Konrad Victor, allmänt kallad Konni, föddes den 18 december 1855 i Helsingfors som den andra i ordningen av Wilhelm Zilliacus fyra barn. Konni intogs 1864 i Helsingfors normalskola (sedermera normallyceum), där han inte torde ha varit någon exemplarisk elev. Omdömet lyder ”begåvad men lat”. Gummerus beskriver Konni som ”en lång, vacker gosse, livlig och häftig men på samma gång vek till sinnet”. Konni blev student vid sexton års ålder 1872 och intogs i Viborgska avdelningen. Efter att ha avlagt allmän rättsexamen 1877 blev han inskriven som auskultant vid Åbo hovrätt.
Den 22-årige hovrättsauskultanten gifte sig den 30 september 1878 med Lovisa (Wisen) Adelaide Ehrnrooth (1844−1927), dotter till kaptenen, greve Robert Fredrik de Geer till Tervik och Fredrika Lovisa Fock. Wisen var sedan 1873 änka efter protokollsekreteraren Carl Albert Ehrnrooth. Fästmön var elva år äldre än Konni och hade i sitt första äktenskap sju barn. Konni hade arbetat som informator i familjen. Efter bröllopsresan till Petersburg och ett besök på egendomen Sesta i Nastola, som tillhörde styvbarnen, bosatte sig de nygifta i den ehrnroothska stadsgården vid Nikolaigatan (Snellmansgatan) 15 i Helsingfors.
Konni började tjänstgöra vid generalguvernörskansliet, men han kände ingen kallelse till tjänstemannens värv. År 1880 blev han flottningschef vid Kymmene flottningsbolag, som förestods av hans vän kapten William Reinhold Ruth. Men redan följande år beslöt Konni sig för att bli jordbrukare. Han köpte Håkansböle egendom i Helsinge av sin hustrus styvfar, överstelöjtnant Anders Lorentz Munsterhjelm. När den 6 000 tunnland stora egendomen Mariefors i Tusby och Mäntsälä, som ägts av den några år tidigare under en järnvägsresa till Helsingfors vådligen omkomne possessionaten Robert Björkenheim, år 1883 såldes på auktion, inköptes den av Konni i bolag med bankdirektör Abel Landén.
Följande år blev Konni ensam ägare till godset, och Håkansböle såldes. Han inledde på Mariefors en vittomfattande förbättrings- och byggnadsverksamhet, som räckte ända till 1888. Allt skulle iståndsättas och åtskilliga byggnader uppföras på nytt ända från grunden: stall, ladugård, växthus och ett ståtligt corps de logis ritat av Sebastian Gripenberg i italiensk renässansstil. Jordbruket skulle ställas på ny och modernare fot. Kreatursbesättningen förbättrades genom inköp av äkta holländsk nötboskap, en dyrbar Oxfordshire-bagge och icke mindre dyrbara Crève Coeur-höns. Framför allt ägnade sig Konni åt hästskötsel, och hästarna i hans stall var snart bland de vackraste och dyraste i Finland. År 1885 såldes stadsgården och år 1887 flyttade familjen definitivt ut till Mariefors.
Efter en ståtlig invigningsfest i januari 1889 måste Konni inse att hans existens i hemlandet var ohjälpligt undergrävd. Han hade lagt ned en betydande förmögenhet i oräntabla förbättringar på Mariefors och inte tänkt på vad hans liv som grand seigneur kostade. Egendomen var intecknad ända upp till skorstenarna och betalningen av räntorna översteg ägarens förmåga. Den betydande förmögenhet som Wisen hade hämtat med sig hade smultit ihop.
I maj 1889 avreste Konni över Stockholm och Göteborg till Amerika, försedd med korrespondenskort från Hufvudstadsbladets redaktion. De trassliga affärerna ordnades visserligen upp utan konkurs och utan att kreditorerna blev lidande. Efter ett par år måste Konni underrätta de sina – hustrun, styvbarnen och de tre egna barnen – om att han icke var i stånd att återvända till Finland. Då upplöstes äktenskapet genom skilsmässa. Wisen använde därefter namnet Ehrnrooth. Hon innehade gården över tio år men sålde den 1901 till ryttmästaren Otto och fru Mellin. Psykiatriskt sjukhus blev Mariefors 1913, de första patienterna kom 1915.
Först tio år senare, 1898, återvände Konni till Finland. Han hade då inte haft någon kontakt med barnen från det första äktenskapet:
- veterinären Edvard Viktor Vilhelm (1879−1918), som blev mördad av de röda
- dottern Anna Helena Louise (1880−1966), som var gift med 1. Fredrik Procopé 2. Herm. Heiberg
- dipl.ing. Harry Viktor (1885−1966)
År 1893 gifte han om sig med en förmögen tjugoårig amerikanska, Lilian Graef (1873−1938), som var dotter till en tysk-amerikansk affärsman i New York Anthony Graef. De for på bröllopsresa till Japan och stannade där nästan tre år. Sönerna Konni (1894−1967) och Laurin (1895−1959) föddes i Japan.
Konni utbildade sig till en skarp och mångsidig journalist under de vandringsår då han måste skaffa sig sitt levebröd med pennan. Sina iakttagelser av det exotiska Japan, som sedan 1860-talet befann sig i en stor omvälvning, gav Konni ut i boken Japanesiska studier och skizzer.
