Konrad (Konni) Viktor Zilliacus		Born: 1855-12-18	Died: 1924-06-19
Father: Henrik Wilhelm Johan Zilliacus		Mother: Ida Charlotta Söderhjelm
Children: Konni (Konni d.y., Totti, Zilly) Zilliacus, Harry Viktor Zilliacus, Edward Viktor Wilhelm Zilliacus, Anna Helena Louise Zilliacus, Laurin Zilliacus
Siblings: Enni Amalia Zilliacus, Henrik Johan Wilhelm (Pygen) Zilliacus, Ida Rosina Zilliacus

Carl-Magnus Fogelholm:

---

Konrad (Konni) Viktor Z föddes som det andra barnet i familjen den 18 december 1855 i Helsingfors. Hans far var senatorn Henrik Wilhelm Johan Z och hans mor Ida Charlotta, född Söderhjelm. Hans syskon hette Enni Amalia, Henrik Johan Wilhelm (Pygen) och Ida Rosina (Icke). Om Konni står det skrivet att han var en lång, vacker gosse, livlig och  häftig men på samma gång vek till sinnet. Han lär också som liten ha varit något av en tyrann mot sina syskon men bortskämd och avgudad av sin mor.

 

Konni ansågs under sin skolgång begåvad men lat. Han blev student som sextonårig 1872. Efter studenten skickades han till ett privatläroverk i Schweiz, där han förkovrade sig i franska. 1873 inledde han studier vid Kejserliga Alexandersuniversitetets juridiska fakultet. Under studietiden blev han känd som en tillfällighetspoet och var särskilt damernas bortskämda gunstling, oöverträfflig som festarrangör och mycket uppskattad som författare av än skämtsamma, än allvarliga poem.

Familjen hade under Konnis studietid flyttat från Västra Kajen 14 till Unionsgatan 20 i Helsingfors. Somrarna tillbringade Konni med sina syskon på släktgodset Neitsytniemi. År 1877 avlade han allmän rättsexamen med nöjaktigt betyg. Efter studier i ryska i Moskva 1878 auskulterade han vid Åbo hovrätt och arbetade ett år som tjänsteman vid generalguvernörens kansli. Vid den här tidpunkten lär han ännu ha siktat på en tjänstemannabana, i likhet med sin far. Hans senare liv visade dock klart att han inte hade den läggning som en fast anställning kräver. Han beskrevs redan i en studenttidning ”ha ett ingripande eller koleriskt temperament. Koleriska människor är ihärdiga och envisa, de älskar friheten och slaveriet är deras död.”

Giftermål

Konni verkade under studietiden som informator hos Lovisa Adelaide (Visen) Ehrnrooth, född grevinna de Geer till Tervik (1844-1927). Lovisa var änka efter Carl Albert Ehrnrooth och redan mor till sju barn. Till mångas överraskning gifte sig Konni med Lovisa 1878. Brudgummen var bara 22 år och hans brud elva år äldre. Paret fick tre barn: Edward (Neddie) Viktor Vilhelm (1879-1918), Anna Helena Louise (1881-1966) och min morfar Harry Viktor (1885-1966).

Paret Zilliacus bosatte sig i Ehrnrooths hus på Nikolaigatan 15 (nuv. Snellmansgatan). De bodde en tid på släktgården Sesta i Nastola, som dock såldes tillbaka till släkten Ehrnrooth. Konni arbetade då som flottningschef vid Kymmenekoncernen. Paret inköpte 1881 Håkansböle gård i Helsingfors socken, som sedan byttes mot den stora herrgården Mariefors i Tusby 1883, samägd med bankdirektör Abel Landén. Följande år blev paret ägare till godset, som omfattade 3 000 ha. Året därpå föddes Harry. Konni lät uppföra en ståtlig karaktärsbyggnad i renässansstil på herrgården, det nuvarande mentalsjukhuset i Kellokoski, en stor park och ekonomibyggnader för den importerade nötboskapen. Som herre på Mariefors levde Konni i stor stil och blev känd för sin stora passion för ridhästar och hästavel.

Flykt till Amerika

År 1889 arrangerade Konni Finlands deltagande i världsutställningen i Paris. Han ansåg det vara ett ypperligt tillfälle att på ett internationellt forum belysa Finlands nationella särställning i det ryska riket. Hans storstilade planer för Mariefors slutade däremot i ett ekonomiskt fiasko, vilket ledde till att parets hela egendom pantsattes. Inför hotet om en personlig ekonomisk bankrutt beslöt den 32- årige advokaten i maj 1889 att lämna familjen, skulderna och landet och reste över Stockholm och Köpenhamn till Amerika.

