Skogslagarna år 1851 var mycket stränga gentemot sågindustrin. Det var förbjudet att bygga ångsågar. Sågat virke skulle produceras med vattenkraft. Ofta fick en såg och en kvarn sin kraft ur samma fors. Det befarades (speciellt senator Lars Gabriel von Haartman) att skogsbrist skulle uppstå och därför var skogshushållningen och sågverksdriften mycket reglerade. Staten ägde 14 milj. hektar skogsmark, som enligt folkets mening var gemensam egendom som man kunde utnyttja. Svedjandet var allmänt. För att bevaka kronoskogarna inrättades 1851 tillfälligt ett forstväsende under Överstyrelsen för lantmäteriet. Överstyrelsen för forstväsendet blev självständig 1863. Sågverksindustrins ställning blev bättre 1857, då det blev möjligt att bygga ångsågar, och 1861 avskaffades timmerkvoterna och andra restriktioner, och sågningen blev helt fri från begränsningar. Skogsindustrin upplevde en högkonjunktur under 1860-talet och i början av 1870-talet, men 1874 började depressionen.
I början bedrevs skogsförvaltningen i enligt länen indelade distrikt. I slutet av 1850-talet infördes systemet med nationell forstförvaltning. Landet indelades i 11 inspektionsdistrikt bevakade av överforstmästare och inspektionsdistrikten i 52 revir, som leddes av forstmästare. Reviren var indelade i bevakningsområden, tillsammans 550. Forstmästaren skulle ha både lantmätar- och forstmästarkompetens.
Peter utnämndes 1859 till tillfällig forstkonduktör i Uomais revir i Impilaks-Suistamo inspektionsdistrikt. Årslönen var 400 rubel, dessutom fick han 100 rubel i taffelpengar och 200 rubel i rese- och kostnadsersättning. För boendekostnader anslogs 50 silverrubel, om det inte fanns någon bostad. Forstkonduktören hade fiske- och jakträtt på kronans mark. Ordinarie forstmästare blev Peter 1864.
Impilaks-Suistamo inspektionsdistrikt var indelat i Uomais och Loimola revir. Uomais revir omfattade 68 879 tunnland (1 tunnland = 4936,4 m²) med vattenområden. Området avgränsades på ena hållet av Salmi och på andra hållet av Suistamo. Överforstmästaren Collan bodde i Sordavala och Modéen var forstmästare i Loimola.
Stockhuggarna arbetade vintern igenom, eftersom stammarna före sommaren skulle forslas till ett vattendrag. I älvar och forsar flöt stockarna lösa med strömmen. På sjöarna kedjades stammarna samman till flottor. Stockflötaren tog hand om arbetet. Trävaruauktioner arrangerades årligen på Kitelä gästgiveri. Forstmästaren skulle varje år skicka sin ”ödmjukaste memorial” till Överforstmästaren.
Senaten ordnade 1861 en tjänstebostad i Uomais, som byggdes efter ritningar av Kranck och Zilliacus. Uomais by låg 40 km österut från Impilaks kyrkoby. Huset byggdes på hemmanet Hovi som anskaffats för detta ändamål, på en parcell mellan Rajalampi och Sääksjärvi. Marken omfattade 21,05 hektar, av vilka åkerjord 3,8 hektar och äng 17,25 ha. Byggmaterialet var timmerstockar och huset hade spåntak. Dimensionerna var 19,4 x 11,8 x 5,5; byggnaden omfattade fem stora rum, kök och vind. Därtill fanns det ett pörte 18,10 x 7,10 x 3,65, en stall- och ladugårdsbyggnad 21,55 x 7,25 x 3,4, bastu och tvättstuga 7,7 x 5,8 x 3,3, ria 6,25 x 5,70 x 4,50 samt ”ett hemligt rum”. Peter flyttade in den 26 maj 1865.
Mamma Elisabeth bekymrade sig för Peters hushåll och gav honom råd: ”Det är önskvärt att din hushållerska vore en mycket pålitlig människa. Jag ger dig rådet, att du inte skall ge i hennes händer allt socker, kaffe och andra fina saker, utan i små kvantitet så att du kan bättre följa vad hon gör med dem. Nycklarna till bodan och förråden skall du hålla själv, för man säger att tillfället bereder en tjuv.”
Hon hade besökt sonen i ödemarken, om resan inte varit så lång.