Hösten 1896 återvände familjen till Europa och bodde ett tag i Paris. Till Finland återvände Konni 1898. Till en början tillhörde han Nya Pressens redaktion fram till indragningen. Sedan slog han sig på politiken. Generalguvernör Nikolaj Ivanovtj Bobrikov hade framlagt ett förryskningsprogram för Finland. Aktiva motståndsgrupper började organisera sig – delvis som ett motdrag till den upplösning av den finska värnpliktsarmén som inletts. Det hade blivit uppenbart att det passiva motståndet inte kunde värna Finlands rätt mot en konsekvent genomförd förryskningspolitik. År 1904 bildade Konni Finska Aktiva motståndspartiet och var under den första ryska förtrycksperioden sysselsatt med att in i Finland smuggla den illegala tidningen Fria Ord. Den hade han grundat i Stockholm där han huvusakligen vistades vid 1900-talets början. Ett led i kampen mot förtrycket var skildringen Det revolutionära Ryssland år 1902.
En av de idéer som Konni förespråkade var en stor emigration från tsarens rike till Kanada. Han var också en förespråkare för en genomgripande jordreform, eftersom han hade bekantat sig med de finländska emigranterna i Amerika och där utvecklat sina åsikter om emigrationens ekonomiska och sociala orsaker.
Konni samarbetade fördomsfritt med de ryska revolutionärerna och med japanerna genom militärattachén Akashi. Under det rysk-japanska kriget i Manchuriet 1904−05 knöt han kontakter med japanerna och lyckades samla Rysslands revolutionära partier kring gemensamma aktioner. Konni organiserade även en polsk motståndsrörelse, som uppmanade polska förband vid fronten att övergå till japanerna, med resultatet att den ryska arméledningen blev tvungen att dra bort polackerna från fronten. Han stod bakom en vapensmuggling till Finland som skedde bl. a. med fartyget John Grafton. Fartyget sjönk dock under operationen.
Efter storstrejken 1905 kunde Konni återvända till Finland. Han ägnade sig åt en ny sysselsättning som affärsman och grundläggare av ett stort villasamhälle, A.B. Parkstad Vanda O.Y. 1906. Aktiebolaget köpte Staffansby egendom invid Malms järnvägsstation. Området förstorades genom inköp av smärre lägenheter i närheten. Det styckades i parceller, vilka till större delen såldes till arbetare.
Villorna uppfördes enligt en billig byggnadsmetod − resvirke med luftskikt emellan − som Konni sett användas i Amerika. Ritningarna till husen utfördes av småkusinen Gustav Strengells arkitekturbyrå. Idén var att bygga förmånliga egna hem för stadsarbetare invid järnvägen i huvudstadens närhet. Verksamheten var i samklang med Konnis intresse för sociala frågor.
Konni blev själv verkställande direktör i bolaget. Företaget gick förträffligt och på kort tid skapades den första arbetarförstaden, det blomstrande villasamhället Mosabacka. I anslutning till företaget anlade Konni Malms kalksands-tegelfabrik, vars förste direktör blev hans son Harry Zilliacus.
Konni bodde först på Staffansby gård, men vid årsskiftet 1906−1907 fick han sitt hem i den disponentvilla som uppfördes i Mosabacka efter hans egen plan. Efter så många oroliga vandringsår kunde han nu några år leva i lugn och ro som grand seigneur. Han kunde till och med ägna sig åt hästar. Under dessa år avstod han från politiken och levde tryggt, men då Finlands bittre fiende Frans Albert Seyn blev generalguvernör i november 1909 måste Konni lämna landet.
Från början av år 1911 till världskrigets utbrott sysslade Konni inte med aktuell politik. Det var en svår tid för honom. Vid jultiden 1911 avkunnades skilsmässa mellan honom och hans andra fru. Dessutom hade han ekonomiska bekymmer igen. Han flyttade år 1912 till Stockholm och beslöt att skriva böcker som sedan utgavs av Alb. Bonniers förlag. Den första var Revolution och kontrarevolution i Ryssland och Finland (1912) som rönte rätt stor framgång. Moskoviter och finnar i äldre och nyare tid (1912) har som ledande idé Rysslands sekellånga strävan att underlägga sig vårt land. Den tredje boken Korruptionen i Ryssland i rysk belysning kom ut 1913. När världskriget bröt ut hade Konni en god utsiktspunkt i Stockholm. I jägarrörelsen blev den gamle aktivisten indragen som rådgivare, fastän han i början var mycket tveksam.
Konni tillbragte sina sista år i Finland, från och med hösten 1918, och skrev sina memoarer. De sista åren bodde han på pensionatet Fridhäll, ”Gubbhemmet”. Han avled den 19 juni 1924, drabbad av hjärnblödning. Under åren hade han haft flera lätta slaganfall, som tagit på hans krafter.
Sönerna Konni och Laurin stannade med modern i London. Konni den yngre – kallad Totti − var ett tag den bäst kända personen med namnet Zilliacus. Han var brittisk medborgare och utnämnd till FNs permanenta sekretariat i Genève och bosatt där. Han var parlamentsledamot 1945−1950, Labour Party, men var så vänstersinnad att han uteslöts ur partiet 1949. Han antogs dock på nytt, och 1955−1966 var han åter parlamentsledamot.
Kem. ingenjören Laurin ”Laurie” blev en känd pedagog i Finland och grundare av Tölö svenska samskola 1928 (Zilliacuska skolan, Zillen); skolan följde Célestin Freinets pedagogiska idéer. Förebilden var Bedales, Laurins skola i England.