Han beskriver själv sitt beslut så här: ”Förhållandena hade snott ihop sig i en knut för mig, som tycktes olöslig. Den måste klippas af. Jag måste bort från allt det, som här hemma omsnärjde mig och gjorde tillvaron omöjlig, långt bort, ju längre desto bättre”. Hans enda framtida utkomst vid avresan var ett avtal med Hbl om att skildra de finländska invandrarnas liv i Amerika. Efter två år i Amerika år 1891 ordnades skilsmässan från Lovisa, som därigenom kom att ta hand om tio barn. Lovisa fick med hjälp av sina släktingar tillbaka en del av sin och sina barns egendom, inklusive Mariefors gård, som hon behöll fram till 1904.

Inom släkten har flykten till Amerika av naturliga skäl kastat en mörk skugga över Konni. Den negativa inställningen har nu mildrats eller rentav förbytts i beundran när hans färgstarka liv som författare, medborgaraktivist och motståndare mot förryskningen blivit mera känt.

Konni livnärde sig på varierande jobb i USA och Sydamerika. Han var distriktschef för ett järnvägsbygge i Costa Rica och arbetade ett tag som bromsare vid järnvägen och som kloaktunnelgrävare med en dagslön på 1,5 dollar. Det var nu han fick utlopp för sin skrivarförmåga. Under tiden 1889-93 skrev han över hundra artiklar för Hbl och blev även utnämnd till ”cityeditor” på Svenska Tribunen, som gav honom en fast lön på 20 dollar i veckan. År 1890 fick han som första europeisk journalist bevittna siouxindianernas tragiska sista uppror mot den amerikanska armén i Pine Bridge i Södra Dakota. Vid hans ankomst var 10 000 indianer samlade och han såg med egna ögon den sårade indianhövdingen Big Foot och William Cody, alias Buffalo Bill, vid fredsslutet vid Wounded Knee. Konnis USA-vistelse resulterade i boken Utvandrarehistorier (1892), ett allmänt verk Amerikas Förenta Stater (1893) och senare Indiankriget, Amerikanska gränsmarks historier (1898 och på finska 1899).  

Med ny fru till Japan

Under en avstickare till Skandinavien 1893 blev Konni på en båtresa från Stockholm tillbaka till Amerika bekant med den 20-åriga Lilian Graef  (1873-1938), dotter till en förmögen tysk-amerikansk affärsman Anthony Graef. Han gifte sig med henne varefter bröllopsresan gick till Marocko, Italien, Egypten, Ceylon, Singapore och Indien. Paret fortsatte sedan till Japan, där de stannade i två och ett halvt år och umgicks med konstnärer (1894-96). I Japan föddes två söner i det nya äktenskapet, Konni (Totti eller Konni den yngre) (1894-1967) och Laurin (Laurie) (1895-1959).

Under vistelsen i Japan skrev Konni verket Japanesiska studier och skisser som utkom 1896. Boken beskriver landets historia och framtida möjligheter och var ett av de första verk om Japan som utgavs i Finland. Han gav även ut tre japanska sagoböcker på svenska på Wentzel Hagelstams förlag, av vilka jag innehar ett exemplar med titeln Momotaro, skriven och illustrerad på japanskt tygliknande kräppapper. I slutet av 1896 lämnade Konni Japan och reste med familjen till Paris där han bodde åren 1897-98, sysselsatt med att skriva böcker, bland annat Nya utvandrarhistorier (1897).

Kamp mot förryskningen

Konni återvände till Finland 1898 under den allmänna oro som då rådde i landet, efter nästan tio års vistelse utomlands. På nyåret 1899 inträdde han i Nya Pressens redaktion, som leddes av dr Axel Lille. Han kastade sig in i politiken och anslöt sig till de konstitutionella, som med lagliga medel kämpade mot den tilltagande förryskningen. Efter februarimanifestet den 15 februari 1899, som överflyttade makten från lantdagen till monarken och hans rådgivare, var Konni en av dem som tog initiativet till den massadress som undertecknades av 524 931 finländska medborgare. Man utgick från att tsaren, ifall man lyckades upplysa honom om att hans nya politik innebar ett löftesbrott, skulle återkalla de lagstridiga påbuden.

