Vi måste här göra en parentes omfattande släkten Wolter, eftersom det sägs att många av egenskaperna hos Zilliacerna ärvts från Wolters, till exempel snålheten och den stora näsan, gemenligen kallad den wolterska kursläden.
Kontraktsprosten Henrik Wilhelm Wolter (1755−1829) lär ha varit en socialt intresserad, mångkunnig och mångsidigt engagerad man. Det berättas om honom att hans församling hade tröttnat på sin själasörjares svavelosande predikningar och klagat hos domkapitlet. Det blev biskopsvisitation. Den söndagen var kyrkan väl fylld. Församlingen satt där andäktig och förväntansfull. Prästen klev upp i predikstolen och höll en mild och from predikan. När han redan närmade sig slutet kom han att blicka ut över sin fårahjord, som satt och oskuldsfullt blickade upp mot honom. Då rann sinnet på gubben, han slog knytnäven i predikstolen och dundrade: Ja PERKELE vie, se on valetta että minä kiroon![1]
Tre generationer Henrik Wolter i Kexholm hade föregått prosten. Den äldste Henrik eller Hinrich Matson var hemma i Lappvesi och gick i skola i Viborg. Han tjänade hos prosten Petrus i Kexholm. Han var gift med Anna Johansdotter Casoin, Christer Tacklins änka från Siikaniemi. Paret fick sex barn. Födelseåret är inte känt men denne Henrik Wolter dog 1703.
Han fick böter för att han missfirmat och handgripligen drivit ut skattmasen. Det hände sig nämligen så att stadstjänaren Johan Wäärman kom på besök och utkrävde skatt. Wolter klagade och sade, att han inte hade pengar. Då ville Wäärman ta kitteln i pant, men Wolters hustru, som rensade fisk på golvet, och Wolter själv knuffade ut honom på gården och Wolter kallade honom hundsvott och tillade: ”Jag har så mycket pengar att jag kan inlösa både dig och din far.”[2]
Äldste sonen Hinrich, född 1694, blev en av dåtidens mäktigaste köpmän i Kexholm. Han flydde under Stora ofreden men återkom och var med om att bygga upp det helt förstörda Kexholm. Han skaffade sig småningom både hus och brännvinsbränneri. Av okänd anledning bröt sig den ryske köpmannen Stepan Muilov 1746 tillsammans med två arbetare in hos Wolter och körde med hugg och slag ut honom och familjen i vinterkölden. Det blev efterräkningar för Muilov.
Denne Hinrich Wolter var gift med Maria Magdalena Johansdotter Röling, vars far köpmanssvennen Johan Röling möjligen var från Nyen. Av parets tre söner blev två handelsmän, och den tredje studerade teologi vid Åbo Akademi: Sonen Hinrich Wolter (1721−1794) blev köpman och rådman i Kexholm. Han ägde tillsammans med sin bror Carl ett gods i Kapiasalmi.[3] Första makan hette Margareta Birgstam eller Birchstam − båda formerna uppges (även Bergstam). Andra makan Johanna Hurscalin blev mor till yngste sonen Tobias. Denne blev pastorsadjunkt, men dog vid 24 års ålder i lungsot. Av nio barn blev Henrik Wilhelm präst och Johan läkare och stadskirurg. En dotter gifte sig med kollegiesekreteraren Johan Schwindt. De övriga dog i späd ålder.
Henrik Wilhelm Wolter (1755−1829) var elev i Kexholms pedagogi 1763−1771, i en skola i S:t Petersburg 1772 och i Wiborgs katedralskola 1773−1774. Han erhöll sin skolutbildning i tysk skola och även hemspråket var tyska. Henrik Wilhelm blev student 1775 i Åbo[4], inskriven i viborgska nationen 8.3. Invånarna i det till Ryssland hörande Gamla Finland kunde ända till 1798 studera i Åbo. Henrik Wolter prästvigdes i Wiborg i juni 1778 till ministeriiadjunkt i S:t Andreae. Han var verksam som lärare i finska församlingens skola i S:t Petersburg och samtidigt adjunkt i samma församling 1781 och vicepastor 1784. År 1786 blev han kyrkoherde i Pyhäjärvi. Assessor i Viborgs konsistorium från 1793 tills konsistoriet indrogs 1812. Prost 11.2.1799, tf kontraktsprost i Nordkarelens södra kontrakt s.å., ordinarie 1807.[5] Henrik dog 1829 i Pyhäjärvi vid 74 års ålder.
