Arthur Werner föddes 5 maj 1875 i S:t Petersburg som son till forstmästaren Peter Zilliacus och Augusta f. Hohenschildt, men skrevs i Impilaks. Han lämnade skolan, Viborgs Lyceum, efter 7 klassen och genomförde 8 klassen privat men tog inte studentexamen. Han började studera vid Polytekniska institutet (Tekniska högskolan) 1895 på kursen i maskinbyggnad. Efter att ha avslutat kursen 1899 och bekantat sig med Siemens-Martin-järntillverkningsmetoden i Tyskland for Arthur till Ryssland. Åren 1899−1901 var han praktikant och senare driftingenjörens adjoint vid furst Demidoffs järnbruk Verhnaja Salda i Ural, nära Nischni Tagil.
Kontakten med Demidoff lär ha uppstått via bergsingenjören Anatole Jaunesse de Sponville, som var huvudrepresentant för arvingarna till Demidov-San Donato i S:t Petersburg och Tante Milas älskare. Tante Mila, Emilie Hawks f. Hohenschildt, syster till Arthurs mor, hade tidigare varit gift med en engelsk bergsingenjör, men det barnlösa äktenskapet hade upplösts. Officiellt var Anatole Jaunesse de Sponville son till Anatole Demidoffs sekreterare Octave Jaunesse de Sponville, men det sägs att han egentligen var son till Anatole Demidoff.
Demidoffs industriföretag omfattade nio järn- och kopparverk. Bruket i Verhnaja Salda producerade tackjärn, martingöt och stångjärn jämte takplåt. Arthurs årsförtjänst var 1 500 rubel, samt 120 rubel för bostad med värme; för underhållet av hästen, seldonsreparationer och kusktjänst fick han 200 rubel. Från september 1901 till mars 1906 var Arthur driftingenjörens adjoint och chef för rälsvalsverket i Nischnaja Salda, som också tillhörde Demidoff. Utom räls producerade detta verk tackjärn, grovt stångjärn och bessemerstål av superkvalitet som exporterades till försvarsmakten. Smidesjärnet från Ural var så mjukt och formbart att det liknades vid gammalt sobelskinn och kallades ”staryj sobol”. Årslönen var 1 800 rubel och för bostadskostnaderna med värme och el beviljades 900 rubel.
Åren 1906−1909 var Arthur teknisk ledare och disponent vid järnbruken Verhni Sinjatsk i Alapajevsk, som tillhörde furst Jakovlev. Dessa verk var fullständiga järnbruk, d.v.s. de ägde mas- och martinugnar och tillverkade tak- och bleckplåt. Arthur hade som uppdrag bl.a. renoveringen av den höga martinugnen. För produktionen av bleckplåt utvecklade han en ny vals. Arthur var verkställande direktör och teknisk ledare för järnbruket Taschin i Nischegorodska guvernementet från oktober 1909 till januari 1913. Under Arthurs tid producerade bruket tack- och puddeljärn. Bruket hade ett tackjärnsgjuteri och en ansenlig mekanisk verkstad.
Under sin vistelse i Ryssland byggde Arthur självständigt både martin- och andra ugnar samt alla slags valsverk. Många gånger besökte han både Sverige och Tyskland för studier. Han var tydligen också i Finland, eftersom Hilda Gallén i februari 1906 skrev till sin dotter Edith Tillander (gift med guldsmeden Alexander Tillander d.y.): ”Arthur Z. har vi ej träffat mera än i söndags då han var här på f.m. Det var riktigt uppfriskande att igen en gång få träffas och se hans glada ansikte. Enkel och naturlig likasom förut.”
Ida Tegelstedt (f 1881) kom i Arthurs tjänst som hushållerska någon gång våren 1910. Hon hade tjänat hos Aino Ackté och Heikki Renvall och varit ansvarig för hela hushållet, då Aino Ackté långa tider vistades utomlands. Det var antagligen Mathilda Zilliacus som hade förmedlat kontakten. År 1911 föddes Arthurs och Idas son Hugo[1] men han dog som spädbarn i en magsjukdom i Somero dit Idas syster Tilu (Matilda) hade fört honom. Andre sonen Arthur föddes i S:t Petersburg den 23 december 1912 och blev skriven i Viborg, som sin far. Ida var på väg till Finland för att föda barnet där, men hon hann aldrig dit, för gossen var så ”hosa”.
Arthur med sonen Arthur, Ida och Irma i Minjar.
Från mars 1913 till januari 1916 arbetade Arthur som teknisk ledare och disponent för järnbruket i Minjar på västra sidan om Ural. Bruket producerade stångjärn och takplåt samt pansarplåt för skepp. Irma Helena föddes den 29 juli 1914 i Minjar. Otto Kallio, bror till Kyösti Kallio som var gift med Arthurs syster Eugénie, arbetade som byggmästare och tecknare på kontoret i Minjar 1915−1916. Tack vare honom har familjen bilder från Minjar och överhuvudtaget från Ryssland. I Minjar bodde de i ett hus med 28 rum och många tjänare.
