Tainionkoski av Severin Falkman ur boken I Östra Finland
Ruokolaks socken bildades 1572. Då avskildes de nordliga delarna av Jääskis så att Imatra fors med Siitola by kom att räknas till den nya kyrkliga och administrativa enheten. Friherre Reinhold von Ungern-Sternberg fick åren 1652−1653 stora förläningar av drottning Kristina i både Ruokolaks och Jääskis som ersättning för gods i Livland och därtill skatterätt till fisket i Tainionkoski[1] (Vuoksen). Fisket orsakade bråk med byborna och togs tillbaka till kronan redan vid fjärdedelsreduktionen 1655. Vid hösttinget 1660 uppgav von Ungern-Sternbergs fogde Åke Olofsson att hans herre ämnade uppföra ett säteri på Anteroisenmäki (en by på Salosaari), vartill landshövdingen gav sitt tillstånd i januari följande år. Fiskerätten fick von Ungern-Sternberg tillbaka som ersättning för att han på egen bekostnad hade värvat ett kompani ryttare till livgardet 1662.
Redan 1663 beslöt friherren uppföra ett andra säteri i Siitola efter att ha fått och även köpt mera jord. Byggnaderna stod färdiga på udden vid Tainionkoski senast 1672. I huvudbyggnaden fanns det en storstuga med skorsten och två mindre kamrar utan skorsten i ena ändan av huset och på motsatta sidan likaledes ett stort rum med skorsten. Mellan dem låg en handkammare och vid sidan av den en mindre kammare. Säteriet inspekterades 1685 och då fanns där även ett stort nytt stall, en ny ria, en stor och några mindre bodar och vid fägården sex fähus med plats för hundra kor samt slutligen några lador. Gården beboddes av fogden Åke Olofsson, som flyttat dit från Anteroisenmäki. Åke Olofsson lät bygga en krog vid forsen och litet senare blev gästgiveribyggnaden färdig. Den stora reduktionen tog dock all von Ungern-Sternbergs egendom. Men själv hade han dött dessförinnan och behövde inte uppleva detta.
Siitola säteri beboddes därefter av häradsfogden. Inkomsterna gick till avlöningar och underhåll och därför delades ägorna. En del blev kronohemman åt bönder och resten ett ryttmästarboställe för chefen för majorskompaniet vid Viborgs och Nyslotts kavalleriregemente, och det förblev så fram till Lilla ofreden. Den förste innehavaren, major Henrik Conrad Turteltaube bodde på Siitola till 1730 och efter honom löjtnant Otto C. Furumarck, som också drev gästgiveri, fram till 1743. Då skildes Ruokolaks från det övriga Finland. Under Furumarcks tid inträffade ett stort ras vid Virasjokis mynning nedanom säteriet, som enligt Westermarcks mätningar tog med sig 1,2 hektar, i huvudsak åkerjord. Som en följd av raset gör Vuoksen en bukt österut, som kallas Neitsytniemiviken.
En ekonomisk redogörelse från 1775−1776 gällande ”Sitola och Voxenniska” byars ägor berättar att Neiss Niemi Säteri Rust Håll beboddes av två manliga och sex kvinnliga ståndspersoner. Tjänstefolket var tre till antalet, en manlig, och alla i åldern 20−30. De nio torparfamiljerna räknade 20 manliga och 21 kvinnliga medlemmar. Neitsytniemi höll sig med 3 hästar, 15 kor, 6 ungnöt och 10 får medan torparna sammanlagt hade 7 hästar, 16 kor, 6 ungnöt och 20 får. I redogörelsen sägs att åkrarne uti dessa byar merendels består av sandmylla. Om skogen nämns att ”såg, ståck och timmer” fås alls intet och tydligen bränsle bara till husbehov. Inte ens fisket tycks vara särskilt givande. ”Otillräckeligen för grannarna, så det ej föreslår till hushålds underhälle mer än för comissarien Masalin som nyttjar lax kistor och disponerar de förnemligaste ställen.” ”En hjul qwarn” finnes som tillhör endast Sitola och Åjala hemman, ”hwaraf hela byn årligen kunna hafva sin tillräckeliga mäld, allenast den wid magt hålles. Från dessa byar räcknas till kiöp och handels staden Wiborg 63 wirster.”
Möjligen uppfördes en ny huvudbyggnad på Neitsytniemi på 1830-talet. Brygghuset brann ned 1831 och åtmistone det byggdes upp på nytt. Huvudbyggnaden bestod av nio rum, tambur, förstuga, två kök och balkonger. 1851 inrättades en flygelbyggnad med bagarstuga, två rum, stall, vagnslider och källare. Henrik Jonas flyttade ungefär 1851 från Neitsytniemi till Sienimäki och svägerskan Elisabeth flyttade då in på Neitsytniemi från Kexholm.
[1] Tainionkoski har en längd av 550 meter och är 5,7 – 6,0 hög. Tainio är ett av videkvistar gjort fiskgärde. Seppovaara 1984. Namnet Tainionkoski nämns för första gången 1603; forsen hette kanske tidigare Merikoski.