Gunvor Zilliacus, maj 2002
Zilliacusk motståndspolitik på Norra Magasinsgatan 6
Det hundraåriga jugendhuset vid Norra Magasinsgatan 6 i Helsingfors hyser många minnen med anknytning till släkten. A-grenens senator Wilhelm Zilliacus´ fyra barn – Enni Holmberg, Konni Z., Wilhelm Z. kallad Pyg och Rosina Langenskiöld – var faktiskt alla på något sätt inblandade i husets tillkomst. Konni var visserligen bara indirekt med, genom tre av sina styvsöner Ehrnrooth, som köpte tomten 1898. Två av dem sålde sedan sina andelar till doktorerna Axel Holmberg och Pyg Zilliacus. Rosina med familj bodde endast en tid i huset och då på hyra.
Huset stor färdigt 1901 och på hösten flyttade familjerna Holmberg och Zilliacus in. De var sedan bofasta där nästan ett halvsekel. Det var mitt under ofärdsåren med först förryskningspolitik och därefter det röda upproret. Detta präglade givetvis de båda familjernas tillvaro för långa tider. Minnena berättar om både passivt och aktivt motstånd och om personligt mod.
Kagalen kallades en motståndsrörelse grundad 1901. Pyg var en aktiv medlem redan från början. När den tsaristiska regimen beslöt indra all finsk militär och i fortsättningen placera de värnpliktiga från Finland i ryska förband blev Kagalens första större uppgift att organisera en värnpliktsstrejk. Mycket snart bildades också en Kvinnokagal, dit Pygs maka Gertrud genast anslöt sig. Dess uppgift blev närmast att distribuera allt skriftligt material från Kagalen.
Åtminstone tidvis hade de båda familjerna ett hemligt rum, där man kunde gömma både livsmedel, vapen och hemligt skriftligt material. I salongen hos Zilliacusarna fanns det dessutom under mattan i det två trappsteg högre burskåpet några lösa plankor. Här hade man ett lämpligt förvaringsutrymme bl.a. för ”Fria ord”.
Konni hade 1902 flyttat till Stockholm för att undkomma censuren och kunna föra en aktiv motståndspolitik. Tillsammans med Arvid Neovius utgav han sedan ”Fria ord” och ”Vapaita lehtisiä”, som berättade om allt som tilldrog sig i hemlandet men som av censuren förhindrades att komma till allmänhetens kännedom. Bobrikovs första åtgärd blev att sända det passiva motståndets ledande män i landsflykt; också Konni stod på listan och hotades dessutom av häktning. Det hindrade honom inte att många gånger själv segla över med de båda nyhetsorganen. De smugglades också framgångsrikt in av framförallt kvinnliga kurirer. Dammodet vid den tid erbjöd bra gömställen. Via Magasinsgatan 6 spreds alstren sedan över en stor del av landet.
Efter storstrejken 1905 lättade det ryska förtrycket för en tid. Konni kunde återvända. Han lämnade politiken och blev VD i Vanda. Men 1909 hade rysk press fått tag i uppgifter om hans kontakter med Japan mitt under rysk-japanska kriget, då han med japanska pengar köpt vapen i Schweiz. Vapensmugglingen med SS John Grafton blev visserligen ett misslyckande, sedan fartyget gått på grund i trakten av Jakobstad och sprängts. Men det var ju högförräderi Konni hade sysslat med och häktningsorder utfärdades omedelbart.
Konni blev förvarnad av vänner i S:t Peterburg. Han kunde oantastad gå till sin bror Pygs våning, men han visste sig vara skuggad. Efter en stund gick Pyg ut genom paraddörren vid Magasingatan iklädd Konnis ytterkläder. Bröderna måste ha påmint rätt mycket om varandra eftersom ”skuggan” lät lura sig och följde efter Pyg. Innan han hann upptäcka sitt misstag hade Konni försvunnit ut köksvägen, tagit en droska på Kaserntorget och med den åkt till Alberga. Ett lokaltåg förde honom till Kyrkslätt, där han steg ombord på Åbotåget. I Åbo tog han sig oantastad ombord på Stockholmsbåten.