När den delegation som skulle överräcka adressen till Nikolai II avvisades av monarken, tog Konni tillsammans med några vänner initiativet till en internationell protest, den stora europeiska kulturadressen. Denna adress undertecknades av 1 050 högt uppsatta representanter för kultur och vetenskap i tolv europeiska länder och befäste i den europeiska kulturkretsen Konnis rykte som politisk medborgaraktivist. Adressen var tänkt att överlämnas till Nikolai II i juni 1899 i S:t Petersburg, men också den här 500 man starka delegationen blev snöpligen avvisad av monarken. Båda dessa manifestationer till förmån för Finlands rättsliga ställning ledde dock till ett internationellt erkännnande av landets lagliga kamp mot det ryska överväldet, russifieringen.

Förryskningen tilltog på nytt 1901, då ryska språket påbjöds som officiellt språk och församlingsfriheten upphävdes. Då Konni skrev en kontroversiell artikel i Nya Pressen om den nya författningslagen, drogs Nya Pressen slutligt in av censuren. Nyheten om att ett avskedsnummer ändå skulle utkomma ledde till att det sista numret såldes i hela 56 000 exemplar.

Myndigheternas grepp om pressen fick Konni att tillsammans med Arvid Neovius grunda den illegala tidningen  Fria Ord (1900-1905), som trycktes i Stockholm och utkom en gång i veckan. Tidningen beskrev öppet förhållandena i Ryssland och innehöll en hel del information som Konni fortlöpande fick via kontakter med ryska revolutionärer. Flera laster med Fria Ord och den finska motsvarigheten Vapaita Lehtisiä smugglades in med hans segeljakt Marsza, som med sin centerbordsköl var specialbeställd för att kunna segla i grunda vatten. Som pålitliga kurirer fungerade ofta damer i Helsingfors som under sina vida kjolar. levererade tidningarna till hemliga adresser

Konni flyttade till Stockholm senhösten 1902 efter att hans verksamhet i hemlandet blivit omöjlig, på grund av den ryska polisens, ohranans, misstänksamhet. Samma år utgav han boken Det revolutionära Ryssland, som censuren förbjöd. Han inledde nu ett närmare samarbete med de ryska socialrevolutionärerna och bolsjevikerna genom att smuggla deras propagandamaterial till Ryssland, bland andra alster Lenins tidning Iskra.

När Bobrikov våren 1903 fick diktatoriska fullmakter i landet, utfärdades en häktningsorder på Konni att gripas varhelst inom Finland, men han befann sig då redan i landsflykt. Åren 1903-1904 utgav han tillsammans med Axel Lille tidningen Nordisk Revy, där han skrev inalles 30 artiklar, som handlade om finländsk och rysk politik sett ur ett världsperspektiv.

Fria Ord utkom under flera år utan att myndigheterna lyckades förhindra distributionen. Inte ens en belöning om 10 000 mark till den som stoppade tidningen ledde till resultat. Fria Ord hemlighöll inte att man på aktivisthåll även godkände attentat som politiskt vapen. Bara en vecka efter mordet på generalguvernör Bobrikov publicerades Eugen Schaumans testamente i Fria Ord i kraftigt fosterländska ordalag.

Samarbete med ryska revolutionärer och vapensmuggling

Åren 1904-1905 var en tid av stark upprorsanda i hela det ryska riket med flera attentat mot officiella representanter för tsardömet. De kändaste attentaten var mordet på Bobrikov den 16 juni 1904 i Helsingfors och attentatet mot inrikesminister Plehwe i Moskva den 28 juli 1904. Den sjätte februari 1905 sköt aktivisten Lennart Hohenthal den finländske ämbetsmannen Eliel Soisalon-Soininen i dennes hem. Myndigheterna svarade med hårda repressalier och arrangerade till och med pogromer för att polisens och militärens våld mot arbetare, bönder och judar till synes skulle rättfärdigas. I januari 1905 blev ett hundratal obeväpnade arbetare, ledda av den revolutionäre prästen Gapon, nerskjutna under ”den blodiga söndagen”. I oktober 1905 bröt en strejk ut i Moskva som snabbt spred sig till S:t Petersburg, känd som den misslyckade ryska revolutionen.

Strejken nådde via järnvägslinjen Helsingfors och ledde där till storstrejken. Den misslyckade vapensmugglingen med fartyget  SS John Grafton hösten 1905 medverkade för sin del till att de ryska myndigheterna befarade att finländarna smugglat in mera vapen och planerade ett uppror.  Oron ledde även i slutet av 1905 till upplösningen av den finska gardesbataljonen, där min farfar major Knut Birger Fogelholm verkade som kompanichef.

