Färjan vid övergångsstället vid Vuoksen. Severin Falkman 1880.
År 1665 uppförde fogden Åke Olofsson först en krog och sedan ett gästgiveri vid övergångsstället i Siitola by vid Vuoksen på von Ungern-Sternbergs mark. Färjan som tog resenärerna över till andra sidan av Vuoksen nämns för första gången 1638. Via färjan vid Siitola kunde man fortsätta mot Nyslott och Sordavala. Krogen blev populär för att den var det enda ställe där det då såldes öl. Gästgiveriets möjligheter att härbärgera gäster var dock begränsade. Löjtnant Otto Carl Furumark som åren 1730−1743 bodde på Neitsytniemi var samtidigt gästgivare.
Vuoksen tog sin början i Saimens sydöstligaste del där vattnet, 35 km öster om Villmanstrand, medelst Vuoksenniska banade sig väg genom Salpausselkä. Vattnet, som sammanträngdes och störtade utför en klippbädd och över hela flodbredden, förvandlades till snövitt skum. Det hördes ett dån vilket liknade en ständig åska. Detta var Tainionkoski fors, även kallad Lilla Imatra. Fyra mindre forsar följde, sedan vidgades strömmen och flöt vidare tills den på nytt klämdes in mellan klippväggar och bildade Imatra, den största forsen i Finland.
Under 1800-talet blev Imatraforsen en verklig sevärdhet. Men känd blev den redan under 1700-talet. Kejsarinnan Katarina II kom 1772 på inofficiellt besök med stor svit och med tio starka dragdjur spända för det kejserliga ekipaget. Till sviten hörde mer än tjugo personer och sällskapet färdades i 26 vagnar dragna av 129 hästar. Man hade övernattat i Viborg och stannade bara ett par timmar vid Imatra.[1]
Småningom drog Imatra till sig skaror av resenärer från när och fjärran. Men inkvarteringsmöjligheterna vid Imatra var länge otillfredsställande och de flesta startade därför på morgonen från Viborg och återvände dit på kvällen, ofta till Motti, som prisades bl.a. med orden ”Oj, Motti Mottissimo, pärla bland gästgiverierna, Motti il Magnifico”.
Det första gästgiveriet låg på västra stranden. Vid färjstället på östra stranden fanns år 1810 ytterligare ett gästgiveri, men möjligheterna att betjäna resenärer var inte bättre där. Värden Matti Mansikka var ofta berusad och skötte inte sina förpliktelser. Spisa fick man bara svagdricka och lax, både saltad och färsk, men det var inte så uppskattat. Inkvarteringsutrymmena var inte i gott skick. Till förskönande av forsens omgivningar hade det samlats pengar på en lista på Siitola gästgiveri, men dessa pengar hade försvunnit i krögarens fickor, ty han hade dömts att utbetala över 500 rubel.[2]
Orest Somov[3] berättar hur han med ett sällskap anträdde en resa till Imatratrakten. Med var också kompositören Glinka. Kusken sjöng en finsk folkvisa och Glinka lät den återkomma i en aria för trollkarlen Finn i Ruslan och Ludmila. Sällskapet besökte också Tainionkoski. De hade fått tillåtelse att beundra forsen från Zilliacus trädgård, på klippan över forsen. Men vattenfallet låg bakom träden och Somov klättrade ned på en klippa i forsen för att beundra Tainionkoski. Han tyckte att den som inte sett Imatra kan få en uppfattning om den vid Tainionkoski. Somov antog att namnet Tainio kom från det ryska ordet ”taina” som betyder hemlighet.
På 1830-talet vidtog landshövdingen i Viborgs län Karl August Ramsay energiska åtgärder för att ge Imatraforsen en fördelaktigare inramning och tillgodose besökarnas materiella behov. Ramsay gjorde 1834 ett kontrakt med titulärrådet Zilliacus´ arvingar om att de på forsstranden skulle uppföra en paviljong med tre rum och reparera två lusthus liksom ledstängerna på ömse sidor om forsen och den trappa som ledde till vattenbrynet. De lovade dessutom ständigt hålla dessa byggnadsverk och parkvägarna kring forsen i tillfredsställande skick. Detta skedde mot ett räntefritt lån på 5 000 rubel i sedlar på tolv år mot rättighet att uppbära de medel som på en lista insamlats av Imatrabesökare.
