Carl-Magnus Fogelholm
”Grafton-affären” var ett försök år 1905 att smuggla stora mängder vapen för det finländska motståndet mot den kejserliga ryska regimen. Den blev känd som ”Grafton-affären” efter namnet på det ångfartyg som användes vid smugglingen. S/S John Grafton var ett 315 tons fartyg byggt 1883. Det köptes av den japanske arméofficeren Akashi Motojiro 1905 för att hjälpa finska nationalister i ett väpnat uppror mot Tsarryssland. Nationalismen hade börjat gro i Finland, och medan russifieringen tilltog organiserade den finländske aktivisten Konni Zilliacus smugglingen av vapen till Finland året 1905 med hjälp av Japan, som låg i krig med Ryssland i Fjärran Östern.
Bakgrunden till Grafton–affären är en kongress i Genève för de revolutionära partierna i Ryssland 2-9 april 1905. Denna kongress hade Konni Zilliacus tagit initiativet till. En framträdande mötesdeltagare var den ortodoxe prästen Georgij Gapon, som var ledare för de två stora ryska politiska arbetarpartierna, socialdemokraterna och socialistrevolutionärerna. Bolsjeviken Vladimir Lenin mötte även upp, men lämnade konferensen i protest mot att de finländska socialdemokraterna inte kallats till mötet på ett korrekt sätt.
Mötets agenda var revolutionär. Den uppmanade öppet till väpnat uppror mot det ryska kejsardömet. Planen på en allmän revolt uppstod när Konni av Gapons medhjälpare N. P. Petrov fick uppgifter om att arbetarklassen i St Petersburg var redo för en revolt mot självhärskardömet. Konni insåg att de finländska aktivisterna tillsammans med de ryska revolutionärerna med stöd av japanerna hade ett gemensamt intresse av att försvaga Ryssland, som sedan 1904 låg i krig med Japan. De ryska revolutionärerna närde en önskan om att inleda den väntade revolutionen och avsluta kriget med Japan.
Vågad revolutionsplan
Detta var bakgrunden då Konni kontaktade den japanske militärattachén Motojiro Akashi i Stockholm för att be japanerna finansiera en vapensmuggling i stor skala. Konnis djärva plan, som fick stöd av Akashi, gick ut på att största delen av vapnen skulle överlämnas till ryska revolutionärer i St Petersburg och resten till finländska aktivister, som samtidigt skulle ta makten i Finland. Konni blev god vän med Akashi, som skaffade finansiering till vapensmugglingen.
Finska aktiva motståndspartiet, som Konni grundat året innan, räknade med att i samband med ett ryskt uppror genomföra en regelrätt statskupp i Helsingfors och utse en revolutionsregering. Efter kuppen skulle man arrangera val till en ny lagstiftande församling, ersätta den ålderdomliga ståndsrepresentationen och göra Finland till en republik med en enkammarlantdag och med indirekta presidentval. Finlands ställning till Ryssland skulle regleras genom en unionsakt.
Efter att finansieringen fått klartecken från Japan, köpte japanerna via en agent 15 560 schweiziska Wetterligevär, 2,5 miljoner patroner, 2 500 engelska officersrevolvrar och 3 ton sprängämnen för den planerade kuppen. Ett ångfartyg S/S John Grafton anskaffades för transporten, likaså två grundgående hjälpfartyg Cecil och Cysne. Vapnen fyllde hela åtta järnvägsvagnar vid transporten från Basel till Rotterdam, varifrån de forslades till London.
Som befälhavare på fartygen värvade Konni aktivisten John William Nylander, engelsmannen Willis och letten Janis Strautmanis. Matroserna på John Grafton, av vilka de flesta var letter, raggades upp av Konni på hamnkrogarna i London. Nylander hade redan skapat sig ett rykte som en fullblodsaktivist. Han hade en gång tillsammans med Lennart Hohenthal ställt sig på en klippavsats på Observatorieberget i avsikt att ta livet av Nikolaj Bobrikoff. Dådet misslyckades bara för att Bobrikoff råkade utebli från sin aftonpromenad. Willis var en gammal man, redan känd som kapten på vapensmugglingsskeppet Ban Righ, som 1901 förde vapen till insurgenterna i Venezuela. Till befälhavare på Cecil valdes Mischa Schauman, bror till Bobrikoffs baneman Eugen Schauman.
Konni avslöjade för Nylander att Cecil, efter att vapnen lossats i St Petersburg, skulle gå upp för floden Neva för att i ett givet ögonblick sprängas i luften. Det skulle bli startskottet för revolutionen. I det skedet skulle prästen Gapon, populär revolutionsledare för arbetarna i St Petersburg, föras till den ryska huvudstaden ombord på Cysne och inträda som ledare för upproret mot den kejserliga tronen. Sådan var i stort sett finländaren Konni Zilliacus´ plan för att inleda revolutionen i Ryssland hösten 1905!
