Föregående avsnitt

Nikolai (Niklas, Nikolaus) ”Nicola” föddes den 29 september 1828 i Kexholm. Han gick i kretsskola i Kexholm, började gymnasiet i Viborg tillsammans med Robert och blev student 1845. Som ung filosofie magister kom Nikolai till Viborg 1853 för att undervisa i teologi vid gymnasiet. Han var sedermera lektor i finska och tyska och dessutom höll han åren 1855−58 tillsammans med C. W. Lille en för kadettskolan förberedande skola. År 1874 gav han upp skolarbetet.

Nikolai köpte 1859 Johannes Alftans tryckeri och fortsatte att redigera Alftans tidning Wiborg (gr. 1855) [1] ett par år. Efter att 1861 ha köpt även Cederwallers tryckeri (gr. 1815) – som var det äldsta i staden och det tredje i hela landet − var Nikolai ett och ett halvt decennium den enda tryckeriägaren i Viborg. År 1870 skaffades en snällpress och 1871 ett litet stentryckeri, som 1878 flyttades till S:t Petersburg och 1882 såldes till Georg Hild. År 1889 hade tryckeriet i Viborg femton arbetare.

Den finska tidningen Otawa, Sanomia Viipurista, som kom ut en gång i veckan, publicerades av Suomalainen Kirjallisuus-Seura 1860−1863 och trycktes på N. A. Zilliacus tryckeri. Men när Nikolai ville tillämpa företagsekonomiska principer måste tidningen läggas ned.[2] Tidningen hade också svårigheter med censuren.

Nikolai grundade sedan tidningen Wiborgs Tidning.[3]  Den utkom med några nummer i veckan och bestod vanligen av ett fåtal sidor (4−6). Den innehöll en längre krönika på 2−3 spalter, diverse kortare notiser, ibland en saxad artikel eller på franskt vis en följetong, samt en mängd små meddelanden och annonser. Inga bidrag var signerade. Antagligen skrevs hela tidningen i början av 1864 av chefredaktören själv, innan en biträdande redaktör anställdes på hösten. Stilen var levande och flytande och ämnesvalen representerade ett vitt intresseområde och uppvisade ett socialt engangemang. Under 1865 utvecklades ett fastare schema. Numren fick regelbundet ett avsnitt Wiborg, en krönika om livet i staden, bl.a. om nöjesliv, teaterföreställningar och konserter, och en annan avdelning Utrikes. Utöver detta ingick i regel någon längre artikel, tyngre än de i början av bladets historia och ofta uppdelad på flera nummer, såsom Skolan och hemmet, Tidiga äktenskap, Viborgs fyra nationaliteter och Geografin och verldshandeln. Dessutom innehöll tidningen vanligen avsnitt ur någon utdragen följetong, som Den hemlighetsfulla munken och Lutsångerskan. Wilhelm Gabriel Lagus, som hade flyttat till Viborg 1867, blev tidningens chefredaktör redan följande år.[4] Wiborgs Tidning uphörde i slutet av 1881.

Nikolai grundade då en ny tidning Wiborgsbladet (gr. 1882), som behandlade lokala nyheter. Den utkom i början två gånger, 1883 sex gånger, 1884 tre gånger, 1885−1887 fyra gånger och 1888−1901 sex gånger i veckan. Från och med 1894 var Hjalmar Wadenström dess redaktör. År 1900 var Wiborgsbladet den strängast censurerade tidningen i landet. Den indrogs för en månad 1900, och i juni 1901 indrogs den för gott.

Wiborgs Nyheter började utkomma 1899. Nikolais son Walter, som varit Tammerfors Nyheters redaktör från 1899, arbetade vid Wiborgs Nyheter 1904−1905. Han flyttade tryckandet av tidningen till N.A. Zilliacus tryckeri.

