och alla andra slipper den spänning densamma, så länge den sväfvande, ovillkorligen medför. När man betänker det i allmänhet anspråkslösa lif, som fördes i aflidnes hus och de inkomster han haft alltsedan han blev senator, så är det oförklarligt, huru hans affärsställning kunnat blifva så förtvivlad som den nu ter sig och kan åtminstone jag ej frigöra mig från den tanken, att åtminstone en del af pengarna måste på grund af någon transaktion finnas någonstädes deponerade, eller och att de runnit ut genom något för alla andra okändt hål. På grund af den lugnande försäkran hvarmed han afklipte Idas, på deras affärsställning syftande frågor, vore man dock frestad att antaga det förra af dessa suppositioner, men å andra sidan borde ju alla deposita redan ha kommit i dagen, i fall de funnes! Den ena villan är värre än den andra och man kan blott af själ och hjerta beklaga att den bortgångnes minne skall oskäras af detta förfärliga trassel. Hälsa Enni, Ida och Malchen och låt mig med några rader veta, när den trassliga härfvan omsider visar tecken till att kunna utredas, derom beder gamle vännen Nikola
Det är många som fortfarande tror att Wilhelm blev skuldsatt för att han försökte hjälpa sonen Konni som levde som grand seigneur på Mariefors. Men Wilhelm hade ju själv spekulerat på många håll.
Friherren Alexander Etholén från Hämeenkylä i Elimä skrev den 3 september 1887 till Rosina Langenskiöld och önskade sig en karta som visade den bit Astascheff ville ha och holmen som tillhörde ättlingarna med gränser utsatta för fiskevattnen. Etholén hade just kommit från S:t Petersburg där han hade träffat delägarna i fiskeklubben, som eventuellt var spekulanter på Neitsytniemi. Det var dock svårt att komma överens om priset, då deras uppfattning om vad som tillhörde arvingarna avvek betydligt från hans. Främst berodde priset på hur det ställde sig med fiskerätten och äganderätten till holmen. Men Etholén räknade med 125 000 Fmk inklusive den bit Astascheff önskade sig. Gustaf Törnudd, som efter att ha köpt Sienimäki var delägare i nämnda vatten, hörde av sig den 21 november 1887 till baron Gustaf Langenskiöld och förfrågade sig också om priset, men framhöll att det inte var för Astascheffs räkning. Han var villig att teckna ett nytt arrendekontrakt med engelsmännen, men inte lika billigt.
Slutligen köpte juris doktorn friherre Karl Langenskiöld – bror till Wilhelms svärson Gustaf Langenskiöld – Neitsytniemi för 130 000 finska mark för att rädda sterbhuset ur svårigheterna. Handlingarna är undertecknade den 19 april 1888. Familjen Zilliacus hade Neitsytniemi i sin besittning i 144 år.
En Emil Furtenbach tog hand om verksamheten på Neitsytniemi. Han redogjorde för inkomsterna och utgifterna på Neitsytniemi i ett brev till Axel Holmberg den 29 september 1888:
Allt är nu bergat och stackat nu plöjes det upp ånyo. Af Baron Langenskiöld hade jag bref här om dagen hvar han nämner att Herr Dokt Holmberg blir husbonde en tid å Neitsn.
Furtenbach erbjöd sig att arrendera gården ”på skäliga villkor”, men Karl Langenskiöld sålde redan den 3 mars 1889 Neitsytniemi vidare till Edvard von Nottbeck[3] för 125 000 mark och förband sig att före den 15 juni försälja eller bortauktionera de inventarier och förråd som ännu fanns på gården.
Edvard von Nottbeck lät år 1895 bygga ett nytt karaktärshus i kolonialstil efter ritningar av Karl August Wrede. Målningar av både Severin Falkman och Ellen Favorin visar att det inte är den gamla byggnaden som byggts om, utan att Nottbecks hus är ett nybygge, eftersom huset står i en annan riktning.
Efter Törnudds död 1895 köpte bröderna Wolff mark av sterbhuset och byggde en stor industri på andra sidan av Tainionkoski 1897, Ab Tornator. Den började som rullfabrik och utbyggdes med sliperi, cellulosafabrik och pappersfabriker. År 1919 såldes Tornator till finska staten och införlivades med Enso-Gutzeit 1932. Den första pappersfabriken på orten var Enso träsliperi på Pelkola vid Räikkölänkoski grundat av August Standertskjöld. Vuoksendalen blev så pass industrialiserad att man började kalla trakten Finlands Ruhr.
Edvard von Nottbeck, kallad ”Tingstuppen”, som hade köpt Sienimäki av Törnudds sterbhus, höll i gång processer med Tornator om vattenrätten, om att fabrikens avloppsvatten förstörde de fiskevatten han arrenderat och om järnvägens förlängning. När sedan första världskriget bröt ut, började oroligheterna återspeglas i socknen. Då kommunen presenterade von Nottbeck en hutlöst hög inkomstskatt sålde han 1914 Neitsytniemi till Tornator för 3 miljoner mark. Egendomen omfattade då 510 ha. Neitsytniemi var sedan bostad för konsul Eugen Wolff, direktör på Tornator. Direktören och konstsamlaren Juho Sihtola bodde också på Neitsytniemi. År 1984 köptes Neitsytniemi av staden Imatra.
Ida Zilliacus drygade ut änkepensionen med att hålla inackorderingar. När sonen Pyg gifte sig flyttade Ida till Vilhelmsgatan 6.
[1] Det odaterade konceptet bevaras i Haukilas arkiv.
[2] Skulden var 2 500 mk till Mauritz och Augusta, Peters änka.
[3] Edvard von Nottbeck var en av Finnlaysonchefens sex söner. I mitten på 1800-talet hade familjen Nottbeck förlänats adelstitel av ryske tsaren. Den hörde till den utvalda krets som inviterades till de fem årliga balerna. von Nottbecks fru var amerikanska.