En utredning av släkten publicerades 1914 av Osmo Durchman i Wilskmans släktbok I (s. 597 – 624). Där kunde Conrad inte sammanlänkas med andra bärare av namnet under 1600- och 1700-talen. Arvi Ilmoniemi framlade i Genos 1964 (s. 88 – 91) antagandet att Conrad var son till den Johan Zilliacks som 1653 – 1656 var amtman på Jamskovitza i Ingermanland, samt bror till amtförvaltaren på Briskova hov i Gubanits Henrik Zilliacus och den Johan Siliachs som var beridare på Hepojärvi.
Conrad Zilliacks hade flyttat till Nyen efter rupturkriget 1661 och var 1672 i tjänst hos ”Berend Dobbin och dess änka”. Han uppges ha varit arrendator på Wallküll[1] i Kusal, Estland. Efter revisionen tog kronan tillbaka en del av förläningarna, och även förmögna borgare fick arrendera kronans herrgårdar. Conrad var gift med Anna Luhr, dotter till handelsmannen i Nyen Andreas Luhr och Christina Fattenborg, som var dotter till prosten Henricus Martini Fatebur (d 1647). Prosten hade som förläning Minkina by vid Ochta, en biflod till Neva. Prästgården låg på Horosova-näset på andra sidan av Ochta. Anna Luhrs farfar var handelsmannen Hans Luhr, d 1631 och begraven i S:t Nikolai (Niguliste) kyrka i Reval.
Conrad drev affärer tillsammans med svågrarna Christian Hueck, gift med Annas syster Elisabeth, och Annas bror Heinrich Luhr. De hade förbindelser med Kronoborg, där Conrad blev misshandlad. Saken upptogs vid tingsrätten i Kronoborg.[2]
Efter Conrads död fortsatte Anna Luhr hans mångsidiga affärer och deltog bl.a. i sin brors och sin svågers rederirörelse samt höll krog i Nyen. Redarna införskrev 1693 för två år timmermän från Holland för ett fartygsbygge. Deras skepp Freden blev på sin första resa 1696 kapat av fransmännen, som visserligen frigav skeppet, men konfiskerade dess till Holland konsignerade last av trävirke. Anna fick genom köp och byte en tomt i ”hakelverket” (förstad), men måste avstå från köpet.
Conrad och hans hustru Anna Luhr[3] blev stamföräldrar för släkten Zilliacus i Finland.
I äktenskapet föddes två söner och fyra döttrar, men ordningsföljden är inte känd:
- Johann Heinrich var amtman eller arrendator i Estland på Wredenhagen (estniska Maidla, Haggers härad[4]) 1718, på Kassokül 1720 (Haggers härad) och på Kirdal 1721-22 (Kirdalu, Haggers härad). Han var gift med Helena Beck. Från dem härstammar släkten Zilliacus i Finland.
- Christina f 1675, d 1763, var begraven i Reval (Olai kyrka). Hon var gift med sin kusin, sedermera handels- och rådmannen i Helsingfors Jobst Hueck, f 1673, d 1729. De fick tolv barn och Christina efterlämnade 68 barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
- Maria var gift med handelsmannen Jürgen Pölck från Nyen. De flydde senast 1713 till Stockholm, där Maria dog 1721 eller 1722. Barn till dem föddes i Tyska församlingen i Stockholm 1714 och 1716.
- Anna Elisabeth var gift med handelsmannen Casper Everding från Nyen. Hon levde 1727 då hon som änka sålde sin gårdstomt i Helsingfors till tullinspektorn Johan Fritz.
- Christopher, f ca 1688, var Pfandtherre på Wallküll[5] (Valkla, Kusals härad) omkring 1716, arrendator på Haiba[6] i Haggers 1721 – och ännu 1728. Borgare i Reval i juni 1736 och i borgarlängden angiven som härstammande från Ingermanland. Han arrenderade stadens gods och blev medlem i stora gillet 1739 – 40, begravdes 9.3.1747 i S:t Nikolai (Niguliste) kyrka. Christopher hade 1716 i Reval gift sig med Anna Dorothea Wilcken i hennes andra gifte. Av deras sex barn nådde bara tre döttrar vuxen ålder.
- Hedvig var gift med handelsmannen Anthoni Priem från Viborg. Han var stadskapten och lantdagsman. Antoni Priem drev tillsammans med sin bror Johan handel ”med humle, vin och allehanda slag”[7] och nämns ännu 1729 i Stockholm.
I Rautus förekommer 1678 en Johan Siliachs, som nämns som stallmästare och beridare på Hepojärvi i Keltis pogost och som begrovs i Narva i juni 1696. Han var säkert bror till Conrad, för dottern Margareta Johansdotter nämner Conrad Zilliack som sin farbror. Johan Siliachs hade utom tre döttrar sonen Karl.
Helena var antagligen Karls dotter, bosatt i Archangelsk, som i ett brev till Berendt Johan 1747 kallar sig hans kusin och nämner bröderna Christoph (då död), Carel och Jochem, men dessa anträffas inte i kyrkböckerna.
