På 1860-talet skedde en del omfattande förändringar i kvinnans ställning. Tidigare bestod kvinnans karriär i äktenskap, och ogifta kvinnor bodde i fädernehemmet eller hos någon släkting. Men lantdagen 1863−1864 fattade beslut om att en ogift kvinna skulle bli myndig vid tjugofem års ålder.
Kvinnosaksaktivisterna förespråkade kvinnans rätt till utbildning och förvärvsarbete och en gift kvinnas rätt till inkomst och egendom. Järnvägarna anställde från början kvinnor. Den första statstjänsten öppnades för kvinnor när kvinnliga telegrafister började anställas 1865. På många andra områden uppstod det tjänster som passade kvinnor som kom från medel- eller överklassen. Läraryrket, liksom sjuksköterskekallelsen, blev mycket uppskattade, men kvinnorna kunde arbeta också i företagsvärlden som kontorister eller banktjänstemän.
Av Nikolais ogifta döttrar blev den vidsynta och varmhjärtade Inez språklärare och skolföreståndarinna i Fruntimmersskolan i Wiborg. På hennes initiativ inrättades privata fortsättningsklasser. Dessa inrättades inte endast med tanke på studentexamen, utan för att i allmänhet bibringa eleverna kunskaper och utbildning utöver det relativt ringa mått skolan med sina fem klasser hann meddela. Det lär vara hennes förtjänst att eleverna från och med 1896 kunde ta studenten, till att börja med som privatister i pojkskolan.
Nikolais dotter Ellida arbetade som huvudkassörska vid Föreningsbanken i Helsingfors. Agnes var affärskorrespondent hos Krogius och bodde tillsammans med Lida. Kontoristen Berta var sju år gift med redaktören Hjalmar Wadenström, men paret skildes 1905 och Berta flyttade till Helsingfors.
Henrik Jonas barnbarn, dottern till Konstantin, Elna Rosina Ottilia (1864–1949), arbetade också som kontorist innan hon gifte sig med Knut Eliel Sonck. Hugos dotter Elsa (f 1879) var banktjänsteman. Antagligen var det Henriks Jonas dotter Juliana (f 1839) som arbetade hos Hugo Standertskiöld som hushållsföreståndarinna.
Dottern till majoren Alexander Wilhelm Zilliacus, Elsa (1881-1969), var skulptör. Elsa studerade vid Académie de la Grande Chaumière i Paris 1912, 1914 och 1921. Hon var gift med konsthistorikern Torsten Stjernschantz åren 1910–1914, men äktenskapet upplöstes. Elsa debuterade som skulptör 1911, samma år som Bildhuggarförbundet instiftades. Hon deltog i förbundets första stora utställning 1914 med några arbeten av vilka en skulptur − enligt en konsthistoriker − var kubistisk. Hon innehade en förtroendepost i förbundet och blev vald till förbundets skattmästare, och hon tycks ha skött uppgiften mer professionellt än vad som var vanligt i föreningen. År 1935 gjorde hon ett förslag om en stipendiefond för kvinnliga skulptörer. Förslaget avvisades och Elsa försvann ur förbundets handlingar. Hon livnärde sig åren 1914–48 som skattmästare för stadsorkestern. Elsa återvände till den konstnärliga karriären efter att ha pensionerats och fortsatte sina studier i Paris vid Académie Colarossi 1951, 1952 och 1954. Hon hade utställningar i Finland och Stockholm samt i Köpenhamn. Materialet till hennes enkla skulpturer var shamottlera.
Woldemars dotter Aina (1865–1944), gift Lindberg, arbetade som kontorist innan hon gifte sig.
Av paret Lindbergs fyra döttrar var den äldsta, Mary Hertzberg (1894–1986), och den yngsta, Ingeborg Blässar (1908–2001), engagerade i firman Oy Alex. Lindberg Ab. Dottern Gertrud (1898–1993), g. Frisell, var handarbetslärare och bosatt i Sverige. Dottern Saga (1901–1997) var gift Melander.