Släktföreningen Zilliacus 15.5.1992
Lars Zilliacus:
Vad Finska Hushållningssällskapets arkiv kan berätta om våra anor
Låt mig börja med att tacka och lova Gunvor och hennes medhjälpare för de kunskapsrika och rediga stamtavlor som vi har fått. Jag tror lite envar av oss har haft stimulerande aha-upplevelser när vi har granskat stamträdets rika grenverk. Nu kan vi, var på sitt håll, med hjälp av tradition och fantasi försöka bringa det kala grenverket att grönska och ge åtminstone vår egen kvist något av livets friska färg. – Fast visst vore det bra om vi i våra bemödanden att lära känna våra anor kunde ty oss också till skriftliga källor, samtida med våra anfäder.
Men, som vi vet blir det ont om källor redan när vi trängt tre, fyra generationer bakåt i tiden. Kyrkböckerna ger uppgifter om födelse, dop, bröllop, nattvardsgång och död. De berättar inte så mycket om hurudant livet varit – låt så vara att uppgifterna om dödsorsaken kan låta oss veta något också om levnadsvillkoren. Bouppteckningar säger något om hur man lyckats i livet, och rättsprotokoll kan låta oss veta vad man tvistat om eller hur man överträtt de skrankor som samhället har rest till sitt och sina medlemmars värn. – Fast de protokollen drar man sig kanske för att rota i: ”De mortuis nihil nisi bene.”
Vi saknar ofta samtida källor som i sannfärdig och positiv anda skulle berätta om våra anfäders liv och leverne, strävanden och ställningstaganden, om hur omvärlden såg på dem och hur de såg sin omvärld och sig själva. En sådan källa har vi i Finska Hushållningssällskapets arkiv.
Finska Hushållningssällskapet, mumlar nu de bäst initierade bland er, är det inte ett lantbrukssällskap, en lantbrukets rådgivningsorganisation för det svenska Åboland? Vad kan väl dess arkiv berätta om våra anfäder, de fanns ju för halvtannat sekel sedan i Finlands östra delar.
Så låt mig förklara saken med några ord om sällskapet. Det stiftades redan under vår svenska tid, år 1797, och då som ett sällskap för hela den del av riket som man då förstod med Finland. Och sällskapets verksamhet gällde ingalunda enbart lanthushållningen, utan Finlands allsidiga förkovran. Sällskapet var ett barn av samma anda som ungefär trettio år tidigare hade framfött Aurora-sällskapet, och det upptog i mycket det tidigare sällskapets program. En ledande kraft i båda sällskapen var Henrik Gabriel Porthan. Aurora-sällskapets program hade han formulerat i Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo år 1771 i en dikt med det pompösa anslaget: ”Du Folk af Scytisk Stam och Nordens äldsta ätter Hwars snilles eld ej släcks af Landets snö och is —”.
Så här angav han lite nyktrare vad som borde göras:
Wår späda Hushålls konst af mogna råd bör ledas,
Af säkra rön bli stödd, från fördoms twång bli fri,
Åt wåra näringsfång bör större widd beredas,
Och Landets raska barn med ömhet skötta bli.
De här uppgifterna tog sig Hushållningssällskapet an. Bäst känd blev dess insats för potatisodlingens införande, för linhanteringens främjande och för smittkoppornas bekämpande.
Sällskapet insåg självt att det, sådana kommunikationerna då var, var en övermäktig uppgift för ett sällskap i Åbo att med full effekt sträcka sin verksamhet över hela landet. Det ivrade självt för uppkomsten av nya sällskap. Det första länesällskapet bildades i Uleåborg 1828, det andra i Viborg 1847 och vid seklets slut fanns det ett sällskap i varje län, i somliga ett par. Samtidigt förlorade Hushållningssällskapet självt i betydelse, i synnerhet som statsmakten utvecklade egna organ för många av de uppgifter som sällskapet tidigare haft hand om. Men innan sällskapets verksamhetsområde började krympa vidgades det.