Tredje sonen till den Johan som var amtman på Jamskowitza hov var Henrik (pro Hinrich) Silliachs, amtman på godset Lillienhagen och senare amtförvaltare på överstelöjtnant Georg von Rohrs pantgods Briskova hov i Gubanitz. Henrik nämns i fångrullor i Jaroslavl 1710. Den sistnämnde Henrik hade åtminstone tre söner, Mårten, Otto och Henrik, och en dotter Juliana, gift med kvartermästaren vid Karelska kavalleriregementet Anders Weckman:
Mårten Hinrich Ziljax (d 1749) fick 1692 burskap i Nyen, där han ägde en gård. Mårten var handelsman, edsvuren mäklare och stadskorpral. Han gifte sig i Nyen 1693 med Anna Lucina Jaenisch (d 1750), dotter till rådmannen och gerichtsfogden Johan Georg Jaenisch och hans hustru, född Boisman. I Helsingfors döptes 28.2.1701 Chatarina, fadern var Mårten Siliachs. Mårten nämns inte bland flyktingarna i Stockholm. Efter freden slog han sig ned i Villmanstrand och nämns där 1723 som torgfogde och handlande. Han fanns i en förteckning över marknadens tjärkvot (100) med Jobst Dobbin (800) och Jürgen Pölck (100). År 1724 var Mårten nämndeman i kämnersrätt.
Av Mårtens tre döttrar − Katarina, Anna Sophia och Elisabet Juliana − var Elisabet Juliana gift med kronobefallningsmannen Backman vid Kymmenegårds härad och Anna Sophia (d 1741) bodde i Villmanstrand, gift med handlanden Johan Forssander.
Henrik Siliachs andre son, löjtnant Otto Ziliacks var född i Ingermanland[8] (Nyen?) omkring 1687. Han var med om militära aktioner och kampanjer i både Ingermanland, Finland och Norge. Redan 1703 var Otto med om striderna vid Systerbäck. I oktober 1713 var han med om striderna vid Pälkäne och i februari 1714 om den hårda och förlustbringande kampen vid Storkyro, där han sårades i bröstet av en kula men restituerades. Blessyren var tydligen inte allvarlig eftersom han var med då Nyslott gavs upp efter tappert försvar den 18 juni samma år. I juni 1717 var han löjtnant vid majorens kompani vid Karelska kavalleriet. Otto kom tillbaka från det norska fälttåget 1718, då så många av karolinerna och Karl XII omkom i de norska Jämtlandsfjällen. Han uppges 1719 vara ”en stilla officer” och 1720 ”en duchtig och godh officerare”.
Otto var bosatt i Lappvesi, på Oikkola boställe 29.10.1719–19.9.1722, i Pyttis socken på Stensnäs 31.10.1728–18.2.1740 och i Jääskis på Niemis kungsladugård 18.2.1740–23.8.1741. Han stupade i det olyckliga slaget i Villmanstrand 23.8.1741 under hattarnas krig, som ledde till att Ryssland flyttade sin gräns till Kymmene älv. Ottos civiltillstånd är obekant, men han hade inga barn, då hans arvingar var systerns, Juliana Weckmans, barn.
Henrik Silliachs tredje son, Henrik Siliachs, var också köpman i Nyen. Efter flykten under Stora ofreden var han bosatt i Helsingfors åtminstone 1703−1712. Inför den slutliga ryska invasionen gick flykten vidare till Stockholm, där han hyrde en kyrkbänk i Maria kyrka från juni 1714 till sin död 1716. Henrik gifte sig 1714 med jungfru Katarina Ruuth (1699−1756) från Viborg. Bröllopet firades den 19 mars och till dess ära skrev Jacob Frese ett bröllopskväde:
Åhr Siuttonhundra Siu/ och Siu ännu ther til/
På tridie Månaden som går fram för April;
Til tvenne resor Sex addera Siu ännu/
Så har tu samma Dagh/ then Dagh är nämst till 20.
Sonen Henrik Jacob blev student i Åbo 1739 och senare handelsman i Helsingfors. Han dog i Helsingfors den 11 augusti 1768 av tärande feber, 51 år gammal. Det betyder att han var född 1717, postumt efter faderns död.
En Matz Siliax och Anna Johansdotter vigdes i Helsingfors 15.6.1711 och de fick en dotter Maria 10.7.1712. Ryttaren Matts Siliax nämns inte i samband med andra personer med namnet Zilliacus, men han kunde vara en son till Henrik. Matz var senare inskriven i Nummi och dog där 1753. Jagdfogden Abraham Siliax bodde också i Saukkola. Han kunde vara en son till Matz. Abraham hade med Beata Erichsdotter barnen Abraham (1746), Isack (1749), Friedrich (1752), Elisabet (1754), Erich (1755), Anna (1757), Jacob (1759), Johannes (1761) och Beata (1765). Antagligen var det han som dog i Saukkola 1789, då 74 år gammal. En Gotthard Johan Siliaks nämns som dopvittne i Helsingfors 1704−1709 och kallas köpman.
[1] Enligt Wilskman skall Conrad ha varit Pfandherre eller Pfandhalter, arrendator av kronans egendom, på Wallkül, på estniska Valkla. Kronan kunde överlåta sin skatterätt som pant för ett lån.
[2] Kurkijoen historia.
[3] Gifta kvinnor behöll sitt namn.
[4] Sakk 2004: Godset nämns första gången 1465 och ägdes senare av Maydell (varav namnet maidla)> Campenhausen > Klugen > Fersen > 1789 Wilcken > 1831 Mohrenschildt > 1871 – 1919 Markgreve.
[5] Sakk 2004: Wallküll / Valkla nämns 1552. Jost Klodt > Kaspar von Tiesenhausen > 1587 Hans Wrangell > Herman Wrangell > reduktion > 1720 Reinhold Johann von Fersen > Ziliacus > 1747 Johann von Nolcken > Georg Wilhelm von Schwenghelm > 1785 Ludwig von Löwenstern > 1792 Ludwig von Brevern > 1840 Gustav von Nasacken > Ernst von Ramm > Jacob von Ramm till 1919.
[6] Sakk 2004: Haiba avstyckades från Ruila gods 1814.
[7] I Georg Luthers artikel Dhe Nyensche hemma och i Stockholm. Genos 1981.
[8] Wirilander