I dikten Vallfart[1] söker Emil Zilliacus sig till sin fars barndomshem Neitsytniemi, men känner inte igen byggnaderna som står på den plats där han en gång varit. I den första versionen av texten, då kallad Forsen, från år 1915, beskriver Emil huset[2]:
På kullens krön en gammal gård
högst öfver älfvens yta,
där forsens svall med skummig bård
ser ut i älfven flyta.
En gång i sommarkvällens ljus
jag kom dit med min fader.
Jag såg ett hvitt och gammalt hus
och forsens skumkaskader.
Vid forsens dofva slummersång
jag sov en natt därinne.
Den blef mig, denna enda gång,
ett oförgätligt minne.
Nu efter många år jag styr
på nytt min färd till gården.
I kvällens stund, då solen flyr,
längs skogens stig jag når den.
Följande strof är sedan den med vilken den tryckta dikten börjar.
Jag söker mig som främling fram
längs ängar, smultronlider,
på marker, där min egen stam
har left i långa tider.
Bland jättethujor, silfverpil
och höga ädelgranar
ett gammalt hus i landtlig stil
jag fåfängt efterspanar.
Men marken, det är samma mark,
som ägts af mina fäder,
och stigen i förvildad park
jag bäfvande beträder.
Jag går liksom i dröm, jag går
i oro, som ej stillas.
Bland yppigt vilda rosensnår
jag vandrar och förvillas.
Ty rosor täcka hjarve fläck,
de spärra parkens gångar,
och doft från doftrik häck vid häck
i milda kvällen ångar.
[….]
[1] Utgiven i samlingen I grottan, Helsingfors 1920.
[2] Texten finns i släktföreningen Zilliacus´arkiv.