EN LÄTT ORIMLIG SLÄKTBETRAKTELSE

Man bad mig säga någonting om släkten.
Därför blir det här och på direkten
en stunds genetisk självupptagenhet
för att belysa vår virilitet.

I släktforskarnas gulnande arkiv
är varje namn som titeln på en bok,
ett sammandrag av ett helt liv.
Kunde vi lyfta glömskans tunga ok
skulle vi finna bakom varje namn
ett frieri, en nyfödds första skri,
en faders hand, en moders famn –
all livets prosa och dess poesi.
Men få anfäders liv har fullgod täckning
i en gedigen levnadsteckning,
det är så mycket som vi inte vet.
Så jag har tvingats till påhittighet –
tyvärr nog inte med den pietet
som vore klädsam för en släktpoet.
Ty varje namn som burits i vår släkt
och hedrat den, är självklart värt respekt.
– –
Vår släkt är numera en brokig skara
av rätt ansenlig numerär.
För fyrahundra år sen var vi bara
en handfull på ett ungefär.
Men släktens gener, de var ädel vara
och sprids nu både här och där.
Zilliacusar tycks inte vilja spara
på krutet så fort en blir kär…

Är det till gagn? Kanske till allmän fara?
Är vi till glädje eller till besvär?
Vad har vi varit? Vilka vill vi vara?
Sex angelägna frågor här.
Om någon bara kunde svara
visste vi kanske bättre vad vi är.
(Förstås med risk att när vi väl får veta
vill några kanske helst förbli diskreta… )

Ett riktigt svar på en så viktig fråga,
det har nog ingen av oss fått.
Men genom iver och briljant förmåga
har Kaarina och Gunvor nått
därhän att vi idag och här i väster
kan höra ekon ifrån röster,
och rentav skymta ansikten och gester
hos våra anfäder i öster.
Vi anar skepnader ur svunna liv
som skuggor i en lång kolonnrad
i nåt slags dimmigt släktledsperspektiv.
Längst bak i raden Siliax står Conrad.
Men Anna står på Luhr – och vårt arkiv
anger att hon blev Conrads viv.

Conrad var olärd; skrev sitt namn med S
fastän han rimligtvis bort veta
att all hans släkt med känsla för finess
självfallet stavar sig med Z!
Ändå var makarna tillräckligt fyndiga
för giftermål när de blev myndiga.
Så vi har alla sluppit födas syndiga…

Ty barnen föddes när det väl blev dags,
de tillkom som på ren reflex.
Anna var snäll och rar, gav honom sex.
Och alla kom att heta Siliax.

Herr Conrad gjorde barn av goda skäl;
ett antal måste ju medhinnas
innan han själv dessvärre slogs ihjäl.
Han insåg vad som stod på spel:
att vi i annat fall ej skulle finnas;
han gjorde barn i akt och mening
att släkten skulle bilda en förening.
(Så vi är alltså alla Conrads fel.)

Sen nalkades den store Drummel-Peter
med hotfullt övermäktig styrka.
Mor Anna fruktade fataliteter –
precis som hennes ättlingar sovjeter.
Så hon tog kronorna ur fädrens kyrka,
sin säng och allt vad bohag heter,
lät lasta hela rasket på ett skepp
och for ett antal kilometer
till Stockholm, liksom Heppeneppetepp.
En kyrkbänk köpte hon sig då,
men bor nu i ett anspråkslöst chateau:
Maria gravkor nummer tjugotvå.
–
Självfallet borde den här släktrevyn
vävas av genusrätta stoffer.
Men Annas döttrar måste falla offer
för gångna tiders kvinnosyn.
Nu står här bara söner på menyn:
en Johan Henrik, en Christopher.

Christopher for till Reval och blev rik,
begrovs i Niguliste kyrka.
Bror Henriks väg blev mindre magnifik
men släktlängderna vet bestyrka,
att han fick möta lite romantik
med skön Helena som han kom att dyrka.