Från Minjar kom Arthur till Nadeschdinsk[2] (nu Serov) till det valsverk som tillhörde Bogolovsky Mining Company.[3] Detta bruk var det största järnbruket i Ural och det största i världen som arbetade med träkolstackjärn. Från mars till september 1917 var Arthur adjoint hos verkställande direktören och därefter verkställande direktör intill januari 1918 då han var tvungen att fly till Sibirien. Under den röda tiden uppehöll Arthur sig i Sibirien. När sedan Koltjaks trupper befriat Ural från bolsjeviker i oktober 1918, blev Arthur generaldirektör för hela Bogolovskyföretaget med underlydande järn- och kopparbruk och sågar.
Efter det att Koltjaks trupper blivit slagna i juni 1919 måste Arthur fly från Nadeschdinsk, då familjen där var i ständig fara. Barnen Arthur och Irma kom ihåg den långa flykten från Nadeschdinsk till Tobolsk och vidare med båt längs floden Irtysh ända till Tomsk. Elis Henning har i ett brev till Jennie Kallio berättat att Arthur for från Nadeschdinsk med en hel hop tjänstemän och folk, tre pråmar och två bogserbåtar längs floderna och kom först till Tobolsk och sedermera till Tomsk. Från Tomsk var det nästan omöjligt att fara vidare. Arthur trodde att han förlorade sin egendom när bolsjevikerna kom till Tomsk i slutet av 1919.
I Tomsk stannade Arthurs familj i drygt ett år. Under de rödas välde i Sibirien blev Arthur utsedd till medlem av den järnvägsstyrelse som skulle bygga en järnvägslinje från Tomsk till Murmanska järnvägslinjen. Dessutom var han medlem i kommittén för överenskommelser mellan den nyssnämnda järnvägslinjen och de södra sammanbindningsbanorna. Härutöver var han tvungen att åtaga sig konsulentbefattningen för torrdestillering av trämassa och att vara styrelsemedlem i Zentrosojus i Tomsk, d.v.s. centralstyrelsen för de kooperativa handelsandelslagen i Ryssland. Han var också fortfarande anställd hos Bogolovsky Mining Company. Men familjen hade knappt med föda. Inkomsten från alla Arthurs fyra tjänster räckte endast till att köpa mjölk till barnen. Resten måste skaffas på annat sätt, mest genom byteshandel.
Familjen bodde hos en professor Misch i hörnet av Bulevard- och Officersgatorna. Där var mycket trångt. Litet tidigare hade röda soldater varit inkvarterade där, vilket åsamkade mycket obehag. Barnen mådde relativt bra, Arthur arbetade hårt, men Ida mådde dåligt och var hela tiden mycket rädd. Det talades om att fly via Sibirien till Vladisvostok och med båt över Stilla havet, men Ida ville inte.
Mot slutet av 1920 var livet i Ryssland så pass normalt att familjen Zilliacus kunde börja den långa resan till hemlandet. De startade med tåg från Tomsk den 3 november. Resan till Moskva tog nästan en månad. I Moskva stannade de ett tag och fick hjälp av utländska diplomater och Danska Röda korset, som hjälpte utlänningar att komma ut ur Ryssland. Representant för Danska Röda korset var Henrik Eigtved, som tidigare varit telegrafist vid Nordiske Telegrafskab. Arthur träffade honom i Moskva i slutet av november före Eigtveds avresa och Eigtved bevittnade Arthurs förteckning på egendom. Man fick inte äga värdepapper eller föra ut värdepapper ur Ryssland och därför tog han dem till Eugen Aleksandrovtj Toybe. Arthur hade lyckats ta upp numren på obligationerna.
Färden till Finland fortsatte via S:t Petersburg till Valkeasaari. Vid gränsen var järnvägsskenorna avbrutna och familjen måste gå tre kilometer för att nå gränsen vid Systerbäck. Varje familjemedlem fick ta med sig bara en kappsäck. De övriga väskorna och pengarna måste lämnas i Ryssland – utom några tusen värdelösa ”kierenski”. Myndigheterna vid Systerbäck tog 22 750 rubel som skulle skickas till Finlands Banks kontor i Viborg. Men antagligen försvann kvittot nummer 1222, och familjen frågade efter pengarna först många år efteråt. 15 pud hade skickats i bagaget, men bagaget försvann under resan. Vid kroppsvisiteringen i Valkeasaari togs bagagekvittot och revs sönder. Alla andra papper togs också. Arthur hade inte något arbetsbevis.
Familjen kom till Finland den 15 december 1920. Alla måste sitta i karantän två veckor i Terijoki, där de bodde i någon övergiven rysk villa. Karantänkommittén bjöd på mager soppa två gånger om dagen och ortsborna sålde dyr mat. De släpptes ur karantänen den 27 december, och ett par dagar senare reste de till S:t Michel till Arthurs syster Jennie (Eugénie Kallio), som blivit änka i början av året 1920.
Lille Arthur började skolgången i S:t Michel. Ett tag följde Irma envist med till skolan med Arthur och kusinen Aki, men när hon fick en ABC-bok av lärarinnan stannade hon hemma. I början talade barnen ryska med varandra, men de insåg mycket snart att det inte var lämpligt.
