Mauritz Zilliacus
Mauritz ”Moritz” föddes den 15 maj 1832 i Kexholm. Efter kretsskolan i Kexholm började han sin skolgång i Borgå och blev student i januari 1855. Han gjorde karriär vid ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna i Finland, som var militärt organiserad. Utbildningen var snarast praktisk. När det första järnvägsbygget – linjen Helsingfors–Tavastehus – påbörjades i juli 1857 blev Mauritz anställd som nivelleur.[1] År 1861 fick han fänriks fullmakt, underlöjtnant blev han 1862, senare löjtnant och med tiden kapten.
Han var tillfällig stationsinspektor i Tavastehus 1862. Åren 1867– 68 var Mauritz distriktschef vid Saima kanals första distrikt. Från 1869 var han stationsingenjör på västra stationen i Viborg. På 1870-talet var Mauritz distriktsingenjör vid järnvägarna och inspektör inom Tavastehus revir och från och med 1881 vid Saima eller 6 reviret i Viborg.
Mauritz blev äldre ingenjör av 4 klassen 1871, av 3 klassen 1877 och av 2 klassen 1885, och benämndes äldre ingenjör 1890. R. Str 3.
Mauritz vigdes 13.11.1866 med Johanna Vilhelmina Calonius (1843–1868), som var dotter till kronolänsmannen i Parikkala Berndt Herman Calonius och hans tredje hustru Amalia Lovisa Europaeus. Hon dog i barnsängsfeber och sonen Axel Vilhelm (1868–1870) dog ett och ett halvt år senare.
Matilda Grönfors
Mauritz gifte om sig med Matilda Vilhelmina Grönfors (1848−1918) från Tavastehus. Hennes föräldrar var köpmannen Johan Grönfors och Albertina Jussila. Sonen Gustaf Emil föddes 1878. Emil var bara 14 år gammal när Mauritz dog 1892, men mamma Matilda var en beslutsam och förmögen dam som klarade förlusten.
I Viborg ägde Mauritz ett hus i hörnet av Vasagatan och Slottsgatan.[2] På överste Smirnoffs konkursauktion ropade Mauritz in Hapenensaari gård[3], i tävlan med guldsmeden Alexander Tillander från S:t Petersburg. Alexander Tillander och Mauritz blev ändå goda vänner, och Tillanders fick också fira sommar på Hapenensaari – och till och med Galléns som var besläktade med Tillanders fick göra det. Så fortgick det ända till 1910.
Hapenensaari, som bestod av flera små öar belägna i Viborgska viken, hade på 1500-talet hört till biskop Paulus Juustens taffelgods. Förutom Hapene ingick öarna Varissaari, Mitikka, Leppäluoto, Ämmäluoto, Hannustiensaari, Veskallio, Vasikkasaari, Lihkari, Haapluoto och Hietasaari i gården. Arealen var 89 ha, därav 24 ha åker.
Den äldsta delen av den vita huvudbyggnaden på Hapenensaari härstammade från 1600-talet, men för övrigt var huset byggt på 1700-talet. Huset skuggades av en enorm ek, som antogs vara planterad av självaste Katarina II. Eken är ju ett sällsynt träd i Finska vikens skärgård. Katarinas porträtt hängde i salen och man trodde att det var en gåva av kejsarinnan. Det berättades att hon hade vistats på orten många gånger och kanske övernattat på gården.
Alla på gården visste att det spökade på många ställen på Hapenensaari. I stora björkallén brann en eld över en begraven skatt. Uppe på vinden var det också oroligt: buller och bråk, mystiska steg, hasande och släpande ljud i synnerhet kring en antik kista, som sedan en gång gick ohjälpligt i baklås. Efter detta blev det tyst kring kistan. I salen fanns en fredlös tavla, som förflyttade sig från väggen, fastän man försökte hänga den mycket omsorgsfullt på en krok. Den föll ibland ned på karmen på divanen nedanför. Det fanns ingen förklaring till händelsen. I huset gick också Vita damen omkring, husets tidigare härskarinna.[4] Hon gick vitklädd och lyste med ett ljus på den som låg i sängen i lilla kammaren.
[1] Nivelleuren förrättar avvägningar. Det egentliga järnvägsbygget påbörjades 1858.
[2] 1912 byggdes på tomten det i Viborg dåförtiden finaste huset, som kallades Eden.
[3] Ägare på 1800-talet var överstelöjtnant Rafael Tawast, Erik Johan Bäck, lektor C. W. Ahrenberg och Smirnoff.
[4] Emil har i boken Karelare och annat folk berättat om hur han och hans hustru såg Vita damen samtidigt, men oberoende av varandra.