Carl-Magnus Fogelholm:
Den ryska revolutionen i oktober 1905 misslyckades och det efterföljande Novembermanifestet återupprättade Finlands autonoma ställning. Då ställde sig Konni vid sidan av politiken och flyttade år 1906 tillbaka till Finland. Han bosatte sig först med sin familj i en villa nära Jokela tågstation. Efter åtta år som ihärdig politisk aktivist lyckades han under några år ägna sig åt en lugn, civil sysselsättning som stod hans samhälleliga intresse nära.
Industrialiseringen i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hade fört med sig en tillströmning av arbetare till städerna, där de bosatte sig i arbetarkvarter. I Helsingfors förvärrades bostadsförhållandena för arbetarfamiljer när invånarantalet i huvudstaden översteg 100 000 personer. Statistik från den tiden visar att av arbetarfamiljer om 3–4 personer bodde i huvudstaden två tredjedelar i ett enda rum. För att familjen skulle klara hyran var ofta dessutom en underhyresgäst inkvarterad. Efter år 1901 började huvudstadens tjänstemän planera att invid stadens gränser grunda förstäder för arbetare.
I England blev liberalen Ebenezer Howard (1850−1928) en stark förespråkare för att det skulle uppföras trädgårdsstäder för arbetarbefolkningen. Den första Howardinspirerade trädgårdsstaden i Skandinavien låg i Enskede; den blev färdig 1908. Eftersom Konni en tid hade bott i Stockholm, kände han med säkerhet till Enskedeprojektet och hade det kanske som en förebild för en finländsk trädgårdsstad.
Tanken på trädgårdsstäder förespråkades i början av 1900-talet i vårt land av arkitekterna Birger Brunila och Gustav Strengell. Konni, som upplevde motsättningarna mellan vänstern och högern som oroväckande, funderade på olika möjligheter att lösa den politiska konflikten. Den 23 mars 1906 föreslog han i en artikel i aktivisternas tidning Framtid−Vastaisuus under rubriken ”Arbetarbostäder och arbetarförstäder” att arbetarna skulle bilda andelslag för att i huvudstadens närhet köpa, parcellera och bygga egna hus invid järnvägen. Han utgick ifrån att arbetarna skulle bo nära sina arbetsplatser eller åtminstone ha nära till snabba trafikförbindelser. Eftersom de inte hade råd med stadens höga markhyror, borde bostadsområdet ligga utanför staden och helst nära järnvägen. Helst skulle varje arbetarfamilj ha ett eget hus och en bit jord, som skulle skänka den både nytta och nöje. Konni föreslog att städerna skulle skaffa lämpliga markområden och hyra ut parceller till arbetarna. Initiativet till att bilda lämpliga andelslag och uppta statslån för inköp av lämpliga markområden skulle komma från arbetarna själva.
Konni såg tanken på trädgårdsstäder för arbetarna ur en politisk synvinkel. Han såg det tydligen som sin roll att axla ett ansvar, som egentligen borde ha legat på staten eller kommunen. Från hans synpunkt låg det i allas intresse att motarbeta den samhälleliga orättvisa som klasskillnaderna utgjorde, genom att i första hand förbättra arbetarnas bostadsförhållanden. Rutinerad författare som han var, riktade han i sin artikel ett politiskt budskap till de borgerliga kretsarna:
”Den nuvarande utvecklingen fordrar absolut att man frångår det beati possidentes-tankemönster (ve dem som är ägare, J.P.) som har varit och är rådande i hela världen, och som har förorsakat, att orättvisan mot massorna har vuxit till den grad, att den inte längre kan tolereras. Om de som har det bra upptäcker orättvisan och gör vad de kan för att lindra den, så kommer massorna att tygla sin bitterhet, för de kan då tro på en förändring till det bättre. Massorna kan inte, så länge inget tyder på en förändring i tänkesättet, föreställa sig andra än våldsamma åtgärder för att åstadkomma en förändring, och de känner solidaritet med det övriga samhället bara om detta visar omtanke mot hela samhället och inte bara mot sig självt.”
Konni vände sig i en senare artikel i juni 1906 på nytt till de borgerliga kretsarna och vädjade för de nya arbetarbostäderna. Hänvisningen till det mindre önskvärda ”lärdomliga området” syftar förmodligen på studiet av de socialistiska teorierna:
”Regeringen, samhället, borde ha de bästa orsaker att stöda dylika företag, vilka i hög grad är ägnade att bryta udden av den agitation, som nu med alla metoder försöker uppvigla arbetarna och massorna mot det övriga samhället. Praktiska bevis för att samhället, i motsats till att förhålla sig fientligt mot massornas försök att förbättra sina villkor, istället är villigt att stöda alla sådana förnuftiga strävanden, kan inte vara utan att dra de praktiskt tänkande elementen bland massorna bort från det lärdomliga området mot en levande, stark utveckling, sådan den kan bli, om kampen som nu på olika håll predikas, ersätts var det än är möjligt, med samhället självt och med samarbete mellan de olika klasserna.”