I slutet av vår svenska tid gick ju Finlands gräns vid Kymmene älv och över Saimen mot nordost. Men, vår svenska tid gick ut och den ryska parentesen tog vid. Knappt hade Gustav Mauritz Armfelt förmått kejsaren att flytta gränsen till Systerbäck och införliva Gamla Finland med sitt autonoma storfurstendöme innan KMt anmodade sällskapet att inrymma Viborgs län i sin verksamhet. Sällskapet antecknade i protokollet att dess sekreterare redan befann sig på resa i länet och förväntades lämna uppgifter om ”innevånare därstädes, vilka kunna till ledamöter uti sällskapet antagas”. Kort därefter invaldes de sju första medlemmarna från Viborgs län. Bland dem fanns ingen Zilliacus, men väl fanns där anor på våra förfäders möderne (A I 11 – § 8/15.6.1812).
Låt mig börja med att plocka fram kontraktsprosten Hindric Wilhelm Wolter i Pyhäjärvi. Hans arvsanlag går igen hos de flesta av oss. En av hans döttrar, Elisabet Ulrica, gifte sig med herren till Neitsytniemi i Ruokolax, Peter Wilhelm Zilliacus, och fick med honom sex fruktsamma söner och blev därmed anmoder till den första släktgrenen i Gunvors tabell. Hon är alltså – t.ex. – farfars farmor till caput Harry och till Kajus, likaså till Gumbi och Gusse, farfars mor till Arthur liksom till Bendi och till Ville och mig. Vi stod vid hennes grav när vi våren 1989 gästade Ruokolax. En annan av Wolters döttrar, Maria Wilhelmina, gifte sig med Peter Wilhelms bror, häradsskrivaren Henrik Jonas i Jääskis och fick med honom åtta barn. Hon är bl.a. mormors mormor till Murun och Fnöske (Britt-Marie och Marika) som ju hör till både den första och den andra släktgrenen.
Hurudan var nu denne Hindric Wilhelm Wolter? Vad har vi att vänta av de anlag han gett oss i arv? – En del uppgifter om honom som människa finns i Impi Viikas bok av år 1950: Viipurin läänin Pyhäjärvi. Kappale Kannakselaisvaiheita. En hel del personalia kan också plockas fram ur Mathias Akianders kunskapsrika Herdaminne.
Gunvor nämnde visst under besöket i Ruokolax att han skall ha haft stor näsa och ett väl utvecklat sinne för penningens värde. Den senare egenskapen behöver inte ha varit ärftligt betingad. Den kan ha varit förvärvad. Jag tror man blir sådan om man såsom prostefar välsignas med tolv barn och vill ge dem alla en ståndsmässig uppfostran. – Fast kanske finns det snålhet i generna. En i Pyhäjärvi född släktforskare i min bekantskapskrets, Erik Francke, har längs gängse vägar försökt följa släkten Wolter bakåt i tiden. Han berättar att prostens farfars far Hinrich, död i Kexholm 1703, skulle ha varit i tjänst hos prosten där och år 1699 ha fått besök av stadstjänaren Johan Wäärman som utkrävde skatt. Wolter klagade och sade: ”inte har jag pengar att betala med”. ”Då tar jag kitteln i pant”, svarade Wäärman och grep tag i kitteln. Då skuffade Wolters hustru, som rensade fisk på golvet, och Wolter själv Wäärman ut på gården och Wolter kallade honom hundsvott och tillade: ”Jag har så mycket pengar att jag kan inlösa både dig och din far.”
Den här uppgiften har alltså Erik Francke snokat fram. Den finns inte i Hushållningssällskapets arkiv. Där finns däremot prostens tack för sitt inval i sällskapet (D XXIII 7 s. 135). Han var lycklig att inom sällskapet efter förmåga få verka för sina medborgares Glückseligkeit. Brevet är på tyska. Uppenbarligen låg det språket honom närmast och han skrev ju i ett personligt ärende. Hans övriga brev i arkivet gäller av sällskapet givna uppdrag och är på felfri svenska. Det första är från år 1814 (D XIII 5 A s. 365) och rör vaccinationen. Han sände 20 rubel för att av sällskapet användas ”till arvode för den som genom vaccination i denna socken gjort sig därav förtjänt”.