Konnis radikala sinnelag kommer tydligt fram då han under ett möte med ryska revolutionärer, på tal om deras attentatsplaner, som sin åsikt säger att attentaten mot Sipjagin, mot Plehve och storfurst Sergej, hur högt uppsatta de än varit och hur väl attentaten än utfallit, dock hade visat att alla attentat mot underordnade varit i stort sett betydelselösa för framtiden. Enligt min åsikt fanns det blott ett, som var värt att försöka och som sannolikt skulle medföra allmän förvirring i Ryssland – ett attentat mot systemets överhuvud, mot tsaren själv. Med tiden kom Konni att ändra sin inställning till attentat i politiskt syfte, vilket kommer fram under hans tid inom aktivistpartiet några år senare.

Den politiska kampen under ofärdsåren hade sist och slutligen sin grund i konflikten mellan västerländsk och österländsk syn på det statsskick som den forna svenska provinsen haft. Konnis politiska ståndpunkt var att Finland kunde bli befriat från det ryska statsskicket bara genom en revolution i Ryssland. Här skilde han och de andra aktivisterna sig från den så kallade passiva motståndsrörelsen som inte godkände våldsmetoder, utan eftersträvade att med lagliga metoder mildra den pågående russifieringen.

Konnis sonderingar hos olika politiska grupperingar och hans möten med dessa ledde till att en allrysk oppositions- och revolutionskongress arrangerades i Paris i september-oktober 1904. Förutom Konni deltog från finländsk sida Arvid Neovius i mötet. Det Konni underlät att berätta för deltagarna var att det var japanerna som låg bakom kongressarrangemanget, ett av hans första hemliga samarbetsprojekt med den japanske militärattachén överste Motojiro Akashi i Stockholm.

Finska aktiva motståndspartiet

Utöver finländska aktivister deltog utom bolsjevikerna och mensjevikerna elva viktiga ryska oppositionspartier i mötet i Paris, även polska, grusiska och armeniska oppositionspartier. Mötet krävde bland annat självbestämmanderätt för alla ryska minoritetsfolk och införande av en demokratisk regering, men inte full självständighet. Då det passiva motståndets organisation Kagalen, med Leo Mechelin i spetsen, till Konnis besvikelse inte godkände kongressens slutmanifest, bildades den 17 november samma år på Konnis initiativ det radikala Finska aktiva motståndspartiet, i vars namn en resolution sedan undertecknades från finländsk sida.   

Förryskningen under Nikolai Bobrikov och den allmänna värnplikten ledde hösten 1904 till att en del svensktalande finländare lockades av tanken att bilda egna idealsamhällen utomlands. Konni blev engagerad i projektet Det nya Finland och sonderade möjligheterna att bilda ett sådant samhälle i Kanada. Med ett underlag på 120 personer förverkligades tanken ett år senare i Argentina under namnet Colonia Finlandesa.

Konni arrangerade en ny kongress för de ryska revolutionära partierna i april 1905 i Genève. En framträdande deltagare var den ortodoxe prästen Georgij Gapon, populär och oberoende ledare för både socialistrevolutionärerna och socialdemokraterna. Socialdemokraten och bolsjeviken Vladimir Lenin mötte denna gång upp, men lämnade konferensen i protest mot att de finländska socialdemokraterna, som förvisso fått en inbjudan, inte kallats till mötet på ett korrekt sätt. Han kritiserade även mötet för att de finländska aktivisterna inte representerade något revolutionärt parti! I en resolution krävde kongressen, som bestod av elva revolutionära organisationer, att Finland och Polen skulle ha rätt att välja egna nationalförsamlingar. Kongressen manade även till väpnat uppror mot det ryska självhärskardömet.

Aktivisterna, som Finska aktiva motståndspartiets medlemmar kallades, var en homogen grupp bestående av främst svenskspråkiga akademiker, konstnärer och författare. Partiet konstituerade sig vid ett hemligt möte hos Johannes Gummerus i Helsingfors i januari 1905 under ordförandeskap av Gunnar Castrén. Enligt partiprogrammet skulle man sträva att undergräva finländarnas nedärvda lojalitetskänsla mot monarken och stärka deras frihetskänsla genom att sprida tryckalster och vapen bland befolkningen. Man utgav en hemlig tidning Frihet och ett veckoblad Framtid. Motståndspartiet antog, som första parti i landet, ett program som hade som slutmål full självständighet för Finland (1906). Partistadgarna godkände även attentat.