Konni tänkte sig först att det skulle bildas ett andelslag med 200 arbetare, som skulle söka upp ett markområde i närheten av järnvägen 20−30 minuter från huvudstaden och göra ett föravtal om inköp av området. Marken skulle parcelleras så att varje hus skulle ha en trädgård. Vägar, belysning och avlopp skulle planeras. Han tänkte sig att staten kunde äga marken, men ansåg att ett markköp alternativt skulle ge sammanslutningen ekonomiska fördelar genom en årlig värdestegring. Genom att ansöka om kommun- eller stadsrätt kunde befolkningen till slut få hela administrationen i sina egna händer.
Arbetarrörelsen reagerade inte under året (1906) på Konnis artiklar och förslag att själv ta itu med bostadsfrågan. Man hade annat att tänka på. En kamp hade just inletts inom arbetarrörelsen för att förbereda valet till den enkammarriksdag som kejsaren hade utlovat. Konni tog då tillsammans med några affärsvänner initiativet till att uppföra ett villasamhälle för arbetare i Mosabacka invid Vandaforsen. Arbetet påbörjades år 1907. Tanken på andelslag hade då övergetts och i stället bildades ett aktiebolag Ab Parkstad-Wanda-Puistokylä Oy med Konni som disponent. Projektet genomfördes med privat kapital. Varken staten eller kommunen bidrog till villasamhällets uppbyggnad.
Det nya bostadsbolaget grundades den 6 december 1906 i Privatbankens lokaliteter i Helsingfors. Närvarande var Konni, hans bror dr Wilhelm Zilliacus, bankdirektörerna Axel Ehrnrooth och Charles Emile af Frosterus, skeppsredaren Requel Wolff, arkitekt Gustaf Strengell, jur.dr Heikki Renvall, fil.dr Janne Thurman och häradshövding Fredrik Thuring. Utöver dessa herrar hade också kommunalrådet Abel Landén, köpman Julius Tallberg, dr Oskar Hackman och Petter Carl Schütt lovat inlösa aktier i bolaget. Konnis andel av aktierna var 10 procent. De flesta av aktieägarna var gamla bekanta till Konni. Ehrnrooth var son till hans första hustru i hennes äktenskap med Carl Ehrnrooth, Wilhelm hans bror, Landén tidigare med Konni delägare i Mariefors gods och Wolff, Renvall och af Frosterus var vänner och aktivister.
Staffansby egendom invid Malms järnvägsstation inköptes först av Petter Carl Schütt för köpesumman 745 000 mark. Området omfattade hela 868 hektar. Bolaget inlöste under perioden 1907−1910 ett markområde omfattande 1 225 hektar, för uppförandet av enfamiljs- och tvåfamiljersvillor. Som en jämförelse kan nämnas att Julius Tallberg av Helsingfors stad år 1911 löste in Drumsö för 750 000 mark. Villorna såldes med tio års banklån och bolaget nöjde sig med ett förskott på 10 procent av köpesumman. Parcellförsäljningen var omfattande. Under perioden 1906−1934 såldes över 1 500 parceller, av vilka de flesta blev sålda under de första tio åren. Enligt bolagets regler måste husen stå minst sex meter från grannens gräns. Det var förbjudet att ha grisar, att föra oljud och att åstadkomma rök eller dålig lukt.
Området var det största av de markbolag som vid den tiden uppstod i Helsingfors närhet. Det omfattar i dag i stort sett Malm, Staffansböle, Staffansby, Parkstad, Håkansböle och Tattarmossen. Inflyttningen innebar en stark ökning av invånarantalet på orten, som steg från knappt 1 000 till drygt 3 000 år 1915. Villorna uppfördes enligt en billig arbetsmetod, restvirke med luftskikt emellan, som Konni sett användas i Amerika. Ritningarna till husen, ofta med mansardtak, utfördes av G. Strengells arkitektbyrå.
Genom att bostäderna främst såldes till finskspråkiga arbetare, bidrog det nya villasamhället till Malms förvandling från ett traditionellt svenskspråkigt bondesamhälle till ett finskspråkigt klass- samhälle. Professor Juhani Piilonen, som har forskat i Parkstads villasamhälle (1995), konstaterar att det inte enbart låg kommersiella intressen bakom projektet, utan också liberala och ideologiska skäl fanns tydligt i bakgrunden. Konni var inspirerad av en socialreformistisk ideologi i stil med den engelska idéen om trädgårdsstäder som skulle omfatta en egen administration, offentliga tjänster, ett köp- och transportcentrum, industri och småhus med egna trädgårdar och odlingar, som skulle producera invånarnas behov av livsmedel.