När Hushållningssällskapet med statsmaktens stöd tog upp kampen mot kopporna fann det att en av de största svårigheterna låg i folkets mumlande motstånd. Det var ju uppenbart att det vaccinerade barnet skrek när det stacks och fick klåda, kanske också feber av att vaccineras. Att det blev immunt mot kopporna märktes inte genast. Och var det inte förmätet, frågade man sig, att ingripa i Guds allvisa rådslag. Man hade ju ofta hört prästen vid griften vädja till skriftens ”Låten barnen komma till mig” och trösta med orden ”Herren gav och Herren tog”. För att övervinna detta motstånd behövde sällskapet auktoritativt stöd av ordets förkunnare. I Pyhäjärvi fick sällskapet stöd av prosten Wolter.
Själv hade han som själasörjare och som sörjande nära upplevt smittkopporna som ett folkets gissel. År 1800 hade kopporna krävt 103 liv i Pyhäjärvi och redan år 1789 hade Wolter själv för farsotens skull förlorat sin förstfödde son. Alla som smittades förlorade ju inte livet, men alla blev koppärriga för livet och somliga blev blinda, andra obotliga byfånar. I ett brev av år 1818 ger Wolter en översikt av kampen mot kopporna (D XIII 7 s. 64). Redogörelsen framhäver inte honom själv. Ändå tycks han från början ha stått i främsta ledet i kampen. Det berättade vaccinatören G. Fortelius som sällskapet år 1816 sände till Gamla Finland för att klarlägga situationen där. På den ryska sidan om gränsen tycks vaccinationen ha kommit i gång bra nog lika tidigt som på den svenska sidan, bara något år efter det att Jenner kom på idén att vaccinera. Så här rapporterade Fortelius från Pyhäjärvi: ”Redan 1804 hade församlingens pastor kontraktsprosten Wolter infört vaccinationen och till en början, uti en stor folksamlings åsyn, vaccinerat sina egna barn, vilket hade den välgörande påföljd att en stor del av församlingen självmant hämtade sina barn till prostgården, så att herr prosten, enligt vad förteckningarna utvisade, vaccinerat inemot 200 personer uti egen församling och dessutom några uti nästgränsande. Varföre även Regeringen hugnat herr prosten med dess höga bifall och uppmuntrat klereciet att följa hans berömvärda exempel.” (D XIII 6 s. 112)
Jag kan också tillägga att den centrala gestalten i kampen mot kopporna i Viborgs län under prostens tid var hans bror provinsialläkaren och hovrådet Johan Wolter. År 1825 befriades sällskapet från sin befattning med vaccinationen.
Också i fråga om potatisodlingens införande visar prosten Wolters brev att utvecklingen på den ryska sidan om gränsen varit bra nog densamma som på den svenska sidan. I en historisk återblick uppgav han år 1814 (D V 13 s. 394) att ”ungefärligen för 40 år tillbaka hava landets innevånare” anmodats idka odlingen och också tilldelats utsäde, men ännu år 1814 odlades potatis av bara 395 hemmansbrukare, 21 torpare och 6 inhyseshjon i socknen och inalles utsatte de knappt 40 tunnor utsäde. För att stimulera odlingen sände sällskapet till prosten 60 rubel, och Wolter redogjorde för hur han i S:t Petersburg köpt sättpotatis ”som föregivits vara av den peruvianska sorten” och utdelat det (D V 9 s. 277). Han lät förstå att odlingen därmed kommit väl i gång.
För att lära känna linhanteringens tillstånd i Pyhäjärvi anlitade sällskapet likaså Wolter som informationskälla och han visade sig väl insatt såväl i odlingen som i hanterinqen (D XV 5 B s. 183). Odlingen var allmän och utsäde behövde inte utdelas.