Konni tog kraftfullt nya initiativ, men han kunde även snabbt välja en ny riktning om han ansåg det ändamålsenligt. Så ifrågasatte han till exempel under ett partimöte i maj 1906 behovet av motståndspartiets fortsatta verksamhet och föreslog att det skulle upplösas. Han menade att man i det nya läge som uppstått istället borde satsa på det nybildade Voimaförbundet och folkbeväpningen. Han ansåg också att terrorism inte längre hade någon funktion att fylla. Partiet borde istället inför det kommande lantdagsvalet ersättas med ett radikalpolitiskt parti, som skulle arbeta för sociala reformer. I en omröstning föll 20 röster för fortsatt verksamhet och 17 för upplösning. I en särskild omröstning beslöt man att kvarhålla terrorism på partiprogrammet med 30 röster mot 8. Omröstningsresultatet ledde till att Konni efter mötet lämnade det parti han grundat ett drygt år tidigare. Partiet upplöstes först 1908 då den ryska politiken mot landet hade mildrats.

Revolutionsplaner och flykt från landet

Under det rysk-japanska kriget, som utbröt 1904, initierade Konni en storpolitisk intrig med stöd av Japan och den polska underjordiska befrielserörelsen, direkt riktad mot Ryssland. Han föreslog för överste Akashi, som han blivit god vän med i Stockholm, att polska soldater som kämpade på Rysslands sida frivilligt skulle desertera och ge sig till den japanska armén. Polackerna, som var klent motiverade att slåss för Ryssland, skulle på japanernas bekostnad utlovas fri överfart till Amerika efter kriget. Planen fullföljdes faktiskt då ett helt regemente på 10 000 polska soldater gav sig till fånga vid Jalufloden i Manchuriet vid Koreas nordgräns och ryssarna slog till reträtt. Visa av skadan drog de ryska krigsmyndigheterna därefter bort polackerna från de främsta linjerna.

Konnis rykte som aktivistledare är i ett historiskt perspektiv starkast förknippat med den så kallade Grafton–affären hösten 1905, då han med hemlig japansk finansiering smugglade in en hel vapenlast i landet med ångfartyget SS John Grafton. Vapnen, över 15 000 gevär, pistoler och sprängämnen, skulle enligt planen överlåtas till revolutionärer i S:t Petersburg och finländska aktivister i ett gemensamt uppror mot tsarväldet. Trots att smugglingsförsöket misslyckades, John Grafton gick nämligen på grund i Jakobstads skärgård, gav händelsen aktiviströrelsen och strävandena att lösgöra Finland från den autokratiska makten ett ökat självförtroende. Vapensmugglingen beskrivs på denna webbplats under kapitlet Grafton-affären.

Efter den misslyckade ryska revolutionen i oktober 1905 och det efterföljande Novembermanifestet, som återupprättade Finlands autonoma ställning, ställde sig Konni vid sidan av politiken och flyttade 1906 tillbaka till Helsingfors. Efter åtta år som storpolitisk aktivist lyckades han nu under några år ägna sig åt en civil sysselsättning som stod hans samhälleliga intressen nära. Tillsammans med några affärsvänner uppförde han ett villasamhälle för arbetare i Mosabacka vid Vandaforsen (1906).

Återgång till civilt arbete och författarskap

Bolaget Ab Parkstad-Vanda-Puistokylä Oy, med Konni som VD, inlöste 1907-1910 omfattande markområden för enfamiljs- och tvåfamiljersvillor, som i huvudsak såldes till arbetare med tio års banklån. Villorna uppfördes enligt en billig arbetsmetod, restvirke med luftskikt emellan, som Konni sett användas i Amerika. I anslutning till arbetarförstaden anlades även Malms Kalksand-Tegelfabrik, vars första direktör blev hans son Harry. Ännu i dag kan man på området se konturerna av det villasamhälle han då var med om att skapa. Konni bodde under den här perioden med sin hustru på Fallkulla gård som han lät uppföra, och som nämns i romanen Flickorna på Nappari av Fredrik Lång (2013).

Konni var ännu 1910 engagerad i motståndet mot förryskningen. Han deltogdå i en konferens i London som utmynnade i ett juridiskt betänkande mot den olagliga förryskningen i landet. Utlåtandet, som huvudsakligen var avfattat av den franske professorn Lapradelle och som fördömde Ryssland, undertecknades av flera kända europeiska jurister och skickades därefter till S:t Petersburg vederbörande till kännedom.

Under den andra förtrycksperioden under den nye generalguvernören Frans Albert Seyn och efter att Konnis roll i Grafton-affären blivit känd, var han igen tvungen att lämna landet (1909). Han fick senare reda på att hemliga polisen haft order att häkta honom, men han var listig nog att ta sig ombord på Sverigebåten utan att de efterföljande agenterna fick syn på honom. Han hade också en annan orsak att rädda sig utomlands. Åbo hovrätt hade nämligen gett honom en dom på sju  månaders fängelse för majestätbrott, med anledning av boken ”Det revolutionära Ryssland”. Efter flykten flyttade han först med sin familj till England och därifrån till Köpenhamn.

