Den ökande industrialiseringen, planerna på Saima kanal och järnvägsbyggena och framförallt Krimkriget tycks hos den unge juristen Henrik Wilhelm ha väckt tanken på någon form av industriell verksamhet i Ruokolaks. Efter grundliga förberedelser insände Juris Licentiaten Henrik Wilhelm Zilliacus och Landthushållaren Carl Lojander en ansökan om tillstånd och privilegium att vid Leiviskenkoski fors å hemmanet nr 3 i Torsantaka by och Ruokolaks socken ”få anlägga och drifva en masugn jemte en stångjernshammare med tvänne härdar samt ett puddlingsverk”. Herrarna ångrade sig senare och nöjde sig med en anläggning bestående av endast en masugn för tillgodogörande av i trakten befintliga sjö- och myrmalmer.
Småkusinen[1] Kalle Lojanders pappa Esaias var fogde och innehade Käyhkä hov i Hauklappi by i Ruokolaks vid Käyhkäkanalen. Sökandena hade inte egna skogar, men skogarna i Hauklappi och Syspohja tillhörande Esaias Lojander kunde utnyttjas för att framställa träkol, som fordrades för att färska järn. Herrarna väntade sig kunna få nödvändigt brännmaterial genom köp dels från krono- och skattelägenheters skogar i norra delen av Ruokolaks, dels från socknar kring Saimen. Det fanns också mycket virke efter skogsbränder. Malmen skulle komma från elva sjöar och två myrar belägna i Wiborgs och S:t Michels län, och efter öppnandet av Saima kanal skulle myrmalmer transporteras även från Björkö och Nykyrka socknar och Kalkkis kapell.
Vid Lieviskänkoski, nordost om Hauklappi och österut från Muikkuselkä, hade det länge funnits en liten husbehovskvarn, som bröderna Parkkinen köpte 1850. År 1853 fick de tillstånd att uppföra en ny tullkvarn på platsen. Ett år senare sålde Aatami Parkkinen sin andel till brodern Kustaa och en månad senare köpte Zilliacus och Lojander både kvarnen och forsen. Genom arrendekontrakt med ”åboerne å ofvanberörde lägenhet” hade de förskaffat sig fem geometriska tunnland mark, att under femtio års tid för det tilltänkta jernverkets behof begagnas.
Affärskompanjorerna fick 1855 tillståndet och privilegiet att bygga masugnen, som skulle vara färdig om tre år. Skattefrihet beviljades för 15 år. Produkterna skulle märkas med initialerna L&Z. Masugnen byggdes aldrig. Esaias Lojander dog redan 1855 och det är möjligt att skogarna inte kunde utnyttjas efter hans död. Huvudorsaken var väl den att med vattentillgången i Lieviskänkoski kunde det produceras bara 84 hästkrafter vilket inte var tillräckligt för masugnen. Men drivkraften kunde ökas om vattenleden mellan två sjöar rensades och fördjupades, tyckte ingenjören August Soldan som skrev till Wilhelm därom 1863.[2]
[…] att man med en gräfning och uppresning af en å (på en längd af ｽ verst säger L.) hvilken kostar på sin höjd 150 Rub.s. (dessa skiffror kan jag dock ej bestyrka, utan blott huvudsaken), kan betydligt öka, måhända fördubbla forsens vatten, och allt detta endast till nejdens båtnad. […]Måhända vore det aldra rigtigast att ett bolag som rustar sig till ett betydligt företag skulle oförtöfvadt riskera och ombesörja, hvad i förhållande vore endast en bagatell, i synnerhet som ju tiden också är pengar. Bergmästare Tengström, som ock sett stället, t.o.m. den ifrågavarande ån, ”vill väl minnas” att denna resning ej vore ”så lätt, inte skulle jag taga att göra det för 150 Rub., men kanske det är så länge sen jag såg stället”, så föllo hans ord. Men Lojanders voro, om jag ej minns alldeles orätt: ”Jag åtar mig att göra det för 150 Rub.” Det är stycket ab, som är i fråga, det är ett af ruskor och smörjäng tillstoppadt sicksack, sim tarfvar rätning och rensning. Vidtas åtgärd, så låt mig få veta derom. Jag har mer att säga härom än jag nu hinner att skrifva. Lef väl och haf det roligt. Hos oss allt bra och sundt.
Tuus AFS
Det blev aldrig något av hela masugnsprojektet, men kvarnen var i Gine Lojanders ägo på 1870-talet.
[1] Esaias mor Anna var född Zilliacus, Henrik Benedicts syster.
[2] Soldans brev nådde Wilhelm i Ems i Tyskland, där han vistades på en hälsoresa.