Till Hushållningssällskapets uppgifter hörde ytterligare att övervaka sockenmagasinsinrättningen. Sockenmagasinen var ju ett slags sparbanker för insatser och uttag in natura. Under goda år lämnade bönderna till det gemensamma magasinet vid kyrkan av sitt överflöd för att efter dåliga år därifrån trygga sitt utsädesbehov. Räntorna erlades i spannmål. Vi såg visst ett till bygdemuseum inrättat sockenmagasin när vi gästade Ruokolax kyrkogård. Sockenmagasinen hade under 1700-talet efter överhetlig påtryckning byggts inom många församlingar i det svenska riket. Bra nog samtidigt tycks det ha skett också på den östra sidan om rikets gräns. – Våren 1817 redogjorde Wolter för magasinets uppkomst och tillstånd i Pyhäjärvi (D III 4 s. 531).
Hushållningssällskapets arkiv låter oss alltså lära känna denna vår anfader som en socialt intresserad, mångkunnig och mångsidigt engagerad man. De anlag som han genom sina döttrar fört vidare till släktens ändlösa led blandade han upp med sin hustrus när de ”blandade blod i barnets åder”. Wolter var gift med Maria Tawast, dotter till guvernementssekreteraren Nicklas Tawast och Anna Maria Pose. Wolters Maria hade en syster Elisabet som gifte sig med Johan Stråhlman, prost i Valkjärvi, söder om Vuoxen. I det äktenskapet föddes nitton barn. Av dem intresserar oss här endast Charlotta Ulrika och det därför att hon gifte sig med kronofogden Johan Ulrik Söderhjelm och alltså blev mor till Ida Charlotta, gift med Henrik Wilhelm Johan Zilliacus, och till Katarina Sofia, gift med Nikolaj eller Nicklas August Zilliacus.
Visst var det en bärkraftig gren vi kom till när vi klättrade ett grenvarv uppåt i stamträdet. Må det vara mig unnat att här göra ytterligare en utvikning från Hushållningssällskapets arkiv och slå upp i Oskar Wasastjernas år 1880 tryckta Ättar-Taflor. Utan större tvekan leder han Niklas Tawasts anor rätt upp till Niclis Tawast till Kiala, som levde i slutet av 1200- och början av 1300-talet och var en mäktig man i Finland och farfar till vår medeltida kyrkofurste biskop Magnus Olai Tawast. Niclis sonsons sonsons sonson var ståthållare i Kexholm men blev sorgligt nog halshuggen hösten 1599 då hertig Carl intog Wiborg, som Niclis hjälpte att hålla för konung Sigismunds räkning. Hans sonson blev likväl i sinom tid ståthållare på Nöteborg. Han i sin tur hade två sonsöner som blev krigsfångar då tsar Peter intog Viborg 1710. Endera av dem blev enligt Wasastiernas tro far till Wolters och Stråhlmans svärfar, allas vår Niklas.
Det var väl ståtliga anor! Ledsamt nog låter både Elgenstjerna och Carpelan i sina ättartavlor förstå att Niclis Tawasts ätt dött ut ett par gånger på vägen ner till Niklas och att tavallisia Hämäläisiä villigt trätt till för att fylla luckorna.
