Kristian Stenius
År 1889 stod Konni Zilliacus inför ett vägval. Så här beskriver han i första delen av självbiografin Vandringsår (1920) sin situation våren 1889: ” Förhållandena hade snott ihop sig i en knut för mig, en knut som tycktes olöslig. Den måste klippas av. Jag måste bort från allt det, som här hemma omsnärjde mig och gjorde tillvaron omöjlig, långt bort, ju längre desto bättre”.
Han går inte närmare in på bakgrunden till problemen som förorsakade hans flykt från hemlandet. I själva verket stod han på konkursens brant. Ett storstilat liv inkluderande bl.a. hästavel i stor skala på den med hustruns förmögenhet inköpta egendomen Mariefors hade gjort slut på pengarna. Sista spiken i kistan blev de höga kostnaderna för den ståtliga huvudbyggnad som han lät uppföra och som i dag tjänar som administrationsbyggnad för mentalsjukhuset i Mariefors. En sentida skribent har elakt konstaterat att änkan Lovisa Ehrnrooth (f. de Geer) hade sju barn och en förmögenhet när hon gifte sig med den elva år yngre Konni och tio barn och ingen förmögenhet när han elva år senare lämnade henne.
Vid avfärden var Konni trettiotre år gammal. I sitt tidigare liv hade ha in i mycket liten grad ägnat sig åt skrivande. Enligt hans biograf Herman Gummerus bestod Konnis litterära produktion fram till år 1889 närmast av några ibland allvarsamma och ibland skämtsamma festpoem. Den sista dikten skrev han till en soaré som anordnades den andra februari 1989 till förmån för Finlands deltagande i världsutställningen i Paris (Konni var en av arrangörerna av soarén). Dikten var till den grad fosterländsk att den höll på att råka ut för den kejserliga censuren. Detta förefaller vara det första exemplet på den starka fosterlandsanda som senare helt skulle styra Konnis liv.
Om Konnis litterära produktion var mycket begränsad före 1889 var förhållandet det rakt motsatta under resten av hans liv – han skrev mer eller mindre oavbrutet fram till sin död år 1924. Vad fick då honom att skriva? Den ursprungliga orsaken var nog att han var därtill nödd och tvungen. Hans ekonomiska situation var sådan att han måste gripa efter varje halmstrå för att få en utkomst. Våren 1889 lyckades han få till stånd ett avtal med Hufvudstadsbladet om att skriva en serie artiklar om finländska emigrantöden i Amerika. Tidningen lovade betala honorar för de artiklar han skickade till dem, men några resekostnader skulle man inte stå för. Detta var början till hans karriär som journalist och författare.
Det visade sig att Konni hade mycket lätt för att skriva, vilket kunde konstateras inte minst genom den stadiga ström av artiklar om emigranter och emigrantliv signerade K.Z. som började dyka upp i Hufvudstadsbladets spalter. Vid sidan av artiklarna skrev Konni essäer och noveller som sammanställdes och utgavs i bokform. Sammanlagt hann han under sin livstid ge ut ett tjugotal böcker, vilkas innehåll omfattade allt från rena äventyrsnoveller till propagandamaterial om Finlands och Rysslands politiska närhistoria. Det är uppenbart att Konni i skrivandet fann ett medel att ge utlopp för sin inneboende intellektuella energi och senare också för sitt starka politiska engagemang.
Redan 1890 utkommer den första boken ”Mariquita och andra historier från världens utkanter” på farbrodern Nicolai August Zilliacus förlag. Nicolai August hade vid den tidpunkten ett tryckeri i Viborg och bedrev förlagsverksamhet vid sidan av tryckandet. Efter farbroderns död 1893 skulle Konni i första hand anlita Wenzel Hagelstams förlag. Mariquita baserar sig på Konnis egna erfarenheter som förman för ett järnvägsbyggarläger i Costa Ricas djungelområden samt på upplevelserna under den långa och äventyrliga ridfärd han företog genom Centralamerika med start i Costa Rica och sedan vidare genom Nicaragua och El Salvador till Honduras. Men vad gjorde Konni i Costa Rica, han skulle ju skriva om invandrarliv i USA?
När Konni lämnade Finland uppsökte han först de stora Atlantrederiernas emigrantkontor i Stockholm, Hamburg och Liverpool för att ta reda på hur de behandlade emigranter på väg till ”det nya landet”. I sin egenskap av undersökande journalist skrämde han upp rederierna till den grad att de erbjöd honom gratis överfart i första klass. Detta passade Konni utmärkt, han hade redan befarat att han skulle måsta företa överfarten i tredje (emigrant) klass i sällskap med, för att citera Konni, ”lök- och annat doftande galizier och polska judar, bland vilka i synnerhet de minsta barnen såg allt annat än aptitliga ut”. Konni visar här i sin självbiografi prov på mindre trevliga rasistiska drag som senare skall återkomma – när han talar om mörkhyade använder han oftast epitetet nigger och tillskriver dem en mängd mindre smickrande drag. Vi skall dock inte döma honom för hårt, utan sätta hans uttalanden i sin rätta kontext. Vad han uttrycker är dessvärre nog ganska representativt för den tid han levde i.
