Ätten Söderhjelm härstammar från Stora Malms socken i Södermanlands län. Den tog namnet Malmén eller Malmenius efter hemsocknen. Lars Malmén (1638−1719) föddes i Strängnäs, blev student i Uppsala 1659, ägde Stora Vede i Follingbo kyrka, adlades Söderhielm 1693. Sonsonen Johan Otto Söderhjelm blev stabslöjtnant 1787 och 1800 kompanichef vid Österbottens regemente. Han utmärkte sig i kriget 1808–1809, men dog redan under arméns återtåg från Finland i februari 1809.
Johan Otto Söderhjelm hade sex barn, av vilka fyra dog i späd ålder. Sönerna Lorentz Anders Gustaf (1790−1816; dog ogift) och Johan Ulric (1796−1860) följde fadern i fält.
Johan Ulric gick in på den militära banan i Sverige, återvände till modern i Pyhäjoki, men begav sig 1819 därifrån till fots till Gamla Finland. År 1820 hade han fått en fogdetjänst i Äyräpää och 1823 var han kronolänsman i Viborgs socken. Han transporterades 1831 till Valkjärvi, där han också var förvaltare på Veikkola donationsgods i Veikkola by.
Kronofogden Johan Ulrik blev inblandad i bondeoroligheter på Taubila och klandrades av den allmänna opinionen hårt för sitt handlande. Frågan gällde en höjning av donationsskatterna. När befolkningen reste sig mot kronobetjäningen tillkallade Söderhjelm rysk militär från Viborg för att upprätthålla ordningen. De skyldiga fick en månads fängelse på vatten och bröd.
Johan Ulric gifte sig med Charlotta Ulrika Stråhlman (1795–1874), dotter till kyrkoherden i Valkjärvi Johan Stråhlman och Elisabeth Tawast. Paret fick nio barn: Emilia Sofia och Isidor Ivar dog som barn, Karl Victor gick den militära banan, Amalie Albertina ”Mala” förblev ogift, Ida Charlotta gifte sig med Wilhelm Zilliacus och Sophie Katarina gifte sig med Nikolai Zilliacus, Emilia Karolina ”Mila” gifte sig med Jarl August Hagelstam, Verner Woldemar blev jurist och Johan Theodor ”Janne” blev forstmästare.
Verner Woldemar Söderhjelm blev år 1871 häradshövding i Äyräpää domsaga och sedermera som prokurator i senaten en oförskräckt försvarare av Finlands rätt gentemot de ryska angreppen. Hans dotter Alma Söderhjelm var den första kvinnliga professorn i Finland, och sonen Werner blev professor i inhemsk litteratur, Finlands sändebud och minister i Stockholm.
Den yngste sonen var forstkonduktören Johan Theodor ”Janne” (1838–1883), som for med en finländsk expedition till Amurlandet. Janne var i princip mer intresserad av ”dolce far niente” och kallades också dansmästare i släktingars brev. Efter ett försök att studera juridik studerade han skogshushållning i Tharand i Preussen.
Under 1860-talets missväxtår och hundersnöd beslöt äventyrslystna unga män att emigrera till ett område i östra Sibirien mellan Amurs biflod Ussuri och Stilla havet, som vid en gränsreglering tillfallit Ryssland och fått en speciell förvaltning med Harald Furuhjelm som chef. Allehanda fördelar utlovades till dem som ville bosätta sig som nybyggare i det avlägsna området. Det bildades ett på socialistiska principer grundat bolag, som hade 26 medlemmar och fick namnet Finska Amurska Utvandrarebolaget, och som representerade olika yrkesgrupper och samhällskretsar.
I slutet av oktober 1868 lämnade gruppen Finland och i slutet av november fortsatte färden från Bremerhaven. Sjöresan till målet tog elva månader och redan under resan började bolaget knaka i fogarna. Förhållandena i Strelok var oväntat krävande: vintern var lång och kall i husen utan golv, mathållningen var mycket enkel med hålkaka, sill och ärt- eller bönsoppa, inget fett och ingen mjölk. Samhället baserat på socialistiska eller kommunistiska principer blev ett stort misslyckande då bolagets medlemmar inte hade den utbildning och de kunskaper som de skulle ha behövt som nybyggare. Jordbruket lyckades inte och inte heller valfångsten.
Bolaget upplöstes redan på hösten 1870. Alla som hade möjligheter tog sig hem till Finland och 1873 fanns ingen kvar i Strelok. Janne lyckades tack vare sina språkkunskaper bli anställd som telegrafist, men han lyckades inte få ihop tillräckligt med pengar för återresan, utan blev kvar i Sibirien och dog i Vladivostok i tyfus.