Så tillbaka till Hushållningssällskapets arkiv. Det har givetvis ingenting att berätta om Niklas och Anna Maria. Så mycket mera vet det om deras svärson prosten Stråhlman eller Strahlmann, som han skrev sig på tyska. Han invaldes samtidigt som svågern Wolter i sällskapet och anlitades liksom denne i ärenden gällande
– potatisodlingen 21.12.1814 D V 13 s. 340
– linneslöjden 24.1.1816 D XV B 5 s. 175
– vaccinationen 25.5.1816 D XIII 8 s. 167
– sockenmagasinet 17.4.1817 D III 4 s. 527
Men Stråhlman inte bara svarade på frågor och gick ärenden. Han tog egna initiativ. Sommaren 1818 skrev han till sällskapet för att berätta hur Suvanto sjö vid Vuoxen den 14 maj plötsligt hade sökt sig ett nytt utlopp, genombrutit landåsen vid Taipale och störtat sig ut i Ladoga. Han ville fästa sällskapets uppmärksamhet vid de möjligheter som nu yppat sig ”i så måtto att därigenom icke blott betydliga sträckor av odlingsbar mark uppkommit, utan ock att en segelbar vattenkommunikation mellan Saimen och Ladoga lätt kan åstadkommas” (A I 14 s. 94 b – § 5/1.8.1818). Sällskapet beslöt genast vända sig till Direktionen för strömrensnings- och kanalarbetet samt att låta införa Stråhlmans skildring i Åbo Tidningar (127/31.10.1818). – Om jag inte missminner mig återfinns den i Boken om vårt land.
Samma sommar sände Stråhlman till sällskapet ett utförligt memorial om skogarnas skick (D XX 1 s. 84), därtill stimulerad av uppgifter i sällskapets medlemsblad Underrättelser från Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. Han hade inte bara fakta, utan också synpunkter att komma med.
Hösten 1822 efterlyste sällskapet uppgifter om förhållandena på olika orter. Stråhlmans svar från Valkjärvi trycktes i sällskapets Underrättelser (6/1824 s. 10). När han väl börjat med en sak ville han sätta sig grundligt in i den och några år senare sände han till sällskapet en vidlyftig ”Topograf – Historisk Beskrifning af Walkjärvi Socken” (D VII 4). – Inte för intet hade Stråhlman kreerats till doktor vid reformationens 300-årsjubileum i Åbo 1817.
Föregående år hade han på tyska utgett en finsk grammatik, länge den enda för utländska forskare tillgängliga källan om finska språket. När djupliggaren Anders Sjögren tillät sig kritiska anmärkningar om boken kom Stråhlman med det förkrossande argumentet att den hade godkänts av censurkommittén i S:t Petersburg och att han själv hade blivit riddare av Wladimirsorden.
Han var ömtålig för kritik som språkman. Vid samma tid (5.9.1817 – D XXIII 6 s. 76) tillställde han sällskapet för granskning en finsk översättning som han hade gjort av en redan 1771 tryckt hjälpreda vid olycksfall. Sällskapet i sin tur bad en i finska förfaren läkare, doktor Boucht, granska manuskriptet. Denne tillät sig i sitt utlåtande att anmärka också på språket, och sällskapet returnerade manuskriptet med omdömet att det inte var värt att gå i tryck emedan råden var föråldrade och språket dialektalt. Stråhlman svarade (D XXIII 3 s. 152): ”– Men i anseende till dialekten jag nyttjat i översättningen, likasom den vore allenast känd i en mindre del av Finland – förlåter Höglovliga Hushållningssällskapet mig, i synnerhet såsom författare av skriften, mina tvivelsmål. Med mera fog tycker jag mig kunna påstå om de därvid gjorda förbättringar, t.ex. Permando för Silda-lattia, Lusika-wettä för Skedwettä (på tyska Scheidewasswer av scheiden, skeda, har ingen gemenskap med Lusika, sked) o. a. endast i Åbo län brukliga ord, det de äro i övriga Finland mindre kända, där dock språket talas och skrives mera rent.” – Så det så.
Så långt den förtörnade prosten. Få av våra anfäder i sällskapets arkiv talar till oss i så personliga tongångar. Men visst finns där fler. Jag har tagit fram de två prostarna för att de mer än andra i arkivet har påverkat vårt gemensamma arv. Säkert är att en och annan av oss i arkivet kunde möta en egen anfader någonstans på fädernemödernet eller mödernefädernet av lika stort eller större personligt intresse. Som ciceron i arkivet vill jag sluta med ett: Varmt välkommen på upptäcktsfärd!