Henrik Wilhelm gifte sig i Viborg 1788 med Maria Tawast, dotter till guvernementskamreraren, titulärrådet Nicklas Tawast[6] och hans maka Anna Maria Posse (dotter till Hans Posse) i hennes tredje gifte. De fick tolv barn, varav fem döttrar och två söner levde till vuxen ålder.[7] På svärdssidan dog grenen ut med kontraktsprosten Henrik Wilhelm. Två av de fyra sönerna dog som barn.
Carl Henrik var student vid Åbo Akademi 1818−22, auskulterade vid Åbo hovrätt och blev extra kammarskrivare i senaten, men som 37-årig avhände han sig livet 1834. Conrad Wilhelm, som studerade i Dorpat, omkom vådligen vid 25. Det var antagligen också självmord. Av Wolters döttrar gifte två − Elisabeth och Wilhelmina − in sig i släkten Zilliacus. Blondina, ”Blonda”, var gift med Johan Gustaf Strengell, kyrkoherde i Sakkola i 45 år 1827−1872. Louise (Lovisa), ”Lenchen”, var gift med kusinen, häradshövdingen Adolf Ebenhard Stråhlman, vars mamma, Maria Tawasts syster Elisabeth Tawast, var gift med Johan Stråhlman. Elisabeth Tawasts och Johan Stråhlmans dotter Charlotta Ulrika var gift med kronofogden Johan Ulrik Söderhjelm och blev svärmor till Petter Wilhelms söner Wilhelm och Nikolai. Anna Wolter förblev ogift och tillbringade sina sista år på Neitsytniemi som systersönernas kära tant, kallad Anchen eller Anette.
Finska Hushållningssällskapet[8] beslutade att inrymma Viborgs län i sin verksamhet strax efter det att Gamla Finland hade blivit införlivat med storfurstendömet. Kort därefter invaldes de sju första medlemmarna från Viborgs län; bland dem fanns Henrik Wolter, som tackade för sitt inval i sällskapet den 10/22 augusti 1812. Han var lycklig att inom sällskapet efter förmåga få verka för sina församlingsbors Glückseligkeit. Brevet är på tyska. Senare skrev han på felfri svenska.
När Hushållningssällskapet med statsmaktens stöd tog upp kampen mot kopporna, fann sällskapet att en del av de största svårigheterna låg i folkets mumlande motstånd. Det var uppenbart att det vaccinerade barnet skrek när det stacks och att det fick klåda, kanske också feber av att vaccineras. Att det blev immunt mot kopporna märktes inte genast. Och var det inte förmätet, frågade man sig, att ingripa i Guds allvisa rådslag. Man hade ju ofta hört prästen vid griften vädja till skriftens ”Låten barnen komma till mig” och trösta med orden ”Herren gav och Herren tog”. För att övervinna detta motstånd behövde sällskapet stöd av prosten Wolter.
Själv hade Wolter upplevt smittkopporna som ett folkets gissel. År 1800 hade kopporna krävt 103 liv i Pyhäjärvi, och redan år 1796 hade Wolter själv i farsoten förlorat sin förstfödde son. Alla som smittades dog inte, men alla blev koppärriga för livet och somliga blev blinda, andra obotliga byfånar. Vaccinationen hade kommit i gång också på den ryska sidan av gränsen. Redan 1804 hade Wolter infört vaccinationen och till en början, uti en stor folksamlings åsyn, vaccinerat sina egna barn, vilket hade den välgörande påföljden att en stor del av församlingen självmant kom med sina barn till prostgården. Den centrala gestalten i kampen mot kopporna i Viborgs län under prostens tid var hans bror, provinsialläkaren och hovrådet Johan Wolter.
Också i fråga om potatisodlingens införande visar prosten Wolters brev att utvecklingen på den ryska sidan om gränsen varit bra nog densamma som på den svenska sidan. År 1814 odlades potatis av bara 395 hemmansbrukare, 21 torpare och 6 inhyseshjon i socknen. För att stimulera odlingen sände sällskapet 60 rubel till prosten som sedan i S:t Petersburg köpte sättpotatis av den peruvianska sorten. Därmed kom odlingen väl i gång.
Likaså anlitade sällskapet Wolter som informationskälla för att lära känna linhanteringens tillstånd i Pyhäjärvi. Odlingen var allmän och utsäde behövde inte utdelas. Till Hushållningssällskapets uppgifter hörde ytterligare att vaka över sockenmagasinsinrättningen. Våren 1817 redogjorde Wolter för magasinets uppkomst och tillstånd i Pyhäjärvi. Främst väntade sig sällskapet att dess egna medlemmar skulle verka som föredömen på sina herrgårdar, boställen och prästgårdar, men om prosten Wolter som jordbrukare har arkivet ingenting att förtälja.