Efter skilsmässan från sin andra hustru flyttade han sedan till Stockholm (1911). Följande år gav han ut Moskoviter och Finnar i äldre och nyare tider på Albert Bonniers Förlag i Stockholm. Boken ger en omfattande historisk inblick i Rysslands historia och myndigheternas politik gentemot det autonoma Finland. Mellan 1911 och världskrigets utbrott drog sig Konni tillbaka från politiken och levde ett någorlunda tillbakadraget liv, ibland upplivat av sönerna Laurins och Konni den yngres besök åren 1913-1914. Han fick sitt första lindriga slaganfall våren 1913.

Efter att Tyskland i augusti 1914 förklarat Ryssland krig, vände sig Konni till den tyska ambassaden i Stockholm och smugglade med tysk underrättelsehjälp tidningar till hemlandet med nyheter som de egna tidningarna inte kunde publicera på grund av censuren. I Sverige blev han god vän med Sven Palme och hans hustru, båda Finlandsvänner, och bearbetade tillsammans med dem den svenska opinionen för Finlands sak.

Konni var till en början tveksam, men stödde sedan helhjärtat jägarrörelsen. I januari 1915 blev han ombedd att deltaga i ett utskott för jägarrörelsen men valde att avstå från uppdraget. Kanske kände han på sig att han redan var för gammal att aktivt deltaga i jägarrörelsens politiska ledning? Ett nytt slaganfall vid den här tiden hade nedsatt hans hälsa och han fick svårt att arbeta med sitt skrivande. Hans brev från den här tiden är fulla av entusiastiska beskrivningar över den nya motståndsrörelsen och  i januari 1916 besökte han jägarnas utbildningsläger Lockstedter Lager i Tyskland.

Konni skriver efter sin 60-årsdag i december 1915 till sonen Laurin om sin besvikelse över att det mesta han åstadkommit, de internationella konferenserna, den internationella deputationen och adresserna varit dömda att misslyckas. Det enda han ansåg sig ha lyckats med var Fria Ord. Om sina böcker skriver han: ”Den enda av mina böcker, som tycktes göra någon effekt i världen, Det revolutionära Ryssland – att döma av att den översattes till fem eller sex språk – har fallit platt till marken som alla de andra. Vem talar nu om den?….Nej, min gosse, man får icke tänka för högt om sina gärningar och resultaten av dem, även om de företagits med de bästa avsikter att tjäna den sak man kämpar för”. Han avslutar ändå brevet i en uppmuntrande ton: ”Om någonting möjligen kunde göra mig stolt över mina bedrifter, var det firandet av min födelsedag för några dagar sedan. En massa folk var där och tal höllos av många ibland dem, alla i högst smickrande ordalag – och jag besvarade dem i ord, som bedrövligt illa passade i stycket…”

Konni gav sig ännu i 60-års åldern helhjärtat in i ett gemensamt upprop till förmån för de förtryckta icke-ryska nationaliterna i Ryska riket. Uppropet var undertecknat av balter, letter, litauer, polacket, judar och muhammedaner i Ryssland samt ukrainare och georgier. Sammanslutna till ett ”Rysslands undertryckta folks förbund” telegraferades protesten till president Wilson i USA. Uppropet gick genom världspressen och väckte stor förtrytelse i Ryssland. Novoje Vremja skrev en hånfull artikel om telegrammet, och nämnde att en av de finländska undertecknarna var den gamle terroristen och schvedomanen Konni Zilliacus.

Ett av de sista politiska framträdandena gjorde Konni  i juni 1916 då han i Lausanne deltog i en internationell kongress för världens förtryckta folk, på initiativ av Nationernas förbund. I kongressen deltog sammanlagt 23 nationaliteter, varav 13 gick under namnet Förbundet för förtryckta folkslag i Ryssland, det block Finland ingick i. Där höll Konni som Finlands representant på flytande franska ett längre anförande, som slutade med att alla reste sig och hyllade honom med stormande ovationer. Han fick alltså till slut på äldre dagar erkänsla för sin kamp i ett internationellt forum, något han inte alltid fått uppleva i hemlandet.

