På flykt i eget land

Föregående avsnitt

Familjen Zilliacus, liksom andra ingermanländska familjer (87 nyenskansiska hushåll[1], flydde under stora nordiska kriget, senast i oktober 1702, då Nyens överbefälhavare hade låtit bränna staden. Flyktingarna kom först till Viborg och fortsatte sedan till Helsingfors. Där löste sig Anna Luhr 1706 i Ulrika Eleonora kyrka en kyrkbänk, som hon delade med döttrarna Christina, Maria och Anna. Vid Viborgs fall (13.6.1710) sökte flyktingströmmen sig till Stockholm, och 1711 hyrde Anna en bänk i Maria kyrka. Anna Luhr dog 1716 och begrovs i gravkoret på Maria Magdalena kyrkogård vid Hornsgatan. Gravkoret nr 22 inlöstes av Christian Hueck och Hinrich Luhr år 1711 och där begrovs den ingermanländska kolonin i Stockholm, ”dhe Nyensche”, som medlemmarna kallades kollektivt när de vistades i Helsingfors.[2]

Den äldsta kyrkan i Södermalm, Maria Magdalena kyrka, byggdes 1588−1625. Den ritades och uppfördes under ledning av Nicodemus Tessin d.ä. (arkitekt till Kalmar slott) tillsammans med sonen Nicodemus Tessin d.y. (Stockholms slott). Kyrkans interiör förstördes totalt i en stor brand 1759. Kyrkan restaurerades 1760−1763 och interiören i rokokostil ritades då av A. Cronstedt. Tornet i nyklassisk stil byggdes 1825. Gravkoren utmed kyrkogårdens södra gräns byggdes i olika etapper åren 1709−77.

Förutom Madame Anna Luhr 1716, Handelsman Henrik Zilliack 1716 och Hr Johan Silliax lilla barn 1715 begrovs följande personer i gravkoret nr 22: Jürgen Pölcks lilla son 1711, Handelsmannen Christian Gospelii lilla son 1711, Anthoni Priems lilla son 1712, Jobst Huecks lilla son 1713, Jobst Huecks lilla barn 1714, Jürgen Pölcks lilla barn 1715, Sekreteraren Gustaf von Soldans fru 1715, Jürgen Pölcks dotter 1715, Residenten Thomas Knipercrona 1715, Andreas Munsters lilla barn 1715, Christian Gnospelius lilla barn 1715, Anthoni Priems lilla barn 1716, Jobst Huecks lilla barn 1716, (Gottfried?) Gnospelius lilla son 1717, Christian Gnospelii lilla barn 1717, rådman Hinrich Luhr 1719, handelsmannen Jan Hueck 1719. Med undantag av Knipercrona, Munster och von Soldan tillhörde alla en och samma ingermanländska släktkrets.

Flyktingsfamiljerna levde i Stockholm under skiftande villkor. Den kyrkliga hjälpverksamheten försökte med kollektivinsamlingar underlätta de hjälpbehövandes svåra ekonomiska situation. Utom att det utdelades frivilliga bidrag inrättades en flyktingkommission som småningom skulle komma att handha flyktingfrågorna. Bidraget var bundet till tidigare inkomst eller ställning. Välfärdspolitiken i dag – i form av t.ex. moderskapspenning eller arbetslöshetsunderstöd − bär spår av den samhälleliga syn som var rådande under det stora nordiska kriget. Helt utestängda från flyktinghjälpen var handelsmän, hantverkare och andra som ägnade sig åt någon borgerlig näring.

Den zilliacuska släktkretsen, som bedrivit trävaruexport, tycks inte ha förlorat sin förmögenhet med Ingermanlands jord, utan en stor del var placerad i fordringar på nederländska handelshus. Familjerna Luhr och Hueck hade skapat eller tryggat den privatekonomiska basen för sin senare verksamhet genom att under kriget fungera som leverantörer till kronan. Jobst Hueck (gift med Christina) och Jürgen Pölck (gift med Maria) hade fått tillstånd och pass för att frakta kronans varor på sina skepp åren 1712−1713. Huecks Nordstjerna och Pölcks Hoppet kunde ta med sig också egna avsaluvaror.

Anthoni Priem (gift med Hedvig) nämns 1720 som stadskapten och lantdagsman i Stockholm, där han tillsammans med sin bror Johan drev en lönsam handel med humle, vin och allehanda varor. Han levde ännu 1729.

Tyska kyrkans kyrkovärd Hinrich Luhr medförde till Stockholm den nyenskansiska kyrkans lösören: tunga och besvärliga klockor, tvenne ljuskronor samt några lösa kläder. Hans arvingar överlämnade dem år 1733 till Finska kyrkan i Stockholm.

Conrads söner Johann Heinrich och Christopher, som var svenska undersåtar, flyttade till Estland erövrat av Peter den Store 1710, och blev förvaltare och borgare i Estland. Tsaren främjade protestanternas och tyskarnas inflyttning.

Johann Heinrich var amtman på Wredenhagen (Maidla) i Haggers 1718, på Kassokül 1720, på Kirdal i Haggers 1721-22.

Christopher var Pfandhalter på Wallküll (Valkla), arrendator av Haiba i Haggers 1721-28, borgare i Reval 12.6.1736, arrendator av stadens gods, borgare i stora gillet och begraven i S:t Nicolai kyrka.

Helsingfors kapitulerade 1713 och hela Finland var ockuperat av ryssarna efter slaget vid Storkyro 1714 till freden i Nystad 1721. Pesten härjade i landet. Helsingfors brändes då den svenska armén retirerade. Staden återuppbyggdes visserligen av ryssarna som förläggningsort, men konstruktionerna förstördes då ryssarna gav sig av 1721. Det är obekant hur många som återvände till Helsingfors efter fredsslutet. År 1722 var etthundratolv mantalsskrivna och borgarpeng erlades då av trettiotre, mot fyra år 1721. Bland de trettiotre befann sig Jobst Hueck, som småningom blev rådman. Jürgen Pölck bosatte sig i Fredrikshamn. Henrik Siliachs (d 1716) änka, gift med Jobst Dobbin, återvände till Finland.

Henrik Siliachs son Hindrich Jacob (f. 1717) etablerade sig i Helsingfors efter studierna i Åbo. Han blev en framgångsrik affärsman, partredare i ett flertal fartyg och delägare i sågar, tobaksfabrik, bryggeri, kvarnar m.m. Han hörde till stadens äldste och ägde gård och tomt vid Stora gatan. När Hindrich dog ogift 11.8.1768 ärvdes den betydande förmögenheten och den för den tiden stora boksamlingen av halvbrodern, notarien Carl Jacob Dobbin[3]. Henriks gren utslocknade på manssidan med honom.

Följande avsnitt


[1] Aminoff-Winberg 2007
[2] Georg Luther – Pontus Möller: ”Dhe Nyensche” hemma och i Stockholm. GENOS 1981. Under första hälften av 1800-talet hade graven tillhört släkterna Cöster och Masrelief.
[3] Bouppteckningen 1769: tillgångarna uppgick till 133.012:18 dl och dödsboets behållning var 90.383:10 dl.