Benedict Zilliacus | Born: 1921 | Died: 2013 | |
Father: Emil Zilliacus | Mother: Ingrid Wegelius | ||
Children: Stefan Benedict Zilliacus | |||
Siblings: Christina Elisabeth Zilliacus, Henrik Zilliacus, Gustaf Mauritz Zilliacus |
Emil Benedict.
Journalist, författare
Clas Zilliacus:
Journalisten och författaren Benedict Zilliacus avled den 28 januari 2013 i en ålder av nittiotvå år. Hedersmedlem i Svenska litteratursällskapet var han sedan 2005.
Sina fem första år efter studentexamen tillbringade Zilliacus i uniform, vid fronten, som eldledare. Krigsupplevelserna återkommer som resonansbotten för hans sena författarskap. Efter kriget inledde
han klassiska studier vid Helsingfors universitet, men fann att fadern Emil och brodern Henrik, professorer bägge, egentligen redan hade fyllt släktens kvot av antikforskare. Så han blev redaktör vid Hufvudstadsbladet, och var bladet trogen i ett tredjedels sekel, 1948–1982. Hans reportage från när och och fjärran, liksom hans över sextusen dagsverser, gjorde honom och märket Bez till ett av de medarbetarskap tidningens läsekrets uppskattade högst.
Utöver detta var han oavlåtligt produktiv i ett stort antal genrer, med säker stilkänsla för dem alla. För Lilla Teatern under Vivica Bandlers regim skapade han en revyform med seriösa idéer i lätt fodral. Handlaget var nytt för Finland, han var ofta tidigt ute. Det manade till efterföljd: hans Åttan (1964), om en rivningshotad kvartersgemenskap, blev ett av sextiotalets slagnummer på landets scener. Med tidningsmannens mångsidighet kunde han också i bokform insiktsfullt beskriva allt mellan plagg (Korsetten, 1962) och patron: biografin Wilhelm Wahlforss (1984), om mannen som gjorde Wärtsilä, räknas som ett vägande bidrag till landets industrihistoria.
Zilliacus barndomsparadis var familjens ståtliga gård på ön Hapenensaari i Viborgska viken. Bilder från denna barndom ger djup åt Bergets skugga (1987), journalisten Zilliacus självbiografi. De dominerar Båten i vassen (1990). I dessa memoarer får barndomen, dess ö och Karelen samma skimmer av ett förlorat, som likafullt kunnat återerövras i skrift, hållas kvar och evigt ejes. Verket utkom i åtta upplagor. Det renderade honom en stor finsk publik och därtill bland annat Tack för boken-medaljen och Karelen-priset. Bland de många utmärkelser som kom Zilliacus till del hörde dessa till de högt värdesatta. Han var en boren man av värld och bar sällan hjärtat på tungan, men han rördes av att detta försök att skriva sig ur ett trauma fann gensvar hos andra.
Hans vuxenparadis, i en dagsvers kallat hans ”värld i världen”, heter Eskeörarna och ligger i den åboländska arkipelag han beskrev i Utöar (1974). Det är en bok som än i denna dag nöts av seglarfolket som guide i en säregen övärld, men kärnan i den utgörs av ömsint och ödmjukt porträtterade individer. Utskärens villkor hade länge fascinerat honom. Arvid Mörnes Inför havets anlete (1967), med manus av Zilliacus, var något nytt i finlandssvensk tv-historia. Ett årtionde senare gjorde hans dramatisering av Anni Blomqvists Stormskärs Maja för samma medium havsbandets historiska levnadsvillkor fattbara för tittare i hela landet.
Dessa var, liksom en svit byggd på böcker av Oscar Parland, frukter av samarbete med Åke Lindman. Denne stod också för regin av två biograffilmer, Framom främsta linjen (2004) och Tali-Ihantala 1944 (2007), där Zilliacus i framskriden ålder verkade som manusmedarbetare. Krigsminnena hade för honom på 1980-talet återkommit till ytan på ett sätt som känsligt beskrivs i Bergets skugga. Den förra filmen var den första på svenskt språk om våra krig.
Benedict Zilliacus sörjs av Jutta, hans maka sedan 1949, verksam som författare och politiker, och av sonen Stefan med familj.
(Texten har ingått i Historiska och litteraturhistoriska studier 89.)
Leave a comment
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.