Svågern Stråhlman, en av de mest inflytelserika prästerna i Östra Finland, invaldes samtidigt som Wolter i sällskapet. Han var mycket aktiv och tog egna initiativ. Sommaren 1818 skrev han till sällskapet för att berätta hur Suvanto sjö vid Vuoksen den 14 maj plötsligt hade sökt sig ett nytt utlopp, genombrutit landåsen vid Taipale och störtat sig ut i Ladoga. Han ville fästa sällskapets uppmärksamhet vid de möjligheter som nu yppat sig.
Stråhlman var också språkvetare och hade på tyska utgett en finsk grammatik, Finnische Sprachlehre für Finnen und Nicht-finnen, som länge var den enda för utländska forskare tillgängliga källan om finska språket. Stråhlmans gener kommer ju till synes hos den första släktgrenen, nämligen hos Wilhelms och Nikolais ättlingar.
Änkeprostinnan Maria Tawast flyttade efter makens död (den 1 februari 1829) till Kexholm och hade en plats på femte raden bland änkorna i stadens gamla träkyrka. På herrsidan satt svärsonen i andra bänkraden. På kyrkans väggar hängde två tavlor målade av Petter Lang: Kristi begravning ock Yttersta domen, donerade av Carl och Henrik Wolter.[9] Den sistnämnde var Marias svärfar. Maria Tawast dog den 21 december 1838 i Kexholm, ett par veckor före svärsonen Petter.
[1] Perkele (fan) det är lögn att jag skulle svära. Marianne Leppo
[2] Erik Francke
[3] Carl Wolter och hans maka Anna Kristina Harlin blev mördade på Kapiasalmi 1800. Carls son Johan Henrik Wolter (1752−1793) var kyrkoherde i Serebetta. Enligt Vanha Tuuteri var han begiven på dryckenskap och svag i skötseln av sin prästtjänst.
[4] Luther 2000, Herdaminne för Ingermanland II.
[5] Luther, dito
[6] Släkten Tawast utgör en genealogisk gåta. Oskar Wasastjernas tryckta ättar-taflor 1880 leder Niklas Tawasts anor rätt upp till Niclis Tawast till Kiala, som levde i slutet av 1200- och i början av 1300-talet och var en mäktig man i Finland och farfar till biskop Magnus Olai Tawast. Niclis sonsons sonsons sonson var ståthållare i Kexholm men blev halshuggen hösten 1599 då hertig Carl intog Wiborg, som Niclis hjälpte att hålla för konung Sigismunds räkning. Hans sonson blev likväl i sinom tid ståthållare på Nöteborg. Han i sin tur hade två sonsöner som blev krigsfångar då tsar Peter intog Viborg 1710. Endera av dem blev enligt Wasastjernas uppfattning far till Wolters och Stråhlmans svärfar Niklas Tawast. Både Elgenstjerna och Carpelan låter däremot förstå att ätten dött ut ett par gånger på vägen ner till Niklas. Maria Tawasts bror Karl Tawast (1759−1825) var kyrkoherde i S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg och hushållade strängt med församlingens medel så, att skulderna bortbetalades och på kyrktomten uppfördes ett stenhus 1821.
[7] Heinrich Niclas f 1789, dog i koppor som 7-årig 1796. Maria Emilia f 1790 dog 1806 16 år gammal, Anna Amalia 1793−1860, Wilhelmina Helena f 1794 dog 1805 i inflammation, Carl Heinrichs f 1797 dödsorsak var själfspilling 1834, Elisabeth Ulrica 1799−1878 gift med Petter Zilliacus, Juliana Catharina f 1801 dog 1805, Agatha Blondina f 1804 gift med Johan Strengell, Alexander Johan f 1806 d 1817, Maria Wilhelmina f 1808 gift med Henrik Zilliacus, Louise Henriette f 1811 gift med Adolf Stråhlman och Conrad Wilhelm f 1814, d 1839.
[8] Sällskapet stiftades i Åbo 1797 för hela den del av riket som då var Finland. Sällskapets verksamhet gällde Finlands allsidiga förkovran. Det upptog i mycket det tidigare Aurorasällskapets program, som Henrik Gabriel Porthan hade formulerat. Bäst känd blev dess insats för potatisodlingens införande, för linhanteringens främjande och för smittkoppornas bekämpande.
[9] På baksidan av Yttersta domen står följande text: Denna Taflan är förährad af Henrich Wolter Guds Huus till ähra samt Kexholms kyrkia till prydnad åhr 1749. Kristi begravning har följande text på undre kanten: Ther Lade The Tå JESUM För Judarnas Tilredelse dag skul, efter Grafven war När Joh. 19 v. 42 och på baksidan: Denna Taflan är förährad af Carl Wolter. Guds huus til ähra samt Kexholms kyrkia till Prydnad åhr 1750.