Redan på båten fick Konni veta att det skulle bli svårt att få arbete i USA på grund av en pågående nedgång i den amerikanska ekonomin. Men han behövde nödvändigt arbete då han ju ännu inte hunnit förtjäna några honorar för sina artiklar. I New York blir han av mötande bekanta rådd att omedelbart sätta sig på båten till Costa Rica – där fanns arbete på järnvägsbygget och där fanns finska emigranter som han kunde intervjua. Sagt och gjort – Konni tog nästa båt till Costa Rica.
Titelnovellen Mariquita är en askungesaga i stil med Pygmalion. En rik spanjor tar hand om en vacker men primitiv halvblodsindianska för att visa att han kan göra en civiliserad kvinna av henne. Det slutar naturligtvis med bröllop efter många förvecklingar. Dessvärre är Konni ingen Georg Bernard Shaw – den bitande samhällssatiren och elegansen i uttrycket i Pygmalion saknas i Mariquita.
Den sista novellen i boken heter ”Den nya kaptenen”. Den handlar om en ny förman som anländer till ett järnvägsbyggarläger. Bl.a. på grund av sin snobbiga klädsel blir han utmanad av en av arbetarna, en råbarkad irländare. Med ett välriktat knytnävsslag avgör den nya kaptenen vem som är förman och blir genom sitt resoluta men rättrådiga beteende föremål för beundran från alla i lägret – inklusive irländaren.
Det är lätt att här genomskåda Konni – han ser sig själv i den nya kaptenens roll. Senare skall han i ”Indiankriget” återkomma till bilden av sig själv som den handlingskraftiga och djärva hjälten – denna gång i eget namn och med verkliga händelser som bakgrund. Behovet att visa mod och handlingskraft följer Konni genom livet. Tydligast kommer det fram under ofärdsåren 1901-1904 då han med sin snabba segelbåt Marza smugglar in den förbjudna tidningen Fria Ord från Sverige till Finland. Konni var ansvarig för utgivningen av tidningen och skrev de flesta artiklarna. Sibirien skulle med säkerhet ha varit hans nästa adress om han åkt fast.
Efter perioden i Centralamerika åker Konni till USA år 1890. I San Fransisco träffar han bl.a. den förmögna, från Finland bördiga ryska konsuln Niebaum (Nybom), som sammanför honom med finländska emigranter i Kalifornien. Mötet med emigranterna ger honom stoff till nya artiklar i Hufvudstadsbladet. Konni dröjer dock inte länge i Kalifornien, han vill skynda vidare till Chicago för att där träffa en släkting, som han hoppas skall hjälpa honom med att reda upp de kroniskt ansträngda finanserna. Före avfärden hinner han dock besöka Niebaums skötebarn, vingården Inglenook, som är en av Kaliforniens äldsta och kändaste och som ännu i dag producerar högklassiga viner.
I Chicago möts Konni av en besvikelse – släktingen har fått bud om en nära anhörigs sjukdomsfall som gör att han med kort varsel måste resa till Europa. Konni blir kvar i Chicago utan kontakter och utan pengar. Hufvudstadsbladets honorar tycks inte räcka långt. Några veckor försörjer han sig med att gräva diken för avloppsrör. Han försöker också förgäves få anställning på någon av de svenskspråkiga tidningar som vi den tidpunkten ges ut i Chicago för att fylla svenska immigranters behov av nyheter på svenska från både det gamla och nya landet.
Till sist lyckas Konni göra en ”scoop”. Sioux-indianernas sista uppror, som skall leda till de tragiska händelserna i Wounded Knee, bryter ut medan han befinner sig i Chicago. Konni uppsöker omedelbart chefredaktören för Svenska Tribunen och lovar honom artiklar från upproret kostnadsfritt förutsatt att redaktören bekostar hans resa till upprorsområdet. Det lovar redaktören och så åker Konni i väg. Han har senare skildrat sina upplevelser under indianupproret i boken ”Indiankriget”, som utkom 1898 och återkommer till dem i del två av självbiografin Vandringsår (1921).
Överlag återpeglar hans beskrivning av händelserna den rådande allmänna uppfattningen bland vita amerikaner, även om en viss sympati för indianernas situation kommer fram. När han skriver om massakern i Wounded Knee återger han utan kritik den amerikanska militärledningens beskrivning av händelserna. Senare tiders forskning har visat att militärledningen i sin rapport om händelseförloppet vid Wounded Knee grovt förvrängt fakta.