Den gamle aktivisten gladdes naturligtvis över att Finland till slut kunde förklara sig självständigt den sjätte december 1917. Men de rödas mord på hans äldsta son Edward under inbördeskriget 1918 blev säkerligen en traumatisk händelse för honom. Han inte bara förlorade en son, utan de som utförde mordet delade samma ideal som de ryska revolutionärer han tidigare hade varit i intim kontakt med. Mordet på Edward har beskrivits i boken Röd galenskap, vit terror av historieläraren och författaren Sture Lindholm precis så som min mor i tiden återgav händelsen. Edward blev skjuten av en rödgardistpatrull i Padasjoki. Men skottet var inte dödande, och den sårade veterinären ropade hånfullt efter rödgardisterna: ”Inte ens skjuta kan ni!” Då fullföljdes mordet.

Konni hade under ofärdsåren stått  nära vänstern och haft starka sympatier för socialdemokratin. Under de svåra konflikterna mellan de borgerliga och arbetarrörelsen 1917, ville han ännu tro på de finländska arbetarnas förnuft och fosterländska sinnelag.  Det röda upproret blev därför en smärtsam överraskning för honom.  Hans brev under inbördeskriget vittnar om stor bitterhet över att de finländska socialisterna odlade kontakter med bolsjevikerna.

När självständigheten slutligen proklamerades, hörde Konni till dem som ansåg att Finland behövde en kung! Den här tanken kan i dagens ljus verka rätt överraskande, med beaktande av att han så hårt arbetat  mot det kejserliga självhärskardömet och för en parlamentarisk styrelseform. Som försvar för sin hållning kan anföras att han ansåg att konflikten mellan samhällsklasserna 1917 blivit så allvarlig, att bara en man, en kung skulle kunna ena folket. Konni återvände till det självständiga Finland först i september 1918. Trots en vacklande hälsa efter sammanlagt tre slaganfall, men med en god fysik lyckades han ändå under sina tre sista år skriva   hela sex böcker. Författarhonoraren hjälpte honom ur de värsta ekonomiska svårigheterna men, skriver han i maj 1920 ”det är ej lätt att leva av sin penna i dessa tider, då prisen på allting äro så omåttligt höga”. Han försökte förgäves få någon befattning och anmälde sig villig att arbeta vid någon av de nya utländska beskickningarna, men hans gamle vän riksföreståndaren Svinhufvud gav honom endast vaga förhoppningar. Som memoarförfattare var han i alla fall fullt sysselsatt ända till slutet.

Konni bodde 1919-1920 i Grankulla pensionat och sedan på olika ställen i Helsingfors eller ute på landet hos släktingar och vänner. Under sommaren och början av hösten 1919 vistades han på Haukila gård i Tyrvändö hos sin syster doktorinnan Enni Holmberg. Det friska och hälsosamma livet på landet gav honom nya krafter och han gjorde långa promenader i skogen, alltid med svampkorgen i handen. Efter året 1921  bodde han ända intill sin död på Fridhälls pensionat, det så kallade Gubbhemmet i Helsingfors. Det lugna livet på pensionatet upplivades en gång i veckan av kulinariska middagar hos hans svägerska doktorinnan Gertrud Zilliacus. Vid de här middagarna började han inviga sina brorsdöttrar Ulla och Mairi i kokkonsten, vilka han omnämner som sina trogna elever i sin kokbok.

Finlands svenska publicistförbund beslöt vid ett möte i april 1924 att hos regeringen anhålla om en statspension åt Konni. Ansökan låg vilande men behövde aldrig behandlas. I juni 1924 drabbades Konni, vid 68 års ålder, av en hjärnblödning och intogs på Eira sjukhus. På sjukhuset inträffade en olycka när han envisades med att röka cigarrer i sängen. Hans skägg fattade eld, han fick svåra brännskador och dog några dagar senare. Nekrologen i Hufvudstadsbladet var en varmt hållen skildring av hans mångskiftande liv och verksamhet som aktivist och Helsingin Sanomat skrev om ”politikern, som länge verkat för Finlands självständighet”.

Men  Konni fick vid sin död inga officiella hedersbetygelser för att han 1905 omsatte tanken på en väpnad frihetskamp och införde de gevär, som 1918 togs fram från gömmorna och riktades mot fienden. Konni är begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Konnis mest banbrytande verk i kampen mot det ryska förtrycket var skildringen Det revolutionära Ryssland (1902) som översattes till flera språk. Han skrev också lättläst litteratur som böckerna Mariquita och andra historier från verldens utkanter (1890), I societeten (1895) och Utvandrarhistorier (1890-99). Han utgav Siirtolaisia 1897 och Taavetti Anttilan kohtalo ynnä muita kertomuksia Amerikan suomalaisten elämästä 1898. Konni avslutade sitt författarskap med berättelser och minnen från ett händelserikt liv Från ofärdstid och oroliga år (1919), Farbrors kokbok (1920), Utvandrare (1922-1923) och Stämplingar och äventyr (1922). Vandringsår I-III (1920-1923) handlade om hans upplevelserika utlandsår och underjordiska verksamhet.

