Vilhelm (Ville) Valdemar Zilliacus		Born: 1914	Died: 2000
Father: Victor Robert Zilliacus		Mother: Ingrid Schauman
Children: Harry Lennart Zilliacus, Lena Zilliacus, Laila Birgitta Zilliacus, Lars-Vilhelm Zilliacus
Siblings: Eva Elisabet Zilliacus, Lars Victor Erik Zilliacus, Ingrid Margareta Zilliacus, Robert Rafael Zilliacus

9/4 1914-13/10 2000.

Fil.kand., radio- och TV-chef

Minnesord vid släktföreningen Zilliacus’ årsmöte 26.4.2001

Ville ville bli jordfäst i stillhet. Vänner och fjärmare fränder fick i efterhand ta del av annons och nekrolog och envar för sig ägna honom de tysta tankar som det av dröjsmålet dämpade dödsbudet väckte. Jag skall akta mig för att upprepa det som dödsrunorna redan berättat och i stället ta fram något av bakgrunden för den profil nekrologerna ritat – och något om hur profilen formats.

Ville växte upp i en lärarfamilj på den gamla goda tiden, då skolorna hade tre månader sommarlov och veckotal jullov och påsklov. Det gavs gott om tid för familjeliv i barnrika lärarfamiljer. Och genom att åtminstone sommarferierna tillbragtes, obrutna, på ett lantställe långt från skolstaden kom uppväxtårens bakgrund att bli klart tudelad: lantliv och stadsliv, genom förskjutningar i minnets tidsperspektiv till synes båda lika långa och lika betydelsefulla.

Att Ville livet igenom förblev så fäst vid Muolaanjärvis strand kom sig säkert till en del av att hans tidigaste minnen måste ha gällt de två år som vi i en följd tillbragte där. När vi efter frihetsvåren 1918 som vanligt flyttade ut var han nyss fyllda fyra år. Båda föräldrarna var ju lärare i ryska och hade alltså inte någon arbetsplats att återvända till. Därtill kom att vår lilla lantgård erbjöd ett relativt gott näringsunderlag under hungeråren efter kriget. Högläsningen under de långa vinterkvällarna i den av oljelampan sammanhållna kretsen och hemundervisningen av de lite äldre syskonen måste ha gett honom något av den känsla av samhörighet och den lust att vidga sitt vetande, som kom att berika hela hans liv – kanske också den lust att lättfattligt bibringa andra kunskap, det pedagogiska intresse, som påverkade hela hans gärning.

Hans skolgång blev mödolös. Man väljer ju inte sin skola; man sätts i skola och vi sattes i Norsen. Vårt första egna val gällde grekiska eller franska. Vi valde olika och Ville tröttnade aldrig att påminna mig om att en bildad herre allt sedan Caesars och Ciceros tid talade latin och grekiska – annars var man ohjälpligen halvbildad. – Villes bildningstörst stimulerades av goda lärare och hans intresse inriktades på filologi och historia.

Vårt lantställe hade vi förlorat när vår far dog under depressionens bottenår 1931, men Ville återvände till Muolaanjärvi som student. Hans huvudämne var finska och till studierna hörde att insamla
dialektala ord och uttryck. De kom visst att främst gälla pojkårens stora intresse fisket.

Studierna forcerades redan av ekonomiska skäl. Magisteråret 1936 fyllde Ville 22 år och hade redan femton månaders värnplikt bakom sig. Jag har frågat min syster om den här tiden – själv var jag redan utflugen ur boet. Enligt henne hade Ville tid också för glatt kamratliv och för söndagarnas skyddskårsövningar. När vår mamma bekymrad undrade om det inte vore till hälsan att ägna åtminstone söndagarna åt vila, slog han bort det med att han inte i sin nekrolog ville gå miste om raden: ”Han var också en ivrig skyddskårist”. – När tiden för nekrologen sent omsider kom, var skyddskårsrörelsen längesedan glömd. Därför den här raden nu.

De filologiska studierna ledde in på lärarbanan. Den hade han prövande beträtt redan under studietiden och ställt sig bakom katedern i Brobergska samskolan, där vår mamma var lärare. Där stannade han, men hade timmar också på annat håll, Jag har frågat en av hans elever från Broban om hon inte hade något lättsamt att berätta om sin unge lärare. Så får vi väl ta hennes spontana svar: ”Jo, han var sen bra. Och inga svårigheter med disciplinen, fast flickorna var dökära i honom.”