När Konni återkommer till Chicago möts han av goda nyheter. Hans rapportering från indianupproret har tagits så väl emot av redaktionen att han helt emot sitt avtal med tidningen får ta emot en check för artiklarna och därtill erbjuds han posten som ”city editor” på Svenska Tribunen mot ett arvode av tjugo dollar i veckan. Den närmaste framtiden var tryggad.
Svenska Tribunen utkom en gång i veckan och arbetet som ”city editor” var inte krävande. Detta gav Konni möjligheter att uppsöka finska emigranter i utmarkerna och bekanta sig med deras levnadsförhållanden. Resultatet blev först en serie artiklar och sedan en bok med titeln Utvandrarehistorier, som utkom 1892. Senare återkommer Konni till utvandrarberättelserna och ger ut verket Utvandrare i två delar åren 1922 och 1923. Överlag behandlar han i böckerna de utvandrare han mött med förståelse och respekt.
Under tiden i Chicago möter Konni en svenskättad affärsman som erbjuder honom ett väl tilltaget arvode för att skriva ett verk om Amerikas Förenta Stater på svenska – det är tänkt att verket senare också skall översättas till finska. I verket skulle samtliga delstater och deras historia beskrivas var för sig. Avsikten var att verket skulle distribueras till potentiella emigranter med förhoppningen att de för överfarten skulle utnyttja Norddeutsche Lloyd, för vilket rederi affärsmannen var generalagent i New York. Konni tackade ja till erbjudandet under förutsättning att en gratis resa tur och retur till Europa skulle ingå i arvodet. Han blev färdig med arbetet på mindre än ett år och verket, som omfattade 976 sidor, kunde ges ut år 1893. Dessvärre brann förläggarens lager upp kort efter utgivningen, vilket har gjort boken till en riktig raritet.
Sin resa till Europa år 1992 utnyttjade Konni till att besöka Stockholm för att där göra avtal med Aftonbladet om att skriva korrespondenser till tidningen från världsutställningen, som skulle äga rum i Chicago 1892 (utställningen blev sedan försenad med ett år). På hemresan träffar han på båten en förmögen ung dam, Lilian Graef, som skulle bli hans andra hustru. Trots åldersskillnaden dem emellan får han starkt stöd för sitt frieri av Lilians styvmor, som ville bli av med flickan.
Konni återvänder till Chicago för att skriva korrespondenser till Hufvudstadsbladet och Aftonbladet från den stora världsutställningen i Chicago. Han får också ett nytt erbjudande från affärsmannen som gett ut boken om Amerikas Förenta Stater. Denna gång gäller det att skriva ett ännu mera omfattande verk som skulle behandla länderna i Orienten. Samtidigt får han ett slutgiltigt ja på sitt frieri. I slutet av år 1893 gifter Konni sig och det nygifta paret anträder den långa resan till Orienten. Konni skall aldrig mera återvända till USA.
Det skulle snart visa sig att avtalspartnern var en svindlare, som kort efter Konnis avfärd från USA gjorde konkurs. Den planerade boken blev aldrig av. Paret fortsatte dock resan (förmodligen stod hustrun för kostnaderna). Konni har beskrivit reseupplevelserna i Vandringsår del III. Berättandet har här tyvärr en prägel av turistbroschyr, det mera personliga uttrycket i de två första delarna saknas. Man får det intrycket att Konni rätt långt kopierade de korrespondenser från resan han skickat till Hufvudstadsbladet.
Efter att ha besökt Marocko, Egypten, Indien, Ceylon och Singapore kommer paret till Japan, där de skall stanna i två och ett halvt år. Under vistelsen i Japan ger Konni ut två böcker – ”I Societeten” 1895 och ”Japanesiska studier och skisser” 1896. Den förra blir hårt kritiserad av bl.a. Jac Ahrenberg för att den innehåller nidporträtt av lätt igenkännliga personer i Helsingfors. Det var Konnis hämnd för de angrepp han själv utsatts för.
”Japanesiska studier och skisser” kan däremot på goda grunder sägas vara Konnis bästa bok. Boken är indelad i tre delar. I den första delen beskriver han Japans historia samt det rådande politiska systemet och levnadsförhållandena i det samtida Japan. Det ökande västerländska inflytandet på den japanska kulturen är något han inte uppskattar. Hans beskrivning av de japanska kvinnorna är inte heller helt smickrande. Förvånande klarsynt förutser han dock Japans kommande utveckling till en asiatisk stormakt.
