I årets vinterträff på Hietsun i Helsingfors deltog 45 Zilliacer. Asko och Helmi Käpyaho spelade, Daniela Fogelholm sjöng, Cita Reuter berättade om Zilliacusar i sin bokhylla, alla avnjöt en delikat buffet framdukad av Kaarina Peltonen och Lasse Z skaldade:

PÅ SLÄKTTRÄFF
(TILL CARINA ARVENSIS I NÅDENS ÅR 2018)

Säg, minns ni vitsen om det mörka huset?
”Oj, oj så mörkt här är, det var som fanken!
Nog mycket länge sen nån tände ljuset!”
Låt mig nu spinna vidare på tanken.

Här sitter vi – och det är slä©kt i huset.
Men ändå är här ljust! Här gnistrar kruset
som späder på det angenäma ruset
från samvaron med dem vi står så nära
att vi kan umgås som bra familjära.

Och vi, det är ju vi som råkar heta
nånting vars första bokstav är ett Z.
Men om vi tänker efter – är det troligt
att vår förening hade lika roligt
utan den varmhjärtade glada fé
som för sitt eget efternamn satt P?

Åh nej. Det bästa som vi har i da´
är givetvis vår kära Kaarina –
hon är vår släktklenod, det ska ni veta!
Efter en finare lär vi få leta.

Synd att hon inte heter Margareta
eller Agneta. Det finns rim på Z,
men det är svårt att rimma på Zilliacus.
Så få i släkten lagrar ”sill i packhus”
att skalden måste trösta sig med ”Bacchus”
och därför föreslår en tacksam skål
att utbringas, på valfritt tungomål,
för den som – ej till sin gemål
men väl till oss! – ställt fram ett mål
vars lovvärda och ädla ändamål
är att befrämja vårt än högre mål:
att möta avlägsna och nära fränder,
så att vi ”vart vi oss i världen vänder”
kan känna till och för och med varandra,
beklaga några, kanske klandra andra,
för någon möjligen ta av sig hatten.

Därför att blod är tjockare än vatten.

Lasse Z
11/2 2018