När Suometar hade lagts ned utgav Nikolai 1867−1872 och 1875−1888 en finskspråkig tidning Ilmarinen. Tidningen var sansad med en måttfullt ungfennoman prägel. Nikolai var själv Ilmarinens redaktör 1867. [5]Rietrikki Polén utgav tidningen Suomenlehti 1872−1874 och när den flyttats till Kuopio fortsatte Ilmarinen. Sanomia Itä-Suomesta.[6] Tidningen utkom en gång i veckan 1867−1872 och 1875, två gånger i veckan 1876−1881 och tre gånger i veckan 1882−1888. Den sammanslogs 31.1.1888 med Wiipurin uutiset, men också den sistnämnda lades ned i slutet av 1888.

Nikolai gjorde också en vägande samhällelig insats som kommunalman. Han var medlem i stadens fullmäktige 1876 och 1879−1893. [7] Åren 1876−1878 var han stadens tf kassör.

År 1858 köpte Nikolai ett lågt trähus vid Vakttornsgatan 19 av urmakare Elfströms dödsbo. Tryckeriet inrymdes i husets gårdbyggnad. Om tryckeriet berättar Alma Söderhjelm, som bodde nästan mitt emot Zilliacernas hus i den så kallade Guldgruvan vid Vakttornsgatan 18[8]: Det var tjusigare än allt vad vi själva hade både i staden och på landet, till och med tändsticksfabriken. På det tryckeriet levde vi och hade ofta vår varelse på eftermiddagarna.

På 1860- eller 1870-talet köptes Naulasaari gård[9], också kallad Freudenhof[10], belägen i Viborgs kommun nära Tienhaara. Gården såldes efter Nikolais död, senast 1897[11].

Efter Nikolais död 1893 fortsatte hans änka Sonja tryckeriets verksamhet till sin död 1917, då tryckeriet såldes till fröken Julia Svendblad. Hon behöll namnet N.A. Zilliacus tryckeri. Tryckeriet fanns på 1930-talet vid Svartmunkarnas gata. Efter kriget fanns byggnaderna inte mera.

Nikolai var gift med Ida Söderhjelms syster Katarina Sofie ”Sonja” (1830–1917). Sonja var en mycket liten dam och därför kallades hon Kroschka (Smulan).

Paret fick tio barn: Agnes, Inez, Ellida, Agnes, Edvin, Valter, Elin, Allan, Berta och Max. Sju av barnen förblev ogifta.

Agnes Sigrid (1857−1858) dog i späd ålder.

Inez Sofia (1858−1902) var språklärare och skolföreståndarinna vid Fruntimmersskolan i Viborg.
Ogift.

 

 

 

 

 

Ellida Augusta (1859−1939) arbetade som huvudkassörska vid Föreningsbanken i Helsingfors. Ogift

 

 

 

 

 

 

Agnes Maria (1861−1946) var affärskorrespondent hos Krogius i Helsingfors. Ogift.

 

 

 

 

 

 

Den unge och begåvade hovrättsauskultanten Edvin August (1862−1887) drunknade som 25-årig under en segelfärd. Han var hemligt förlovad med sin kusin Lala Söderhjelm. Den tragiska olyckan skedde vid Söderhjelmarnas villa i Tervola vid Måhla sjö, då Edvin på trots gav sig ensam ut med båt på den stormiga sjön. På kvällen hittades båten med hans pincene´ och bollkäpp men först efter tjugo dagar hittades kroppen. Ogift.

 

 

 

 

Walter Ulrik (1863−1911) var redaktör (bl.a. Wiborgs Nyheter) och banktjänsteman.Ogift.

 

 

 

 

 

 

Elin Sigrid (1864−1878)

Fil.mag. Allan Albert (1865−1934) var kemist i stadens tjänst. Han var gift med Ellen Zitting. Paret fick fem barn: Karin Maria (1893-1966), Anders Bertel (1896-1971), Anita Sofia (1899-1986), Inez Elisabeth (1902-1997), Per Allan (1906-1978) – men skildes sedermera. Allan bodde i Brunnsparken där han tillsammans med kusinen Woldemar Söderhjelm hade byggt ett hus. Hans stora insats var att han lyckades rena Helsingfors vattenledningsvatten.
Bertel blev skeppsbyggnadsingenjör.