I den andra delen berättar han om sina intryck från de resor han företog sig i Japan, medan den tredje delen består av japanska sagor och berättelser översatta och bearbetade av Konni. Det framgår tyvärr inte om han lärde sig japanska eller om han översatte från andra europeiska språk. Boken är påkostad och rikt illustrerad med träsnitt gjorda av japanska konstnärer i Tokio.
Efter vistelsen i Japan återvänder Konni till Europa och bor åren 1897-98 med sin familj (två söner har fötts i Japan) i en villa Utanför Paris. År 1987 utkommer ”Nya Utvandrarhistorier” och 1898 ”Indiankriget”. Juhani Aho översätter utvandrarböckerna till finska – den finska utgåvan utkommer i tre band åren 1897-98. Aho är entusiastisk och berömmer speciellt Konni för hans förståelse för den finska nationalkaraktären. Konni gör Aho en gentjänst och översätter dennes bok ”Panu” till svenska. Den svenska utgåvan utkommer 1898.
I slutet av år 1898 återvänder Konni till Finland och hans liv tar nu en ny vändning. Tidigare har han inte varit politiskt aktiv, men från och med nu ägnar han hela sin tid åt politiken och aktivisternas verksamhet mot det ryska förtrycket. Det påverkar också hans skrivande, som nu är helt politiskt inriktat. Han får anställning på Nya Pressen och förorsakar med sina djärva artiklar och ledare att tidningen förbjuds av censuren redan år 1900. Konni börjar då ge ut tidningen Fria Ord, som trycks i Stockholm på tunt papper och framgångsrikt smugglas in i Finland på de mest fantasirika och äventyrliga sätt. Han ger också under åren 1903-04 ut tidskriften Nordisk Revy, som var tänkt att ge nordiska läsare en uppfattning om utvecklingen i Finland.
Under åren 1900-1913 ger Konni ut fem böcker vars huvudsyfte är att sprida kunskap om förhållandena i Finland och Ryssland under tsar Nikola II. Med böckerna vill han tala för Finlands sak i hemlandet, men framför allt också i utlandet. År 1900 utkommer ”Ur Finlands Nyaste Historia” och år 1902 ”Det Revolutionära Ryssland” (som översätts till flera språk, bl.a. tyska). Båda dessa utgavs anonymt då Konni inte ville äventyra sin ställning i Finland. Då han senare efter flera års paus återkommer till det politiska skrivandet befinner han sig i landsflykt i Stockholm och kan därför ge ut de följande böckerna i eget namn. ”Revolution och Kontrarevolution i Ryssland och Finland” och ”Moskoviter och Finnar i Äldre och Nyare Tid” utkommer 1912 och ”Korruptionen i Ryssland” 1913.
Åren 1914-18 engagerar Konni sig i jägarrörelsen och deltar i politiska möten runtom i Europa. Då han sommaren 1918 återvänder till Finland hoppas han kunna få spela en roll vid uppbyggnaden av det nya Finland. Som person är han dock vid det laget för kontroversiell och lämnas utanför det politiska skeendet.
Återstår skrivandet. År 1919 utkommer ”Från Ofärdstid och Oroliga år”, en självbiografisk skildring från tiden 1898-1918. Sedan följer så ”Vandringsår I-III” som utkommer 1920-23. Som ovan framkommit berättar han i detta tredelade verk om sitt liv ute i världen under åren 1889-1897. Han hinner också ge ut en kokbok ”Farbrors kokbok”, som utkommer 1920. Boken är tillägnad ”två unga damer”, som han hävdar att ställer sig skeptiska till hans förmåga. De unga damerna är hans brorsdöttrar, av vilka den ena senare skall gifta sig med Konnis son Laurin. Kokboken innehåller i själva verket en mängd användbara recept och den används fortfarande i släkten. En nyutgåva kom ut på 1990-talet med Konnis sondotters sonson som drivande kraft.
På grund av en mycket ansträngd ekonomi har Konni vid det här laget flyttat in på det såkallade ”Gubbhemmet”, där han 1924 enligt sin biograf drabbas av en hjärnblödning, som leder till att han några dagar senare stilla somnar in. Enligt familjetraditionen hade hjärnblödningen dock en våldsammare upptakt – då Konni liggande i sängen skulle tända en cigarr fick han eld på skägget med hjärnblödningen (eller eventuellt en hjärtinfarkt) som följd. Vid sin död var han sextioåtta år.
Vad kan man ge som slutomdöme om Konni som skriftställare? Han var ett barn av sin tid och hans böcker väcker föga intresse hos dagens läsare. Både stilistiskt och innehållsmässigt överträffades han klart av sin begåvade yngre kusin Emil Zilliacus. Hans styrka var en enorm produktivitet och de på ett brokigt liv sig baserande verklighetsskildringarna.