Den här utopiska ideologin måste dock överges i villasamhället Parkstad-Vanda. Invånarna hade inte råd med dyra arkitekttjänster och måste nöja sig med byggmästarens enkla ritningar. De blev i praktiken tvungna att själva anlägga vatten-, avlopps- och gatunätverk. Den ursprungliga tanken om offentliga byggnader, torg, parker och lekplatser för barn förverkligades inte heller. Området saknade egentlig byggnadsövervakning från statens och kommunens sida och blev därför inte riktigt det idealsamhälle Konni och hans byggarvänner ursprungligen hade tänkt sig.
Så snart en disponentvilla uppförts enligt Konnis egen plan, flyttade han vid årsskiftet 1906−1907 till Fallkulla med sin hustru och barnen Laurin och Konni. Här bodde han ostörd två−tre år med en tryggad ekonomi och en respekterad ställning. Den finlandssvenske författaren Fredrik Lång nämner i sin roman Flickorna på Nappari (2013) Konni som vid tiden för händelserna i romanen bodde med sin hustru och sina barn på Fallkulla gård. Han hade under den här lugna tiden till och med råd att ägna sig åt sin vurm från ungdomsåren, hästar, tillsamman med sin vän Victor de la Chapelle. I januari 1909 reste hustrun med barnen till England, efter att ha tillbragt sommaren på Fallkulla. Konni lämnade Finland i början av 1909, då den nye generalguvernören F.A. Seyn gett order om att han skulle fängslas.
Villasamhället gav under många år arbete åt flera yrkesmän. Murare, kakelläggare och andra fackmän i byggnadsbranschen blev flitigt anlitade. Skomakare, skräddare, slaktare och köpmän hade säkra kunder i villasamhället. Ett cementgjuteri, en takfiltsfabrik och en mekanisk verkstad grundades. En tegelfabrik anlades också, Malms Kalksand-Tegelfabrik Ab; Konnis son Harry Zilliacus blev dess förste disponent − han var min morfar.
Det låg alltså en tydlig politisk agenda bakom projektet Parkstad-Vanda, inte enbart ett kommersiellt intresse. Ett villasamhälle för arbetarklassen förväntades mildra klassmotsättningarna, som hade framträtt efter storstrejken 1905 och under året 1906. Den liberala grundtanken var att arbetarna skulle ägna sig åt att höja sin levnadsstandard i en angenäm bostadsmiljö, i stället för att intressera sig för socialismen och revolutionära handlingar. ”Den revolutionära spetsen skulle böjas, när arbetarna själva skulle bli delaktiga i kapitalismens överflöd” som Erkko Anttila uttrycker det i sin doktorsavhandling Esikaupunkien vuosisata (2015). Ironiskt nog blev den här utopin inte vad de ursprungliga aktieägarna tänkt sig. Villasamhället Malm-Parkstad blev ett drygt decennium senare, åren 1917−1918, en av de rödaste av Helsingfors förstäder och senare ett av kommunisternas starkaste fästen.
Villasamhället Parkstad-Vanda blev i alla fall för arbetarklassen den första bostadsmiljön med den engelska trädgårdsstaden som modell. Liknande villasamhällen uppstod samtidigt för över- och medelklassen på Brändö, på Drumsö och i Grankulla. Man kan ännu i dag se konturerna av det villasamhälle Konni var med om att skapa. Forskningen inom området har visat att Konni fått den huvudsakliga äran av att projektet Parkstad-Vanda både initierades av honom och sedan förverkligades med honom som dess förste VD. Professor Juhani Piilonen har i en artikel ”Vantaan Puistokaupunki” (1996) fört fram den försiktiga tolkningen att Konnis förmögna vänner kanske genom bostadsbolaget ville göra den förtjänte fosterlandsvännen en tjänst, utan att denne skulle känna att han blev hjälpt av dem.
Bolaget försökte upprepade gånger sälja det återstående området på 444,5 hektar till Helsingfors stad. År 1934 övergick Parkstad-Wanda-Puistokylä till slut efter flera förhandlingsomgångar till staden för köpeskillingen 10,5 miljoner mark, vilket var en femtedel av vad bolaget ursprungligen begärde. Då hade markområdet blivit aktuellt därför att staden behövde ett flygfält, som sedan också anlades på Tattarmossens marker i Vanda. De största aktieägarna var då Axel Ehrnrooth, Ch. Em. af Frosterus, änkefru Lillie Tudeer och professor Emil Zilliacus. Konni hade överlämnat sina aktier till sina släktingar, när han 1909 var tvungen att för andra gången lämna landet och gå i landsflykt.