Planen tog form och i slutet av juli 1905 lastades vapenlasten ombord på John Grafton i Engelska kanalen. Den första mötesplatsen skulle bli Lilla Tyterskär 40 km söder om Kotka, varifrån 12 000 gevär skulle föras till St Petersburg med hjälpfartygen och överlämnas till Gapons mannar. Man räknade inte med att kunna inta staden, men upproret var menat som startskottet för oroligheter runtom i Ryssland. För Finlands del reserverades 5 500 gevär, 500 revolvrar och 2 ton sprängämnen. Arbetarorganisationerna i hemlandet lovade ställa upp med 25 000 man, varav 3 000 i Helsingfors. I de egna leden räknade aktivisterna med bland annat tusen man i Uleåborg och femhundra i Vasa.
Vapensmugglingen stöter på problem
John Grafton anlände planenligt den 19 augusti till mötesplatsen vid Lilla Tytärskär. Där skulle en pråm möta och transportera lasten till St Petersburg, gömd under ett vedlass. Men då ingen pråm dök upp, beslöt kapten Strautmanis av säkerhetsskäl att återvända till Köpenhamn. Därefter ändrades rutterna för smuggelfartygen. En avgörande orsak till den förändrade situationen var att socialistpartiets revolutionsledare Jevno Azev, som skulle ordna mottagandet av vapenlasten, var spårlöst försvunnen och likaså socialistrevolutionären Peter Ruthenberg. Det visade sig senare att socialistpartiets ledare Azev den utstakade dagen suttit fängslad hos den ryska polisen ohranan, för att han i sin egenskap av dubbelspion inte med tillräcklig nit fyllt sin provokativa uppgift i statsspionaget. Konni lät sig också duperas av Gapon, som visade sig ha fungerat som en dubbelspion i samarbetet med de finländska aktivisterna.
Då det blev klart att socialistpartierna inte enligt planen tog emot vapenlasten, kontaktade de finländska aktivisterna bolsjevikerna. Gapon hade redan i juli i Genève diskuterat vapenförsändelsen med Lenin. Bolsjevikerna försökte till och med förmå aktivisterna att överlåta hela vapenlasten till dem, men av någon anledning avslogs förslaget.
Själva vapensmugglingen förlöpte inte heller smärtfritt. På Cecil ledde ett dryckeslag nästan till ett regelrätt myteri bland de odisciplinerade finska matroserna, som låste in kapten Willis i hans hytt. Situationen räddades av Konni själv som mötte upp på fartyget i Köpenhamn och lyckades lugna ner besättningen. Den gamle kaptenen Strautmanis på John Grafton klarade inte sin uppgift och blev utbytt mot österbottningen Erik Saxen. Cysne, som gick under amerikansk flagg på grund av sin ägare, rände under dålig navigering av den berusade kaptenen Schauman upp på en sandbank i Kiel. Han rammade dessutom, likaså i berusat tillstånd, kajkanten i Helsingör vilket ledde till diverse förvecklingar.
Efter den första misslyckade resan till Finska viken företog John Grafton en ny resa, denna gång under befäl av Nylander. Den fjärde september lossades en del av lasten på Möylynkari utanför Kemi. Lokala aktivister dök planenligt upp och fraktade en del av vapnen till Selkäsaari, där de placerades i Kemi-bolagens tomma magasin. Oturen var dock framme och innan aktivisterna hann hämta resten av vapnen, bärgades dessa av myndigheterna och fördes till tullkammaren i Kemi.
Vapenfyndet väckte stor uppmärksamhet på orten och ledde till att de ryska trupperna i området förstärktes. De lokala aktivisterna hade planer på att frita vapnen, men avblåste operationen när man insåg att vapenlådorna var för tunga. Ryktet om gevären spred sig och inom kort dök den ryske revolutionären Nikolaj Burenin upp och försökte förgäves köpa upp Grafton-gevär för bolsjevikernas räkning. Man kan bara spekulera i hur det kunde ha gått om Lenins parti hade fått tag på dessa vapen tolv år före revolutionen?
