Bröderna Petter och Henrik gick i kretsskola[1] i Villmanstrand, men ibland måste fadern Henrik Benedikt blanda sig i deras beteende. Den 23 oktober 1809 skrev Henrik Zilliacus till sin son Petter:
A Monsieur Pierre Zilliacus
Kära Peter! Nu är det rätt väl bestält. Jag erhöll den 22dra dennes skrivelse af Skohl Inspektoren Daehn, hvari han säger, att du varit grof mot Skohllärären Ignatius, och kallar mig derföre till Willmanstrand, att bivista undersökningen deri samt säger tillika, att för det första minsta fehl, vill han fördrifva dig ifrån Skohlan. Då vore det väl bestält. Hvad skulle du då kunna blifva? Skräddare eller Skohmakare. Det har ock hördas, at du stridit med — med folk på Gatan. Jag vet inte vad du tänker. Derigenom blir du ju beryktad för en taugenicht uti hela Lande. Har jag inte allvarligt sagt, att bättre fly, än illa fäckta.
Och vad är det för dig såsom ännu en skolgåsse och vid dina år, att sätta alt på vikt på Skåhlen, och om något hände! Och än mindre är det lofligt för dig, såsom en Skohlgåsse, at mot sin Skohllärare vara ohöflig, om ock han ock förtiente annat. Si beträffande herom Skohl Statuterna. I dem hafver ingen afseende på gossen, utan en Skohl Läraren vore han hvem vill, skall af dess — så mycket mindre, som jag givit er bägge i hans vårdnad Disiplar vördas, fast han ock skulle fehla mot dem. Ja vill nunmehr ingenting annat säga, än det, at förgät intet med allvar dig siälf. Laga för alt, at det blifver väl igen med Ignatius, och vänta ej här till mig. Jag är så redan nog för det närvarande lässen. Mån bägge väl önskar er fader Zilliacus
den 23 die Oktober 1809
P.S. Sök då tillfälle at få hit böcker åt Stråhlman, om intet Hornborg får dem lagat fram. Helsa Dersinofski af mig mycket.
Skolbarnen fick proviant hemifrån med följande brev:
Med onkell Lojander följer lite kokat kött, uti en Bytta Syllta, uti en annan smör (?) af 2ne — flera —kunde nu inte skickas efter som vi icke hafva färdiga utan lånen af er gårds fålk till vi få åter. Det följer nu 11 stk Fåreller, för du sjelf af dem 3ne största till majoren Gren, 2ne störst näst dem, till Tihlmann, 3ne sedan åt gårds fålk af 2ne blifva qvar åt er sjelf. Mån väl önskar er fader Zilliacus den 8de Nov. 1809
Petter inskrevs 11.8.1810 i 3 (lägsta) klassen i Viborgs tyska gymnasium. Han stannade bara ett år och lämnade gymnasiet efter sommarexamina 1811 för civiltjänst. Det omdöme han får i skolans matrikel är ganska nedslående:
Aus Kexholmschen Kreis-Schule ins Gymnasium. Verliess die Anstalt nach dem Sommer-Examen 1811 um im Civil-Dienst zu treten. Ein phlegmatischer, äusserst träumerischer Karakter – ohne Anlagen, Vorkentnisse und Fleiss. Die Aufführung selbst tadelhaft. Fortschritte äusserst gering.
Utan anlag, förkunskaper och flit lyckades Petter i alla fall bli antagen som vicelantmätare vid en kommitté i S:t Petersburg 1811 och bli student 27.1.1814 i Åbo. Petter avlade lägre juridisk examen (senare kameral examen) 1815 och fick tjänst som skrivare vid ekonomiska avdelningen vid regeringskonseljen. Vid 22 års ålder blev Petter häradsskrivare i Kexholms södra härad. Guvernementet var indelat i sex kommissariat: Viborg, Kexholm norra, Kexholm södra, Kymmene, Lappvesi och Jääski. Kexholms södra kommissariat innefattade Räisälä, Pyhäjärvi, Rautu, Sakkola och Kexholm. Varje kommissariat hade en häradsskrivare. Petter avancerade 1831 till guvernementssekreterare (länssekreterare), bestred vid flera tillfällen kronofogdetjänsten i Kexholms södra härad och förvaltade kronomagasinet i Kexholm 1830−1834. Petter tog också hand om byggnadsarbeten i Kexholm. Han åtog sig prästgårdens reparation till det lägsta priset, 3 950 pappersrl, men prästgården var i så uselt skick att man beslöt att bygga ett nytt hus, som blev färdigt 1835. Petter omhändertog också kyrkans renovering, som länssekreteraren Löfström hade påbörjat men inte slutfört.
Häradsskrivaren, till en början fogdeadjunkt, var en viktig tjänsteman i det dåtida beskattningssystemet. Mantalslängderna bestod av skatteregister och verifikat över uppburna skatter. I Sverige−Finland började man uppbära mantalspenning 1634, men skattskyldigheten varierade under tidernas lopp. År 1834 var invånarantalet i Kexholm ca 1 200, varav 77 betalade skatt.
Staden Kexholm uppstod kring en fästning som anlagts på två holmar vid Vuoksens mynning. Den nämns i historien för första gången 1293. Folk lockades till staden av lax- och sikfisket i den brusande Vuoksen och staden var sålunda ursprungligen en fiskarekoloni. Ladoga låg tre, fyra kilometer från staden. Kexholm genomlevde växlande öden, men fick ändå under två århundraden vara oberört av krigen innan svenskarna belägrade och slutligen erövrade Kexholm 1580 och staden nästan helt och hållet brann ned. År 1597 överlämnades Kexholm till ryssarna, men efter freden i Stolbova 1617 var Kexholm under nästan hundra år säte för den svenska länsstyrelsen i Östkarelen. Stora ofreden jämnade dock Kexholm med marken. Efter freden i Nyslott 1721 blev staden en del av Ryssland och tack vare garnisonen återuppbyggd. Men Aleksander Albenski fann 1835 att staden egentligen var bara en fästning.[2]
Petter sammanvigdes den 26 maj 1822 på prästgården i Pyhäjärvi med prostdottern Elisabeth Ulrika Wolter. Elisabeth var dotter till kontraktsprosten Henrik Wilhelm Wolter, kyrkoherde i Pyhäjärvi i Kexholms härad. Henrik Jonas förmälde sig i sitt andra gifte med Elisabeths syster Wilhelmina.
Petter och Elisabeth hade sex söner: Wilhelm, Robert, Nikolai, Woldemar, Mauritz och Peter. En dotter föddes också, Juliana Dorothea, 16.2.1825. Hon tycks ha dött som spädbarn, men vidare information om hennes öde saknas.
[1] I Gamla Finland följdes tyska lärometoder från 1805, då det grundades kretsskolor för pojkar, av vilka en var belägen i Willmanstrand. Skolan hade två klasser och två lärare och språket var tyska.
[2] Aleksander Albenski, Severnaja ptsela 1837, nummer 153.