Elisabeths sista år

Föregående avsnitt

Elisabeth Zilliacus f. Wolter (1799-1878) fotograferad i Seiferts ateljé i Viborg i slutet av 1860-talet.

Elisabeth Zilliacus f. Wolter (1799-1878) fotograferad i Seiferts ateljé i Viborg i slutet av 1860-talet.

 

Elisabeth skrev på tyska.

Elisabeth skrev på tyska.

År 1860 var det tal om att sälja Neitsytniemi. Två herrar från Ingermanland stannade två dagar för att grundligt se på egendomen. De utfrågade också arrendatorn om vad han sådde, fick och betalade och tyckte att arrendet var ganska litet. Men de hörde aldrig av sig igen. Någon Schröder var förmyndare för Berndts dotter Lydia Karolina Lovisa, men sedan blev Peter Lydias förmyndare, och Wilhelm köpte 1864 med hjälp av Peter Lydias andel för 4100mk. Wilhelm köpte 1874 faster Helenas och farbror Alexanders andelar, 2/6, för 13 000 mk, så att Neitsytniemi kom i hans besittning utom den del, 1/6, som hörde till Sienimäki.

Efter sin syster Annas död[1] levde Elisabeth största delen av året allena. I ett brev klagade hon att man levde på ”Neisniemi” (Elisabeth skrev namnet i denna form) i största ensamhet och utan förströelse. Nur das ewige Einerlei. På sommaren kom sönerna eller någon annan släkting på besök. Systern Mina hade flyttat från Sienimäki till Villmanstrand. Där bodde också Minas dotter Amalia, änka efter Aug. Fredrik Lönnström. Nikolais familj bodde i Wiborg, Robert i Måhla och Peter i Impilaks. Längst borta var Wilhelm i Helsingfors och Mauritz i Tavastehus. Woldemar hade dött 1865 och familjen flyttat till Borgå.

I ett brev till Wilhelm den 6 november 1877 berättade Elisabeth att fiskearrendet på kronans mark stigit så högt att man inte kunde räkna med någon vinst, utan Rapo måste avstå. Neitsytniemi hade en egen laxpata i forsen och kronan hade fyra laxpator som arrenderades. Rapo var väl gårdens rättare. Oklart är vad slags arbeten Rapo har sysslat med och vad lantmätaren har haft för sig i över två dagar. Brandförsäkringsavgiften på 90 mk 88 p hade inbetalats, men korna hade Elisabeth ännu inte kunnat göra något åt, då priset för boskap var lågt. Hon trodde sig vara tvungen att slakta några av sina egna kor. Också Rapo var rädd att fodret inte skulle räcka till om inte besättningen minskades. Elisabeth ville inte klaga över sin hälsa, men ögonen var svaga. Det kunde bero på sömnlösheten. Annars gick allt vidare bara den gode Gud lät en vara frisk.

I det följande brevet, daterat den 29 januari 1878, redogjorde Elisabeth för de uppdrag hon fått. Brunnen torde vara helt färdig men hade hittills inte använts. Av gårdens två torp stod det ena tomt och Rapo trodde att hans bror vore villig att flytta dit, men Elisabeth hade sina dubier. Den nya drängen gjorde henne upprörd. Han sov hela morgonen och bad man honom uträtta någonting ansåg han att det inte hörde till hans uppgifter. Lika litet tyckte han att hustrun behövde sopa farstu och kök varje dag. Men häst lånade han gärna för att fara på utfärd. Elisabeth vägrade att låna ut sin häst, sade att hon behövde den själv. Det var så oangenämt att på gamla dagar behöva ha med sådant folk att göra, suckade hon och bad sonen tänka efter hur man kunde få en pålitlig människa att ta hand om hushållet. Hon började bli åldestigen bejahrt och det hela kändes besvärligt. De oupphörliga regnen under hösten gjorde att det hade trängt in fukt i potatisgropen och förstört en del av potatisen. Det var fråga om vad man skulle göra redan på hösten, men Rapo hade inte trott att det var någon fara. Elisabeth tänkte resa till Wiburg på årsmarknad om ingenting hindrade. Hon avslutade brevet med en förmodan att Wilhelm med familj hade firat julen hos Hagelstams[2] och börjat det nya året hemma.

Wilhelm fick ett brev daterat den 6 mars 1878 från Willmanstrand där flera släktingar hade samlats hos systern Mina, som måhända firade sin 70-årsdag i förväg; den inföll egentligen den 31 mars. Robert hade kommit från Laurimäki med hustrun Adèle och sonen Victor, Minas äldste son Alexander var där med frun och sonen Bruno, döttrarna Gine och Jette hade kommit från Helsingfors och med var också den yngste sonen Herman. Tant Blonda, ytterligare en av systrarna Wolter, hade flyttat till Villmanstrand efter makens, kyrkoherden Johan Gustaf Strengells död. Blonda, som redan fyllt 74, mådde inte bra och hade smärtor i alla leder. Elisabeth hade träffat kyrkoherdens son Frithiof Strengell och hoppades att han hade kommit till förnuft. En Löfström hade nyligen kommit från Helsingfors och berättat att Wilhelms yngre dotter Rosina skulle vara förlovad med en magister Wasenius. Elisabeth ville veta hur det var med saken och verkade stött över att ha hållits utanför. Hur det var med förlovningen vet man inte, men Rosina gifte sig fem år senare med friherre Gustaf Langenskiöld.[3] Gine var på väg till Helsingfors och hade lovat se till att senatorns familj fick en bytta färskt smör och en färsk kalvstek som Tuomisi aus Neisniemi. Till slut skrev Elisabeth att ved måste huggas som vanligt. Hela vintern hade man fått elda med färsk ved för att torrveden gått åt under sommaren. Det var tur att vintern inte var kall.

