Woldemar Zilliacus
Woldemar ”Wolja” föddes 23.9.1830 i Kexholm. Han var elev i kretsskolan i Kexholm, sedan i högre elementarskolan i Borgå och från 2.10.1849 i Borgå gymnasium, student 16.10.1852. Han avlade teol. dim. examen 1854, blev 4.3.1855 i Borgå prästvigd till pastorsadjunkt i Kexholm. Kyrkoherde i Liissilä 9.4.1856, i södra delen av kretsen Tsarskoje Selo. Församlingen var liten – år 1860 ca 1 300 medlemmar – och kyrkoherdens inkomster ganska små. Efter ett år flyttade Wolja till Kattila med Soikkina och Novasolka (förenade 1834), en finsk, estnisk och tysk församling i kretsen Jamburg tillhörande västra Ingermanlands prosteri. Jamskowitza[1] var en by i Kattila. Omkring 1860 hade församlingen ca 1 800 medlemmar, av vilka 29 var tyskar och resten finnar. Soikkina beboddes huvudsakligen av ortodoxa. Gudstjänsten hölls turvis i de tre kyrkorna som låg ganska långt från varandra, huvudsakligen på finska, men ibland på estniska eller på tyska.[2]
Det svenska väldet i Ingermanland under 1600-talet hade lett till en stor förändring i provinsens befolkning, då områdets ortodoxa invånare sökte sig till Ryssland och en ny befolkning med luthersk tro i stället invandrade från Finland. Invånarna i Kattila och Novasolkka var huvudsakligen lutheraner från Savolax, som kallades ”savakot”; i Soikkina bodde lutheraner och ordoxa från Äyräpää och Jääskis, ”äyrämöiset”. Savakot och äyrämöiset skilde sig mycket från varandra och de hade en avundsam inställning till varandra. År 1710 införlivade tsar Peter Ingermanland med det egentliga Ryssland, där infördes rysk rätt och rysk förvaltning och den ortodoxa läran blev statsreligion.
Den lutherska kyrkan tolererades i Ryssland, men den kunde inte agera aktivt och den fick inte stöd av den ryska staten. Sveriges riksledning beslöt att Åbo akademi skulle försörja Viborgs län och Ingermanland med lutherska pastorer. Lutheranska församlingarna var självständiga och verkade under mycket olika villkor. Ofta stöddes de av enskilda personer. En enhetlig evangelisk-luthersk kyrka i Ryssland uppstod först 1832, då en lag om en sådan utfärdades. Det officiella ämbetsspråket var tyska och kyrkoböckerna fördes på tyska. Kyrkoherden i Kattila valdes av församlingen och valet stadfästes av inrikesministeriet. I Kattila fanns också en ortodox församling.
Woldemar, Wolja, dog den 5 december 1865 i lunginflammation. Familjen tror att de gamla träkyrkorna, som vintertid ofta var mycket kalla, förorsakade sotdöden. Enligt Relander var Woldemar Zilliacus ”en uppburen präst som träget skötte själaherdens alla uppgifter”.
Wolja med Ida och Georg Reinhold
Wolja gifte sig 1855 i Borgå med Ida Alexandra Bastman (1831–1905), dotter till handelsmannen i Borgå Daniel Gottfried Bastman och Agata Keisner.
Äldste sonen Ivar Alexander dog i späd ålder (1856−1857).
Georg Reinhold Wilhelm (1858−1932) blev språklärare, var edsvuren translator och en tid affärsman. Han var gift med Sigrid Lönegren (1859−1922) och hade med henne tre barn: Anna (1887−1887), Rurik (1891−1970) och Sigrid (1896−1920).
Ivar Ulrik (1860−1903) var telegrafist och bokhållare vid järnvägen och slutligen stationsinspektor i Värtsilä. Han dog ogift.
Arvid Ivar (1861−1920) var prokurist vid Tervakoski och sedan 1890 gift med Ida Hinnerichsén (1863−1956). Paret hade fyra söner: Woldemar (1891−1964), gynekolog i Åbo, Birger (1892−1947), sjukhusekono, Olof (1895−1981), avdelningschef vid Kymmene och Gunnar Fredrik (1908−1994), bergsråd.
Hjalmar Georg (1864−1942), agronom, ägde Körseri gård i Nurmijärvi. Han for till USA och bytte namn till George Hjalmar Browning.[3]
Aina Elisabeth (Elise) (1865−1944) var posttjänsteman och gift Lindberg. Maken Alexander Lindberg (1862–1935) var affärsman. Hans verksamhet omfattade parti- och detaljhandel, försäkringspresentation, turism och tryckeri. Han grundade bland annat hotellet Finlandia i Punkaharju.
Från vänster: Arvid Ivar, Georg Reinhold Wilhelm, Ivar Ulrik, Aina Elise, Hjalmar Georg och Ida.
Efter Woljas död flyttade Ida med barnen till Borgå, där hennes familj ägde ett par hus mitt emot domkyrkan. Hon öppnade där en bageriaffär.
[1] Förfadern Johann hade varit amtman på Jamskowitza hof.
[2] Georg Luther. Herdaminne för Ingermanland II. s. 153
[3] 4.12.1924 skrev Hjalmar till brodern Reinhold det sista brevet med bland annat följande rader: ”Tiden gar med alla sina goda och dåliga dagar, we are gamla nu, Du och jag, aldeles alena i världen. Min hustru är en riktig satan, so jag måste lemna henne omkring ett år sedan. The poiken we har är en foster gosse från finska föräldrar in Fitchburg, Mass. Han är nu 18 år och den bästa poiken jag hafver sit, gar i skola i Long Beach, endast några mil (30) from här. Jag kunde köra dit och see honom men min sataniska hustru hafver satt honom emot mig, so jag hafver icke sitt honom på ett år. Jag vet nog att han älskar mig.”