Värdshuset vid Imatraforsen, ett större hus av stock, blev i huvudsak uppfört sommaren 1834. I maj begärde Henrik Jonas, som bodde på Neitsytniemi och som tog hand om byggandet, att få låna färdighuggna stockar från Linnansuo äng, dit allmogen hade levererat dem. Det fick han på villkor att han återbetalade lånet följande höst. Både 1835 och 1838 nämns värdshusbyggnaden som ofullbordad. År 1842 skrev guvernör Steven: ”Emedan denna anläggning fått stå utan någon som helst tillsyn och byggnaderna vintertid inte skyddas mot snö och oväder, ha dessa inom kort börjat förfalla och påminna numera om ruiner.”
Neitsytniemi av Severin Falkman 1880 ur boken I Östra Finland.
Det gamla gästgiveriet i Siitola vid färjstället övergavs och verksamheten flyttades 1835 till Neitsytniemi, där den gamla huvudbyggnaden togs i anspråk för ändamålet. Ett plakat nära färjstället hänvisade resenärerna till Neitsytniemi. Där fanns vackra parkanläggningar. Tainionkoski hyllades som en natursevärdhet av bland andra Topelius. Om Henrik Jonas sätt att stå för värdskapet har det inte funnits annat än gott att säga.
Geologerna var representerade bland resenärerna ännu på 1830-talet. En av dem var akademikern Friedrich Parrot från S:t Petersburg, som var intresserad av Imatrastenarna och ville få reda på hur de bildades. Han stannade i juli 1838 fem dygn på Neitsytniemi, där Henrik Jonas var outtröttlig i att visa honom alla Vuoksens och Imatras egendomligheter. Henrik Jonas stod också till tjänst med en karta över Vuoksens övre lopp, som fadern Henrik Benedikt hade gjort. Parrot fick dessutom köpa ett märkligt stenblock med hela 24 Imatrastenar. Petter Wilhelm hade givit tillstånd att sälja stenblocket. Parrot skrev en avhandling om stenarna med kartan bifogad.
Imatrastenarna bestod av skiktad lera och föll sönder i eld men upplöstes inte i vatten. Små lerklumpar föll ideligen ner i vattnet, blandades med sand och fick av strömmen ett regelbundet utseende. Under lågvatten värmdes de upp av solen och blev hårda och stenlika till konsistensen.
När guvernör Steven besökte orten 1842, fann han att han inte kunde förmå låntagarna att fullfölja sina skyldigheter. Lånesumman var förbrukad och Zilliacerna vägrade att ytterligare gå i utlägg för byggnaderna. Steven föreslog en kompromiss. Familjen Zilliacus skulle befrias från återbetalningsskyldighet bara den omedelbart reparerade alla anläggningar, uppförde en skogvaktarbostad jämte uthus och ingärdade parkområdet vid forsen. Staten skulle för sin del stå för målning och tapetsering av värdshuset och anskaffa möbler.
Som part i överenskommelsen uppträdde Berndt Zilliacus. Med honom avtalades att samtliga reparationer skulle vara klara i juni 1843. Men då var anläggningarna ännu halvfärdiga och det som var färdigt var illa utfört. Arbetena måste slutföras genom myndigheternas försorg. Först i maj 1846 var gästgiveribyggnaden i användbart skick. Det lilla hotellet, som kallades ”hållstuga”, låg på samma ställe som det nuvarande Statshotellet och omfattade två små rum och en matsal. Hotellet kunde logera fem personer.
[1] Historikern P.G. Butkov har i en rysk uppsats berättat om resan.
[2] Sven Hirn, Imatra som sevärdhet.
[3] Orest Somov, Fyra dagar i Finland, Brev till moskovitvän, Litteraturnaja Gazeta 1829-30.