Åbo brand 1827 hade till följd att universitetet flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors. Samtidigt bestämdes att universitetet skulle bära namnet Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland till minne av Alexander I. Högskolan inledde sin verksamhet hösten 1828 i provisoriska lokaler. Den nya huvudbyggnaden i ståtlig nyklassisk stil, uppförd efter ritningar av C. L. Engel, invigdes den 19 juni 1832. Övriga för högskolan nödiga byggnader uppfördes i rask takt: bibliotek, observatorium och kliniker. För övrigt var det karakteristiskt för Helsingfors att 9/10 av husen var byggda mellan 1817 och 1850.
Universitetet fick också nya statuter 1828, som ersattes med andra statuter 1852. Högskolan var indelad i fem fakulteter: den teologiska, den juridiska, den medicinska, den historisk-filologiska och den fysisk-matematiska fakulteten. Villkoret för att bli inskriven som studerande vid universitet var en dels skriftlig, dels muntlig studentexamen. Examina ordnades två gånger om året. Årligen inskrevs ca 100 nya studenter. Antalet närvarande studenter 1828–1858 låg stadigt mellan 300 och 400. En gång inskriven hade studenten en ganska stor frihet att bestämma ordningen och sättet för sina studier.
Examen i salighetsläran var obligatoriskt.
De akademiska föreläsningarna var fria och studiekostnaderna utgjordes närmast av logi och mat. Ofta fick man kost i kvarteret. Studentkåren var indelad i sex nationer eller avdelningar: den nyländska, den savolaks-karelska, den tavastländska, den västfinska, den viborgska och den österbottniska. Varje avdelning stod under tillsyn av en inspektor, utsedd bland professorerna, och en kurator, vanligen en docent eller licenciat.
Wilhelm var fem år (1845–50) tf. kurator för Wiborgska avdelningen. I denna egenskap höll han talet till vicekanslern Nordenstam vid Floradagsfesten den 13 maj 1848 på Gumtäktsängen då Vårt land sjöngs för första gången och Fredrik Cygnaeus höll sitt berömda tal under den vita sidenfanan med Finlands vapen. Wilhelm var sansad och måttful, nästan konservativ i aktuella politiska frågor och ville undvika allt som kunde tolkas som politisk demonstration. Han hade mot sig de radikala och revolutionära styrkor som kallades Röda bergspartiet eller Seehünde och som fordrade demokrati, rätt att yttra sig på möten och majoritetsbeslut. Grälet om universitetets statuter och Wilhelms auktoritära attityd ledde till att han måste avgå från kuratorsposten.[1]
Avdelningarna ersattes i statuterna 1852 av en indelning enligt fakulteter på ryskt vis. Viborgska avdelningen fortsatte ändå sin verksamhet på Ekbergs kafé i Kiseleffska huset ända till 1857, då den lyckades donera pengarna och biblioteket till Suomalainen Kirjallisuus-Seura i Wiborg.
Universitetet var en viktig attitydskapare som fritt konversationsforum, speciellt som riksdagen inte samlades förrän 1863. Från katedern kunde man yttra åsikter som annars inte var tillåtna för censurens skull. Åsiktsyttringarna vid universitetet och bland dess ungdom analyserades noga och togs såsom ett slags barometer på de politiska tänkesätten i landet.
Studenterna måste bära en blå uniform som från 1856 bestod av syrtut, långa byxor och en skärmmössa kallad furoska, dekorerad med en lyra. Uniformen hjälpte till att skilja studenten från en vanlig gatuvandrare. Dryckenskap, ruckel, illdåd och slagsmål var inte sällsynta, men studenterna blev ställda till svars vid universitetets domstol, inte vid den allmänna domstolen. Studenterna fick inte bära skägg. De var inte tillåtna att utöva yrken eller att gifta sig. Tjäna pengar kunde man bara genom att ge lektioner eller arbeta som informator.
Skolreformen år 1843 indelade gymnasisterna i två grupper: den ena gruppen bestod av sådana som skulle inträda i det s.k. lärarståndet eller bli präster, den andra av andra elever. De tyskspråkiga gymnasierna blev svenskspråkiga. Teologerna behövde inte studera naturalhistoria, ryska eller franska, medan de övriga inte behövde studera teologi, grekiska, hebreiska, psykologi eller logik.
Åldersskillnaderna i skolan kunde vara mycket stora, man kunde inträda i skolan redan som 12–13-årig, medan de äldsta eleverna var 23–24 år gamla herrar. Wilhelm blev student från Helsingfors Lyceum som 17-årig; vitsordet var laudatur med 35 bifallsröster. Nikolai blev student från Viborgs gymnasium som hade blivit svenskt. Nikolai klarade studentexamina som 17-årig med vitsordet approbatur cum laude med 19 bifallsröster.
Woldemar, Mauritz och Peter skickades till Borgå gymnasium, som 1850 fick en ny skolbyggnad ritad av Lohrman där man anpassade sig till de nya skolprogrammen. Woldemar var 22 år när han tog studenten, hans vitsord var approbatur cum laude med 17 bifallsröster. Mauritz var nästan 23 år gammal och vitsordet var cum laude approbatur med 18 bifallsröster. Peter var 20 år med vitsordet approbatur cum laude och 20 bifallsröster.
Wilhelm blev jurist, Woldemar präst, Nikolai filosofie magister, Mauritz började sina studier vid fysisk-matematiska sektionen med bergmansyrket som mål. Peters studier var inriktade på lantmätaryrket. Dessa praktiska ingenjörsyrken passade bra för medellösa studenter.
Vid universitetet fanns det mycket få studenter hösten 1855, när Mauritz och Peter började studera. Helsingfors var nämligen på grund av Krimkriget nästan ett militärläger. Bröderna bodde först i Gripenbergs hus vid Unionsgatan. I januari 1857 flyttade de med den gamle skolkamraten Fedu (Karl Fredrik) Blomqvist till Chrogellska huset vid Kaserngatan 23. Gumman Chrogell bodde själv i gårdsbyggnaden.
Tentamina var på latin eller svenska. Föreläsningarna hölls på latin eller på ett nytt språk, i praktiken på svenska, men finskan var också tillåten. Elias Lönnrot (professor i finska språket och litteraturen 1853-1863) höll den första föreläsningsserien på finska 1857–58. Vid promotionen 1857 firades kristendomens 700-åriga tid i Finland. Professor Gabriel Geitlin höll ett föredrag om biskop Henrik på finska. Efter det användes alltid svenska och finska, inte mera latin. Avhandlingarna var vanligen på svenska. Den första dissertationen på finska var Johdanto Suomen kirjallisuushistoriaan av Rietrikki (Fredrik) Polén 1858.
[1] Teperi 1959.