Sista brevet till Wilhelm skrev Elisabeth 15.4.1878. Hon oroade sig för sonens hälsa efter en resa han hade företagit till Simola i öppen släde. Hon undrade vad sonen hade beslutat om den råg Rapo hade levererat. Han var skyldig 2 tunnor. Hon ville också veta vilka ställen som skulle besås med korn. Drivbänkarna hade redan besåtts med blommor och köksgrönsaker. Just den dagen var Elisabeth i dåligt skick. Hon berättade att hon redan en tid hade känt att allt inte var som det skulle vara i bröstet, även om hon inte direkt hade lidit av det. Men den 11 hade den nya bastun eldats för första gången, då Emilie gärna ville få sig ett bad. Allt var bra med badet, men när Elisabeth skulle gå upp för den långa trappan klarade hon sig inte utan tjänsteflickans hjälp. I två dagar hade hon svåra smärtor i bröstet dag och natt. Madame Malkewitch hade kommit med något slags piller som gav lindring, men ännu i skrivande stund kände sig Elisabeth mycket kraftlös. Hon var tacksam att det hela ändå avlöpt så pass väl, men måste under en längre tid akta sig för förkylningar. Hon slutade brevet: Mit herzlichen Grüsse und den Wunsch dass diese Zeilen euch allen gesund anträffen verbleibe ich deine wohlmeinende alte Mutter Elisabeth.

Tio dagar senare var Elisabeth borta. Hon dog den 25 april 1878 kort före sin 79 födelsedag. Förmodligen var dödsorsaken hjärtslag. Hon begrovs på Ruokolaks kyrkogård nära systern Anna. Bouppteckningen förrättades den 2 maj. Närvarande var sönerna Wilhelm, Robert, Mauritz, Nikolai och Peter samt avlidne sonen Woldemars änka Ida Zilliacus som målsman för sina fem minderåriga barn Reinhold, Ivar, Arvid, Hjalmar och Aina. Behållningen steg till 19 575,46 mk. Elisabeth hade lånat 4 000 mk åt Nikolai 1861 och 10 000 åt Wilhelm 1874. Hon hade ännu 2 572 mk kvar i bankdepositioner och aktier. Bouppteckningsinstrumentet upptar bl.a. 3 sidenklänningar, 5 ylleklänningar och 3 av sommartyg, sidenmantilj, sidendukar, mårdskinnspäls med muff, sidenpaletå, doffel dito och en med fårskinnsfoder. Bland personliga värdeföremål finns en guldcollier, fyra ringar och tre par örhängen.

Efter Elisabeths bortgång är det en Mina som rapporterar till Wilhelm i ett par odaterade brev. Hon har blivit anmodad att skriva bara ledsamheter till senatorn. Erikson ber om rättegångsfullmakt då han har ertappat Matts Peltonen fiskande i senatorns vatten och vill ha den snarast möjligt eftersom tinget snart avslutas. Dessutom klagar torparna över orättvisor från Rapos sida. Rapo har skött två postturer efter varandra när vem som helst hade tid. Nu vill han ha torparna att sköta turerna när de borde plöja och så. Varför turar man inte om, då det en gång har sagts att man skall göra det?, undrar torparna. Suikkanen frågar om han kan få utsädeshavre ifall hans egen inte räcker till. Fiskkistor håller man på att sätta ut och Mina vill veta om fisken skall säljas eller saltas in. Penningbrevet har hon fått.

I följande brev har Johan Hänninen bett Mina skriva att Antti Mölja släpar stockar från ett ställe där han huggit kask (svedja) och påstått att Rapo har gett lov. Rapo har inte mer rätt än andra att lova sådant, så Hänninen förbjöd stocksläpningen, utan att det hjälpte. Det finns flera vittnen och Mina vill veta om senatorn vill göra sak av det och ber om svar.

Efter Elisabeths bortgång blev Neitsytniemi bara ett sommarställe.

Följande avsnitt


[1] Anna dog i slag 15.1.1860.
[2] Mila Hagelstam var Idas syster.
[3] Albert Edelfelt i brevet till Alexandra Edelfelt den 2 februari 1882: ”Heath frågade hvarför Rosina Z. ej är förlofvad ännu. Han är mycket betagen i gumman Z. för hennes rigtiga omdöme och intelligens som alltid slår hufvudet på spiken.” Heath var tronföljarens engelske informator, ivrig amatör- akvarellist och hörde till den engelska fiskeklubben. Den 30 december skrev Albert a propos Heath och Zilliacerna: ”[…] samt höll långa loftal öfver hela familjen.”