 

 

 

Berta Viola (1868−1937) var en tid gift med redaktören Hjalmar Wadenström som arbetade på tidningen Wiborgsbladet. Äktenskapet var barnlöst och slutade med skilsmässa 1905.

 

 

 

 

 

Max Nicolaus (1869−1911) blev typograf och det var meningen att han skulle ta över det zilliacuska tryckeriet. I stället for han till Amerika, där han gifte sig med Selma Kirjalainen och hade en dotter. Max drunknade på vägen tillbaka till Finland.

 

 

 

 

 

Följande avsnitt

---

[1] Tidningen grundades av Alfthan och Carl Immanuel Qvist. Båda var medlemmar av Suomalainen Kirjallisuus-Seura och Qvist dess ordförande åren 1858−1862.
[2] Pietari Hannikainen och Robert Mallenius skrev för Otawa.
[3] Tidningen utgavs av diktaren och lektorn Jacob Gabriel Leistenius (1821−1858), men kom ut bara 1.2.1854−31.3.1855.
[4] Chefredaktörer för Wiborgs Tidning: N.A. Zilliacus 1864−1868, Gabriel Lagus 1868−1872, Axel Johan Lille 1873, Zilliacus 1874−1877, Axel H. Antell 1878−1881.
[5] Ilmarinens redaktörer var August Hagman 1867−1868, Robert Mallenius 1867−1869, Ernst Forssell 1869−1871 och Aksel Corander 1871−1872, H.J. Erkko 1875−1876, Reitto Aalto 1877, Anton Rikström 1877−1880, Kalle Viljakainen 1880−1883, Tyko Hagman 1883−1884, G. Keldan (Keltanen) 1885, Mikko Salo 1885−1887 och Alfred Wallén 1888.
[6] Ilmarinen. Sanomia Itä-Suomesta var idémässigt mer fennoman än sina föregångare.
[7] Stadens äldste upphördes 22.12.1875 och fullmäktige började verksamheten samma dag med 24 medlemmar: 10 köpmän (4 kommerseråd, 1 konsul), 3 skolmän, 4 tjänstemän vid hovrätten, 3 hantverkare, 2 läkare, 1 ingenjör, 1 tulltjänsteman.
[8] Guldgruvan ägdes av Almas morfar Carl Gabriel Clouberg, som var apotekare. Men han utövade inte yrket, utan blev en mångsidig affärsman, fastighetsägare, tändsticksfabrikör, bokhandlare, sparbanksdirektör, konstmecenat och kommerseråd.
[9] Naulasaari nämns 1551 i Per Ignatts ägo och tillhörde familjen Ignatt ända till 1636. Å andra sidan sägs det att Påvel Juustens son Per fick Naulasaari 1587. Egentligen fanns det två ställen Naulasaari. Från början av 1600-talet hade amiral Arvid Wildeman Naulasaari i sin besittning.
[10] Friedrich Wilhelm, prins av Württemberg (senare kung), brodern till Pavels gemål, ståthållare för Viborgs guvernement 1781−1787, bodde tre år på Charlottendahl, som han döpte till Monrepos. Han köpte och innehade också två stora kronoställen, nämligen Liimatta och Freudenhof. Hans tjänstebostad i staden blev senare hovrättens palats. Friedrich Wilhelm sålde 1788 ställena till Ludvig von Nicolay, som beskriver Friedenhof i ett brev som ett vackert och bra hus byggt av general Engelhardt, generalguvernör i Viborg från 1766. Naulasaari tillhörde general Kaubach och hans ättlingar 1802−1840. De följande ägarna var köpmansänkan Anna Borgills > löjtnant Scheleanoff > lektor Carl Lille > magister N. A. Zilliacus.
[11] Enligt O.I. Meurman uppfördes en ny huvudbyggnad 1897.