I november 1914 var Pygs yngre son Per engagerad i Jägarrörelsens tillkomst. Han kunde sedan i februari 1915 med helt lagligt pass resa till Sverige, enligt uppgift för att fortsätta sina studier i Göteborg. I själva verket var målet Jägarbataljon 27 i Lockstedter Lager NV om Hamburg. Också Pyg själv hade en viktig uppgift i Jägarrörelsen. Han blev dess ”finansminister” och satsade också egna medel på bataljonens finansiering.
Jägarmarschens tillkomst berör också Magasinsgatan 6. Heikki Nurmios text sändes på hemliga vägar till Finland. En ung studentska från Vasa överlämnade den till dr Zilliacus. Han tog omedelbart kontakt med Jean Sibelius, som själv avhämtade texten. Redan efter tre dagar var kompositionen färdig och Sibelius kom med den till Magasingatan. Där bad han Pygs maka Gertrud spela upp den på flygeln och sägs då ha ändrat slutet till en mera positiv final. Sedan skickades noterna på samma hemliga vägar tillbaka till Libau, där bataljonen redan otåligt väntade på sin egen marsch.
All hemlig verksamhet i huset krävde givetvis pålitligt tjänstefolk. Det hade man också, med få undantag. De anställda kom ju ofta i tjänst som unga och stannade till sin död, om inte familjerna höll bröllop för dem därförinnan. De betraktades och betraktade också sig själva som ett slags familjemedlemmar och var obrottsligt lojala.
Särskilt under den röda tiden förekom ofta husundersökningar. Lyckligtvis genomfördes de ofta amatörmässigt och man glömde att bevaka kökstrappan. All kommunikation mellan våningarna skedde därför köksvägen och allt som behövde gömmas togs den vägen.
Den försvunna disciplinen ledde till att ryska soldater började sälja sina vapen. Också Pygs döttrar lyckades köpa sådana vapen för Skyddskårens behov. Vapnen förvarades tillfälligt i en stor kista, när det oväntat blev husundersökning. Utan tvekan placerade mamma Gertrud döttrarna på kistan med sina läxböcker. Det var sannerligen inte ofarligt, men listen lyckades.
I januari 1918 tog Enni Holmberg för sin del hand om och gömde i en månad två unga österrikiska officerare. De hade hamnat i rysk krigsfångenskap i Sibirien men lyckats fly. Systrarna Enni och Rosina försökte på flera konsulat få behövliga papper åt flyktingarna för att få dem vidare, men ingen var villig att hjälpa dem. Slutligen fick Enni på en polisstation någon att skriva ut tillstånd för två namngivna ”mejerister” att lämna Helsingfors, varefter de kunde lämna landet med ett svenskt fartyg från Björneborg.
Men Enni skulle ganska snart komma i delo med de röda makthavarna. Hon väntade ett livsmedelspaket från familjens egendom i Haukila i Tavastland. Paketet fanns på järnvägsstationen men hon fick inte ut det. Rasande gick hon direkt till det röda högkvarteret för att träffa självaste Oskari Tokoi. Honom fick hon inte tag i men skällde ut någon annan i stället, och denne skrev då helt fromt ut ett nytt intyg, med vilket hon fick ut sitt paket.
Enni blev emellertid instämd till krigsrätt i ”Smolna” den 5 maj 1918 för att stå till svars för offentlig smädelse och förhindrande av de rödas matanskaffning. Detsamma hände inspektorn på Haukila. Han hade i ett brev till doktorinnan Enni yttrat sig synnerligen öppenhjärtigt om det röda väldet, och det brevet tog censuren hand om.
Situationen var otvivelaktigt mycket allvarlig. Men när den 5 maj kom hade tyskarna intagit Helsingfors och det röda väldet där hade tagit slut. På Kaserntorget mottogs tyskarna med stor entusiasm av alla närboende med Magasingatans invånare i spetsen.
Resten av de zilliacuska ättlingarnas halvsekel i huset förlöpte under fredligare former med både sorger och glädjeämnen. Det hann ju bli ofärdsår på nytt och också det här huset fick under fortsättningskriget känning av de ryska bomberna mot Gardeskasernen, men med relativt lindriga följder.