På tre banker hade Arthur sammanlagt 63 000 Fmk, men pengarnas värde gick snabbt om intet då ”rövarerepubliken” Finland devalverade. Den egendom som lämnats i Ryssland bestod av obligationer, en större samling gevär, möbler, bordssilver och så vidare. År 1928 beräknade Arthur att värdet på den konfiskerade egendomen var ungefär 1 000 000 Fmk.
Till en början var Arthur anställd hos C. E. Cronvall och var därjämte OY Lokomo AB:s metallurgiska rådgivare. Hos Cronvall utvecklade Arthur en uppvärmningsugn[4] och en torkningsanordning för kontinuerlig verksamhet[5]. Familjen bodde i Hyvinge och Arthur pendlade varje dag till Helsingfors. Barnen gick i finsk skola. Tjänsten hos Cronvall var dock inte stadigvarande. Arthur blev sjuk och var i början av år 1923 tre månader på Hyvinge sanatorium. Han har berättat om sin hälsa: ”Jag ser mycket bra, men bara framåt. Vad som sker något åt sidan, ser jag ej. Min hjärna börjar att arbeta bra.” Allt detta tyder på att han hade haft ett slags anfall eller hjärnblödning.
Sedan blev Arthur anställd på Dalsbruk som chef för valsverket, som var det största i Finland. På Kimitoön bodde familjen i en vacker vit villa, som den delade med familjen Engelhardt.
Arthur korresponderade 1925 med sin före detta chef, professor Vladimir Grum-Grzhimailo, som först varit hans chef och sedan underställd och som för tillfället var professor i Moskva. Arthur frågade, om han kunde komma tillbaka till Ryssland och finna sig en plats där. Professorn tyckte att om Arthur vore ryss, då skulle han säga: Kom! Men Arthur var utlänning och det var brist på allt i Ryssland och folk svalt ihjäl. Men ifall han ändå ville komma, skulle professorn rekommendera honom – fastän alla kom ihåg honom med stor respekt – och han kunde bli teknisk ledare på någon fabrik, som skulle ledas av en röd direktör. Lyckligtvis stannade Arthur i Finland; det gick ofta ganska illa för ingenjörerna i Sovjetunionen.
Arthurs hälsa började allvarligt vackla 1926; han led av högt blodtryck och åderförkalkning. Fabriken avskedade honom på grund av hälsoproblemen. Arthur ansåg själv att avskedet berodde på det patent som han 1925 tillsammans med fabrikens nya ägare Wuppermann hade sökt för en ny metod att smälta järn och som fabriken ville ha ensamrätt på. Wuppermann hade övertagit kostnaderna för patentansökan å anordning för skyddande av metallers förbränning i en flamugn. Det var meningen att dela en eventuell vinst på halvpart med Wuppermann. År 1928 ville Arthur sälja sin andel till Wuppermann, men denne bjöd bara 3 000 Fmk, vilket var tre månaders lön för en kontorist. Sonen Arthur fick 17 000 – 18 000 Fmk för patentet, när han 1933 sålde det till Amerika.
Hur som helst var det hårda tider också för järnindustrin då den internationella konkurrensen hade orsakat en nedgång i marknadspriset. Arthur skrev till Rudolf Zeidler, som varit ordförande i direktionen för det bogolovska företaget, att alla järnverk i Finland gick med förlust, då kostnaderna var högre än priset. Dessutom uppstod det arbetskonflikter redan 1926, och 1927 proklamerades en metallarbetarstrejk som omfattade hela landet. Wuppermann försökte sälja fabriken till finska staten redan 1927, men staten ville inte köpa ett företag som gick med förlust. Först 1930 lyckades han sälja Dalsbruket.
Arthur försökte få hjälp från olika håll. Han har skrivit brevkoncept i en liten svart bok. Ibland var han positiv och trodde att han skulle få sina ugnspatent och skaffa sig ”guld och gröna skogar”. Han försäkrade Ida: ”Vi klarade oss i Ryssland och vi klarar oss nog här också.”
I december 1928 var Arthur på väg till Voikkaa för att för aktiebolaget Kymmene presentera en ny torkugn för papper då han blev illamående på tåget och steg av i Kervo. Han stannade hos Otto Kallio som gav honom soppa och lade honom till sängs och telegraferade till Ida att ingenjören var i dåligt skick. Följande dag var Arthur död.
[1] Det är inte klart när Arthur och Ida gifte sig. Arthurs syster Eugénie trodde att de inte var gifta när de kom till Finland. Åtminstone var äktenskapet inte registrerat i kyrkboken i Wiborg och de vigdes i Finland (på nytt?). Flyttare kvarstod i hemförsamlingens kyrkböcker i Finland, fastän de var inskrivna i en annan församling i Ryssland.
[2] Staden Nadeschdinsk hade sitt namn efter Nadeschda Bogolovskaja som var ägare till verket.
[3] Bogolovsky Mining Company existerar fortfarande.
[4] Patentet nr 8795 (4.2.1921)
[5]Patentet nr 9808 (20.9.1922)