Fem ungar fick han med Helena Beck.
(Den Johan Henrik, han var go han…)
Den första sonen var Berndt Johan
de andra följde sedan i ett sträck,
de rann ur henne som en bäck.

Men över dem kan vi nu dra ett streck,
emedan Berndt är av långt större vikt
för avsikten med denna dikt.
Berndt hade generna som ägde koden
till alla ättlingar på sikt;
det gällde ju att inte tappa tråden.
Den spanns till Henrik Benedikt
som av Berndts åtta ungar var den ende
av manligt kön. Vilket elände
om släktens väg nu hade nått sin ände!
Och faderns bragd är ändå vacker:
att åstadkomma så många Zilliacher.

Berndt fick i uppdrag att förvalta
Vorontsovs taffelgods i Kronoborg.
Han var till böndernas förtret och sorg
inte benägen för att dalta,
men lär trots allt ha dragit viss försorg
om gamla, skraltiga och halta.
Kanhända tog han ännu bättre vård
om folket och blev rentav pjoskig
när han fick råd att köpa egen gård
vid Vuoksen intill Tainionkoski.
En gård som alltså Henrik B. fick ärva.
Han styrde där med råd och dåd
och lyckades, fast tiderna var kärva,
väl fylla lador och förråd
och kunde inte minst till sist förvärva
en titulärrådstitel. Stor applåd!
(På finska talousneuvos = husgeråd.)
Men han är hedervärd på annat sätt.
Och varför? – ja, ni gissar rätt:
Av söner fick han ju en hel kvartett,
och tre av dem blev den terzett
som i den biologiska stafetten
fick föra pinnen vidare i ätten.
Av dem var Petter Wilhelm nummer ett;
sen kom Henrik Jonas kvickt
och sist kom Alexander Benedikt.
Mest gjorde Henrik Jonas för vår ätt:
satte på tvenne fruar sprätt
som elva gånger fullgjorde sin plikt
innan hans barnaskara blev komplett.
En sonsons blod var också ganska hett
– han kunde liksom inte hålla tätt
och gjorde nio barn lätt som en plätt
helt utan vigselring och brudbukett.

Men viktigast blev Petter Wilhelm
trots att han var en riktig vådevillskälm
och gjorde bus och bas i ett.
Till skolan sa han bara ’far och flyg!’
och lämnade till sist gymnasiet
med ytterst undermåliga betyg,
beskylld för kunskapsbrist och slarv.
Är det kanhända ett genetiskt arv?

Drömsk var han, kanske också glömsk –
men sällan ond och säkert inte lömsk;
en konstnärssjäl som blev jurist.
Han slog sig ner på släktgården till sist,
gick sen i brudsäng och slog volter
med sin Elisabeth, en fröken Wolter.
Det resulterade snart nog i söner
som svar på denna släktförenings böner.
Sex stycken blev det, ingen dotter.
Ack, huru ojämnt falla ödets lotter…

Och resten är egentligen historia.
En sexfaldig stamträdsförgrening
har vuxit samman i en ny förening.
Har släkten därmed vunnit en viktoria?
Nej, knappast mer än andra. Men vårt namn
har rotts anständigt väl i hamn,
åtminstone i landet som vi bor i, ja.

Om Petter Wilhelm från sin himmel
ser mot Sandudd och väntar sig mest döda –
så ser han till sin häpnad nu ett vimmel
av levande som låter vinet flöda
och glödande av iver intar föda
som hyllning till hans makas möda!

Med detta hoppas jag att jag har väckt
en tänkvärd underliggande aspekt:
De döda är objekt – men vi subjekt.
Vi lever, och vårt ständiga projekt
bör vara strävan till respekt
för andra, till att uppträda korrekt
i vetskap om att ingen är perfekt
blott för att hen är medlem av vår släkt.

Jag själv har den besvärande defekten
att överdriva bruk av rimeffekten.
Om nån har känt sig lurad på konfekten
så hoppas jag ni tar emot ursäkten
och slutar här mitt sladdrande om släkten.

Lasse Zilliacus