Avklippta familjeband

Nästan inga personliga uppgifter om Konnis kontakter med familjen har bevarats inom släkten, varken brev eller andra handlingar. Vi känner inte till hur ofta, hur sällan eller om han överhuvudtaget stod i kontakt med hustrun och barnen från det första äktenskapet! Det enda man med säkerhet vet är att han var i kontakt med sonen Harry åren 1907-10, eftersom han kallade Harry till VD för det nygrundade Malms Kalksand-Tegelfabrik, då han byggde upp villasamhället Mosabacka.

Att kontakten med familjemedlemmarna i hans första äktenskap måste ha varit i det närmaste obefintlig, visar en anekdot som går inom släkten. Olika versioner har återgivits, av vilka en är följande: Visen promenerar på 20-talet med sin dotter Aina Mannerheim (dotter i det första äktenskapet med Carl Ehrnrooth) på Alexandersgatan, då de möter en äldre välklädd herre som artigt lyfter på hatten och hälsar på damerna. När Visen frågar sin dotter ”Vem var det?” svarar hon ”Det var KZ!”.

Genom Herman Gummerus’ bok om sin forne aktivistvän, som utkom 1933, känner vi till att Konni ofta brevväxlade med sönerna från det andra äktenskapet, Laurin och Totti. Efter sin 65-årsdag skrev han till sina söner ”Firandet av min födelsedag och det erkännande jag fick för vad jag gjort under dessa tjugo år rönte en större anslutning än du alls kan föreställa dig. Män av alla partier deltogo däri, både intima vänner och andra, vilka jag verkligen ej hade väntat att få se vid ett sådant tillfälle. Tidigare på dagen kommo två av dem hit för att meddela mig, att jag hädanefter komme att åtnjuta en livstidspension på icke mindre än 18.000 mark i året att utbetalas kvartalsvis genom en bank i Helsingfors. Tal höllos (på festen), det bästa av senator Renwall, Vasa-regeringens chef under upproret. Tidningarna här, först de svenska och sedan de finska, då mina minnen utkommit även på detta språk, voro fulla av mina mandater (recensioner av hans böcker, min anm.) under de svåra åren. De gjorde kort sagt mycket väsen av mig. Jag har ännu icke rört pensionen och ämnar inte göra det, så länge jag genom mina skriverier kan förtjäna vad jag behöver”

Konnis renommé inom släkten har ända fram till våra dagar varit behäftat med en slagsida, eftersom han lämnade sin elva år äldre hustru Visen med tio barn och flydde både familjeansvar och skulder, då han till allas överraskning begav sig till Amerika 1889. Blandningen av misshag och lätt beundran kom på ett beskrivande sätt fram då min son Nicolas skänkte sin avhandling pro gradu om Konni (1994) till min mor, som då yttrade: ”Innebär det här att Konni blivit rehabiliterad”! Säkert är att minnet av Konni, eller KZ som han även kallats, fortfarande väcker blandade känslor hos de efterlevande släktingarna, både på gott och på ont.

Bertel Appelberg ger i inledningen till Konnis bok Från Ofärdstid och oroliga år om Konni bland annat följande omdöme, som får avsluta min levnadsbeskrivning av min morfarsfar:

”Utan Eugen Schaumans gärning hade förlamning och hopplöshet i motståndskampen kanske spritt sig ända in i folkets märg och Finland haft en värre motståndare att göra upp räkningen med under storstrejken år 1905. Utan Konni Zilliacus och det aktiva motståndets män hade Lenin inte blivit hjälpt på sin flykt genom Finland, måhända aldrig spelat sin stora världspolitiska roll och inte erkänt Finlands självständighet vid det ryktbara sammanträffandet mellan honom och Svinhufvud den 31 december 1917 i Smolna, vilket gav det vita Finland en starkare position ute i världen under frihetskriget.”

 

Källor

• Från ofärdstid och oroliga år(1919), Konni Zilliacus
• Konni Zilliacus (1933), Herman Gummerus
• Avhandling pro gradu (1994), Nicolas Fogelholm
• Grafton-affären (1999), K-G Olin
• Moskoviter och finnar (1912), Konni Zilliacus
• Släktutredning om Konni Zilliacus, Kaarina Peltonen
• Rekishi Historia (xxxx), Ronny Rönnqvist
• Röd galenskap, vit terror (2005), Sture Lindholm