Sex bröder

Den 16 januari 1839 dog Petter Zilliacus i Kexholm 43 år, 7 månader och 28 dagar gammal.  Dödsorsaken var slag. Han begrovs den 29 januari i Kexholm. Några veckor tidigare hade svärmodern contr. Prost. H. W. Wolters  änka  Maria Tawast dött i nervslag i en ålder av 68 år och 27 dagar och den 8 januari begravts i Kexholm.

Den äldste sonen Wilhelm var femton år och gick i skola i Helsingfors Lyceum medan yngste sonen Peter var litet över tre år gammal. Petters änka Elisabeth, f. Wolter, fick en årspension på 250 rubel Banco Assignation av Civilstatens Enke- och Pupillkassa, ”hvilken rimligen icke kan förslå till detta ändamål [kostnaden vid hennes barns uppfostran] och hennes egen bergning”, intygade på Magistratens vägnar borgmästaren Simon Merón, då Elisabeth försökte få friplatser i kadettskolan åt Nicolas August och Reinhold Woldemar.[1]

Elisabeths brev till kadettskolans direktör lyder:

Högvälborne Herr General Major Directeur för Kejserlige Finska Cadet Corpsen samt riddare af flere Kejserlige Ordnar!

Af allerödmjukast närlagda behörigen styrkte Merite Förteckning, Preste bevis samt af Magistratens i Kexholms Stads Protokoll wärdes Eders Excellence Höggunstigast inhämta, att min framlidne man Häradsskrifvaren Petter Wilhelm Zilliacus, som i lifstiden varit Aller Nådigst hugnad med Gouvernements Secreterare Namn, Heder och wärdighet, samt med utmärkelsetecknet för oförvitelig tjenst, vid sin död efterlämnade sex minderårige söner, till vilkas uppfostran quarlåtenskapen ingalunda är tillräcklig; hos Eders Excellence wågar jag fördenskull i djupaste ödmjukhet bönfalla, att tvänne af desse, nemligen Niclas August och Reinhold Woldemar, hvilka yttra mycken hug och lust för Krigsståndet, måtte varda antagna till Fri cadetter, i händelse deras ägande kunskaper befinnes motsvara fordringarne härföre, eller ock till gratialister uti Corpsens förberedande Class, enär ledighet sig yppar; och jag får derjemte i lika ödmjukhet vidfoga förste Lärarens vid härvarande Kretsskola, Herr Philosophie Magistern C. G. G. Heitzies intyg öfver deras framsteg i språk och wettenskaper, äfvensom bevis af Herr Provincial Läkaren Midicinae Licentiaten P. U. Florin öfver deras hälso tillstånd.

Med djupaste wördnad framhärdar Eder Excellences ödmjukaste tjenarinna Elisabeth Zilliacus

 Kyrkoherden Adam Höijer hade skrivit ett intyg den 24 oktober 1839:

Att af framlidne Häradsskrifvaren i Kexholms Södra Härad, Gouvernements-Secreteraren Peter Wilhelm Zilliacus i Christeligt äktenskap sammanaflade sex ännu lefvande barn; sonen Nicolai August är i denna Kexholms Stadsförsamling född den 29 September 1828; och har den 5te samma år blifvit döpt till Evangelisk-Luthersk Religion; och sonen Reinhold Woldemar är äfven härstädes född den 23 September 1830 och döpt till samma Troslära den 3 October samma år; detta wärder i afsende å tilltänkt ansökning om dessa sistnämndes antagande vid någon Läro-anstalt i Landet, jemte tillägg att de gjort sig kända för ostrafflig barndomsvandel, på begäran till bevis lemnadt.

S. Merón skrev ytterligare ett medellöshetsbevis den 23 april 1842:

Att Häradsskrifvaren i Södra Kexholms Härad Gouvernements Secreteraren Petter Wilhelm Zilliacus, hvilken här i Staden afled, efter sig lämnat Enkan Elisabeth Ullrica Zilliacus, född Wolter, jemte sex söner, hvilka ännu njuta undervisning, en vid Alexanders Universitetet i Helsingfors, tvänne vid Gymnasium i Wiborg, tvänne vid lägre Elementar Skolan här i staden och en hemma, sådant, och att Enke Fru Zilliacus icke äger annan sådan förmögenhet, hvarmed kostnaden vid hennes barns uppfostran kunde bestridas; än den pension utgörande inalles Två hundrade Femtio Rubel Banco Assignation, årligen, hon af Civil Statens Enke och Pupill Cassa åtnjuter, och hvilken rimligen inte kan förslå till detta ändamål och hennes egen bergning, varder härigenom till bevis meddeladt.

Hur som helst kom de ovannämnda sönerna aldrig till kadettskolan. I stället blev Robert officer i ryska armén liksom kusinen Alexander.[2]

Med sparsamhet klarade Elisabeth både hushållet och sönernas uppfostran. Hon lät inte pojkarna äta vilt eller annat kött förrän det i pojkarnas tycke blev förskämt. Elisabeth protesterade och sade: Nein, nein, nicht verfaullt, nuhr auf dem Point. För den skull kallade sönerna henne Gumman Pointen.

Följande avsnitt


[1] Breven bevaras på RA.
[2] Flottavdelningen och gardet utgjorde länge landets hela militärstyrka.1846 bildades en grenadierskarpskyttebataljon. Det orientaliska krigets utbrott 1853 påkallade förstärkning av Finlands försvarskrafter.