Den sjätte september 1905 anländer John Grafton fylld med vapen och sprängämnen till Larsmo skärgård. Stadsläkaren C.M. Hohenthal i Jakobstad har i uppdrag att möta smuggelfartyget och kommer till den överenskomna platsen med industrimannen Birger Serlachius’ kutter Haze. John Grafton ledsagas in mot land på sydsidan av Lillgrundet. Väl framme vid lossningsplatsen (det råder osäkerhet om exakt var lossningsplatsen låg) bärgas en del av vapenlasten under natten av aktivister från Jakobstad, Larsmo, Kronoby och Gamla Karleby. Då John Grafton sedan skall gå ut, får Nylander en varning av österbottningarna om att den följande lossningsplatsen i Monäs i Munsala inte är säker. Den åländska lotsen föreslår då att man går till ett välskyddat ställe i den åländska skärgården, varifrån vapnen senare kan avhämtas av mindre båtar. Vid fyratiden på morgonen lättar John Grafton ankar och styr ut till havs – men utan lokalkännedom om vattnen.
John Grafton går på grund
När John Grafton kommer in mellan Stor Vattungen och Storgrund går hon den 8 september på grund. Man har inte kommit till klarhet om vad det var som gjorde att färden misslyckades. Troligtvis har fartyget tagit en för stor sväng eller blivit pressat av vinden och kommit på sidan av farleden, där det olyckligtvis stötte på ett 5,5 fot djupt grund på ett 22 fot djupt vatten. Bara en famn åt endera sidan skilde fartyget från att fortsätta färden och lyckas med sitt uppdrag!
Efter grundstötningen fördes gevärs- och ammunitionslådor fort i land. Nylander insåg dock att man skulle kunna rädda bara en del av lasten. För att gevären inte skulle hamna i myndigheternas händer beslöt han därför att spränga fartyget. På kvällen anlände en motorbåt med bankdirektör Labbart och lektor Magnus Hagelstam, som lovade att under natten skicka ut pråmar för att om möjligt bärga ytterligare en del av lasten. Dåligt väder satte dock stopp för planen, men på morgonen uppenbarade sig två segelbåtar som Labbart lovat. Den sydösterbottniska besättningen fördes iland, varefter den engelsktalande besättningen med segelbåten Mikasa fördes över till Sverige, dit även Nylander senare tog sig.
Just innan sprängningen av fartyget skulle genomföras, uppenbarade sig en lotsbåt med två lotsar vid John Grafton. Dessa togs helt enkelt till fånga av Nylander och Saxen och fördes under däck, där de bjöds på kaffe och smörgåsar. De släpptes senare mot löftet att hålla tyst. Sprängningen av fartyget utfördes professionellt av Nylander med laddningar på olika ställen på fartyget. Detonationerna lär ha varit så kraftiga att de hördes ända till Nedervetil, fågelvägen 50 km därifrån.
Larsmobor som var insatta i smugglingsaffären anade efter smällen vad som var på gång och anlände snart till vrakplatsen. Där upptäckte de stora lådor och gevärsdelar flytande omkring på vattnet och bärgade 500-600 kg av lasten i sina båtar. Under lördagen tog sig sedan flera båtlag ut till vraket och bärgade mer.
Sprängningen skapade stor förvirring i Jakobstad med omnejd. Den lokala polisen misstänkte att finländare låg bakom dåden, medan andra rykten talade om att ett ryskt krigsfartyg hade exploderat. De lotsar som blivit tillfångatagna avlade rapport om händelserna först på söndagen, eftersom de enligt uppgift av stormen blivit förhindrade att återvända på lördagen. Länsguvernör Knipowitch anlände med över hundra ryska soldater, som skickades ut till holmar och skär på jakt efter vapen. Ryska dykare arbetade sedan dagtid med att plocka upp vapen från vraket.
På natten kom skärgårdsbor från Larsmo och Öja i hemlighet ut och tog för sig av vad de hittade. Lokalbefolkningen använde sig bland annat av långa störar försedda med borrar i ändan, som borrades in i vapenlådorna som därefter drogs upp. Budet om den tråkiga utgången av John Graftons färd meddelades aktivisterna i Helsingfors via telegraf. Trots allvaret i händelsen var telegrammet avfattat med glimten i ögat: ”Moster har avlidit; hon sprack.”
En stor del av Grafton-gevären gömdes av lokalbefolkningen hastigt undan för myndigheterna. Det har uppskattats att 5 000 gevär hamnade hos aktivisterna medan 300 togs om hand av Finska aktiva motståndspartiet. Mängden vapen var så stor att Konni Z. och Henri Biaudet ett tag till och med lekte med tanken att genomföra en militärkupp i landet, men de övergav snabbt idén som orealistisk. De ryska myndigheterna kom över 9 150 gevär, 4 700 bajonetter, 127 stora och 561 små revolvrar, 332 000 patroner, 100 lådor sprängämnen och 13,9 kg stubintråd. Man uppskattade att lasten hade bestått av 12 000 gevär och värderade den till över en halv miljon mark.
