På våren 1851 uppfördes Topelius debutpjäs Efter femtio år, och en inhemsk dramatisk produktion började finna sin väg till scenen. Inhemska författare med dramatiska ambitioner steg fram ur studenternas och lärarnas led på 1850-talet. Den mångsidige Wilhelm försökte sig också som skådespelsförfattare med en pjäs som uppfördes av den gästande rikssvenska Hesslerska truppen i både Viborg och Helsingfors 1854. Temat i pjäsen var den aktuella fosterlandskärleken. Huvudpersonen Johan Weiss hade vid 5 års ålder blivit funnen på ett slagfält och förd till Tyskland av en officer i rysk tjänst, som hade flyttat tillbaka dit efter erhållet avsked. Handlingen börjar i Heidelberg, på Johans fosterfars nuvarande boningsort, där den unge Johan har studerat. Han älskar och älskas av sin unga fostersyster. Han kunde erhålla hennes hand och leva rik i Tyskland. Men han är född i Finland och han känner sig tvungen att leva och verka för detta land. Han lämnar allt för fosterlandskärleken och kommer till Finland. Han lider i början brist, men får sedan en överläraranställning vid Wiborgs gymnasium. Han återfinner slutligen sin mor och får till sist njuta lyckan att äga den omnämnda fostersystern som anländer med sin far från Heidelberg, och det blir ett lyckligt slut.
I Morgonbladet 2.2.1854 ger en korrespondent från Wiborg sina intryck av teaterevenemanget:
I går gavs å härvarande theater ett nytt inhemskt stycke, kalladt ”Ur en finnes liv”. Författadt för längre tid tillbaka, lär det redan förut varit fråga om att detta ”dramatiska försök” skulle gå öfver scenen, men sådant hade ända härintills uteblifvit, förnämligast af det skäl, att stycket ej ansetts ega nog handling, för att uppbära det sceniska intresset. Också var denna brist i synnerhet nu, då Hessler med sitt något ovana sällskap åtog sig att introducera pjesen på tiljorna, ganska bjert i ögonenfallande. Med större lif i utförandet hade utgången måhända ock blifvit mera tillfredställande för författaren, om hvilken man äfven nu måste erkänna, att han icke så alldeles illa löst sin uppgift att teckna det stora och förädlande inflytande kärleken till fosterlandet utöfvar; men huruvida ett slikt ämne lämpar sig för scenisk framställning torde med skäl kunna ifrågasättas.
Pjäsen visades på vårvintern i Helsingfors och fick då mördande kritik. Recensenten tyckte att hela pjäsen byggde på en falsk idé och att där fanns många ord men ingenting annat:
I stället för att anslå åhöraren, väcker det obehag och kanske åtlöje. Flere än denne af våra dramatiske författare lida af samma svaghet, ehuru i mindre grad. Och för intet borde de dock akta sig mera, åtminstone så länge vi måste höra sådana saker uttalas från scenen med en fremmande accent, som genast påminner om ordets tomhet.