Skolan skulle ändå inte förbli hans plats i livet. Kriget kom. Ville placerades inte som så många av hans skol- och skyddskårskamrater i JR X, utan sändes tiIl Åland – och ”på västfronten intet nytt”. – I vårt kvävande läge efter vinterkriget framstod Stockholm som vårt andliga andningshål. Ville blev lektor i finska vid Stockholms högskola.

Under kriget hade radion varit vår viktigaste förmedlare av fakta och av stämningar. Nu kippade vi, isolerade, efter andan. Undra på att Rundradion Yle ville ha en egen man i Sverige. Ville blev, vid sidan om, Yles första och länge enda utlandskorrespondent, placerad vid Stockholms horisont. Kännedom om och förståelse av radions bokstavligen gränslösa möjligheter hade han redan tidigare. Han hade just gift sig med sin studiekamrat Birgit, dotter till radiorösten Ebba Jakobson-Lilius. Också Birgit hade under kriget varit anmälare vid radion.

Uppgiften som radioman blev mångsidigare än väntat. Världskriget tog ju inte slut med vårt vinterkrig, utan flammade upp igen, också hos oss. Nu gällde det inte bara att förmedla vetande från väst, utan också att där skapa förståelse av vårt läge i öst.

Världsbranden slocknade och vårt andningshål vidgades till att bli porten mot väster. Reportageresorna fick en vidare sträckning. Ett tidevarv gick i graven och vi minns Villes röst rapportera direkt från Europas torg, från kungabegravningar och kröningar. Den rapporteringen krävde omdömesförmåga och allmänbildning, förkovrad genom ambitiösa förstudier. År 1950 kallades Ville hem för att bli biträdande programchef vid radion. Men han fick också göra egna program, program som ofta formades till något han själv kallade radioessäer.

Nu var TV:n i vardande och Ville blev dess första programchef, den som drog upp riktlinjerna för det nya mediets användning. Under då rådande förhållanden var det ofrånkomligt att TV:n politiserades.
Ville stod utanför partierna och omplacerades som chef för Yles utlandsavdelning med uppgift att knyta och odla kontakter i öst och väst. Han knotade, men trivdes uppenbart med en uppgift som lät honom lära känna fjärran delar av världen och där se världen förvandlas. Hans mångspråkighet och världsvana gjorde honom skickad för uppgiften. Det intygade en av hans arbetskamrater från Yle-tiden i Hesaris nekrolog ”Ylen sivistynyt maailmanmies”, en fyndig rubrik som Ville skulle ha uppskattat. Fast med självkritik berättade han gärna historien om hur han som ordförande vid en nordisk kongress briljerat med att tala alla de nordiska språken, också danska, tills en förtvivlad dansk röst ropat: Kiere herr Zilliacus, kan de icke tale svensk så vi förstår vad de siger.

Som pensionär var Ville flitig vid sin skrivmaskin; först med att nedteckna brottstycken ur vår radios och vår TV:s historia, sedan med att på basis av fördjupade studier i bokform utbygga sina radioessäer, mognade under meditativa, helst ensamma svampafängen och fiskefärder. Och ju längre levnadsstigen bar, desto närmare kom han utgångspunkten, barndomshemmet. Vi fick boken ”Muolaan muotokuva” och nu sist den av Lasse i Stockholm fullbordade ”Ett fönster mot öster”, Villes mest personliga bok.

Själv var han inte med när vi för några år sedan gästade Lasses stuga vid Muolaanjärvis strand, inte heller senaste höst på vår resa ännu längre i österled. Hälsan började krassla, hörseln och benen svika. Men lågan brann klar, utan att flämta, tills den hastigt och stilla slocknade – och han var borta. Diagnosen lydde: hjärninfarkt.

Ville förundrade sig en gång över nekrologernas standardfras: ”Den bortgångne lämnar efter sig ett stort tomrum.” Ville ville mer än så. Han ville till bräddarna fylla sitt levnadsmått, till bestående glädje för andra. Jag tror att han sjäIv lika så väl som hans närmaste, hans vänner, fränder, arbetskamrater, elever, lyssnare, tittare och läsare hade skäl att vara till freds med hans långa liv.

Lars Zilliacus