En avskyvärd sak
Nyheten om vapenlasten fick stor spridning i världspressen. Bland befolkningen uppstod en rädsla för att ryssarna skulle proklamera krigstillstånd i Finland. Tsaren i St Petersburg antecknade för sin del vapensmugglingen i ett föredragningsmemo som ”En avskyvärd sak”. De ryska myndigheterna misstänkte att finländarna smugglat in stora mängder vapen, vilket ledde till en skärpt vakthållning i landet. Rysslands krigsflotta dök den 4 oktober upp utanför Helsingfors. Den skärpta bevakningen gjorde också att Lenin inställde en bolsjevikkongress som skulle ha hållits i landet kort efter John Graftons grundstötning.
Ännu på vintern 1906 fortsatte lokalbefolkningen att bärga vapen från John Grafton, genom att såga upp hål i isen. Vapnen kom i flitigt bruk inom de skytteföreningar som bildades i trakten. De utannonserades och till och med såldes öppet på marknaden. Ett Grafton-gevär har hittat vägen till mitt sovrum och utgör en daglig påminnelse om min morfarsfars djärvhet. Själva vraket bjöds till slut ut på allmän auktion och inlöstes för en spottstyver på 30 mk av Birger Serlachius.
Trots misslyckandet med vapensmugglingen bidrog Grafton-affären till att kraftigt öka Finska aktiva motståndspartiets anseende bland befolkningen. Partiet konstaterade för sin del att den moraliska vinsten av det skedda övervägde den ekonomiska förlusten. Grafton-affären bidrog sedan starkt vid årsskiftet 1905-06, återigen med stöd av Finska aktiva motståndspartiet, till bildandet av en ny aktivistorganisation, Voimaförbundet. Förbundet utvecklades med tiden till ett borgerligt nationalgarde som senare uppgick i jägarrörelsen och skyddskårerna. Förutom Konni var Herman Stenberg initiativtagare till Voimaförbundet.
Grafton-affären inspirerade till nya vapensmugglingar. Vårvintern 1906 smugglade Voimaförbundet 2 500 Wetterligevär och 1,3 miljoner patroner till landet från Lybeck med segelskonerten Peter. Styrman ombord var Erik Saxén som varit med på John Grafton. Tolv år senare, kvällen den 1 november 1917, landsattes från fartyget Equity både maskingevär, pistoler, patroner och handgranater vid Tolvmannagrundet, två kilometer från John Graftons grundstötningsplats. Vapnen, som hade införskaffats i Tyskland, smugglades i hemlighet in i landet för beväpning av skyddskårerna.
Grafton-affären och storstrejken två månader senare ledde för Finlands del till att Nikolaj II till slut avstod från sitt enväldesstyre och delade makten med en folkvald duma samt återställde de lagliga förhållandena i landet genom det s.k. Novembermanifestet. I den meningen kan man säga att Grafton-affären trots att själva uppdraget misslyckades, i psykologiskt avseende kom att bli till fromma för landet. Vapensmugglingen med John Grafton var en av de första konkreta åtgärderna för ett fritt Finland.
Konni beskriver själv på gamla dagar i boken Från ofärdsår och oroliga år (1919) ’affären’ på följande sätt: ”Till en början kändes det bittert att veta att hela vapenexpeditionen, som kostat så mycket omtanke, besvär och pengar hade misslyckats så grundligt. Men i den mån händelserna i Finland utvecklade sig, blev det allt tydligare att endast bristen på vapen hindrade det ’röda gardet’ att begå allsköns excesser. Man kan säga att det nog var bäst som skett. Det hade varit omöjligt att hålla vapnen under en sådan kontroll att de röda inte kunnat komma åt dem.”
Vrakdelar av John Grafton ligger i dag på 6 meters djup vid Orrskär och kan vid klart vatten ses med blotta ögat. Vraket har genom åren blivit ett populärt mål för fritidsdykare. Skeppsklockan, skeppsbåten och annan rekvisita från fartyget bevaras på Jakobstads museum. På sitt arktiska museum Nanoq har före dette brandmästaren Pentti Kronqvist i Jakobstad låtit bygga ett gediget bord med stolar av däcksplankor som han tagit till vara.
Källor
- Från ofärdstid och oroliga år (1920), Konni Zilliacus
- Grafton-affären (1993), K-G Olin
Vapensmugglingen är ingående och livfullt skildrad i boken Grafton-affären och den finska utgåvan Aselaiva John Grafton av K-G Olin. Största delen av innehållet i denna resumé av Grafton-affären är lånad från Olins utmärkta bok. Boken rekommenderas varmt för dem som är intresserade av Finlands självständighetshistoria.